Om du är intresserad av miljöfrågor har du under året som gått säkert hört talas om Naomi Kleins senaste bok, Det här förändrar allt. Den kom på engelska 2014 och i svensk översättning hösten 2015. Efter att länge ha varit nyfiken läste jag Det här förändrar allt i somras och såg då också hennes dokumentärfilm med samma titel. Både boken och filmen kan varmt rekommenderas och i denna veckas inlägg ges några reflektioner om dem.
Naomi Klein är en kanadensisk författare och journalist. Mest känd är hon kanske för boken No Logo som handlar om reklam och hur den påverkar oss. I Det här förändrar allt gräver hon på sätt och vis ännu djupare, vilket bokens underrubrik låter oss förstå; kapitalismen kontra klimatet. Klimatet ställs alltså mot kapitalismen och om det första ska räddas behöver den senare överges. Genom boken (och filmen) görs många rysliga nedslag runt om i världen. Även om jag läst och hört mycket om våra pågående miljökatastrofer förvånas jag ändå över hur illa det är ställt.
Cynismen och korruptionen kommer till uttryck när det kalkyleras med klimatförändringar som något positivt ifall de försvagar andra nationer och bedöms stärka den egna. Eller när en miljöorganisation som samlade in pengar för att skydda djur i ett reservat sedan tillåter (för organisationen lukrativ) oljeborrning i detta område. Och gång på gång visas hur fossilindustrin går hand i hand med kapitalismen i det taktfasta marscherandet mot undergången.
Samtidigt utmålas boken genom baksidestexten som en hoppfull klimatbibel. För mig är detta ett synnerligen skört hopp. Naomi Klein själv finner sitt hopp i de talrika gräsrotsrörelser som växer allt mer. Det finns onekligen en stor kraft i detta motstånd emot gas- och oljeledningar, gruvbrytning med mera. Själv ser jag tyvärr för lite av denna aktivism för att förlita mig på den. Samtidigt påminner jag mig om det hoppfulla i Johan Rockströms sommarprat. Han beskrev då bland annat ett slags tröskeleffekt gällande engagemang. För att nå stora förändringar – inom rökning, slaveri eller åtgärder för att mildra klimatförändringarna – behövs ingen majoritet av befolkningen. Det räcker med 15-18% som är övertygade och ändrar perspektiv. Då tippar samhället, marknaden och potentiellt sätt hela världen.
När Naomi Klein söker historiska exempel på omvälvande förändringar i nivå med att lämna det kapitalistiska systemet och vårt fossilberoende samhälle är det slaveriets avskaffande hon tar upp. Detta var i sanning ingen enkel sak att avskaffa. Inte minst eftersom försäljning av människor var navet som all handel i dåtidens västvärld kretsade kring. 1860 stod slavarna för 16% av hushållens samlade tillgångar i hela USA. Översatt till dagens penningvärde skulle detta vara omkring 10 biljoner dollar. En summa som är i nivå med värdet av de fossila reserver som måste lämnas i marken om vi ska ha en chans att undvika global uppvärmning över 2 grader. Arbetet med att förbjuda slaveriet handlade mycket om att förändra de djupt rotade värderingar som gjorde människohandeln möjlig. I detta finns mycket att inspireras av också i miljöarbetet.
En av rötterna till dagens syn på naturen som återkommande nämns i Det här förändrar allt är filosofen Francis Bacon. Hans idéer om att behärska naturen, genom att lära känna den och ingripa i dess förlopp, är påtagligt levande än idag. Klein analyserar bland annat (och pulveriserar argumenten för) en klimatmanipulering med ökade utsläpp för att skymma solen och mildra planetens uppvärmning. Istället för att verkligen göra vad vi kan för att minska våra utsläpp diskuteras av en grupp vetenskapsmän en lösning på miljöförstöring – som innebär ökad miljöförstöring.
Som kontrast till detta behärskande sätt att se på naturen beskrivs ett mera rimligt förhållningssätt som präglar många ursprungsfolk. För dem är platsens betydelse grundläggande och dess traditionella samlevnad med naturen ger inte bara försörjning utan hela folkets identitet. Kraften blir då också stor när just ursprungsfolk går in i miljökampen för att skydda den natur, de inte vill behärska, utan under framtida generationer leva i. Klein beskriver här med fascination hur nya allianser bildas mellan bland annat Amerikas ursprungsbefolkning och övriga som bor där exempelvis olje- och gasledningar planeras. Grupper som tidigare stod långt ifrån varandra lyckas enade förhindra riskfyllda projekt från fossilindustrin.
Under läsningen av Det här förändrar allt dyker en strof från musikern Tomas Andersson Wij upp. ”Det finns dom som inte ångrar något / Är det dumhet eller brist på fantasi”. I arbetet med att mildra våra pågående klimatförändringar behövs både visdom och kreativitet. Naomi Kleins bok förmedlar inte bara detta utan också ett skört hopp. Mer än så går knappast att begära.