När vi vandrat i fjällen har vi ibland sett en tunn regnbågsfärgad hinna i vattenpölar längs med leden. Utan att veta exakt varifrån den oljeartade hinnan kommer har upptäckten lett till en liknande svindel som läsning om hur isbjörnar och djuphavsdjur har främmande miljöfarliga ämnen i sig, ämnen som kommer från våra konsumtionsval. I vintras hittade vi på en marknad en skovårdsprodukt som verkade mycket lovande då den baserades på bivax och inte skulle innehålla några miljöskadliga ämnen. Detta ledde till att jag (Peter) blev nyfiken och började fundera mer på kloka val när det gällde miljövänlig skovård. Många skovax luktar som bekant starkt av kemikalier och lösningsmedel. Tänker man efter går det lätt att förstå varför dessa knappast är bra vare sig för en själv eller för naturen – där rester av skovaxet hamnar när vi är ute och går med våra nyputsade skor.
Efter en del kontakt med återförsäljare av vår inköpta burk med Skinnfix visade det sig tyvärr att inte heller detta var något smart miljöval. De så kallade högvärdiga dab-8 oljorna som krämen till största delen bestod av baserades nämligen på mineralolja. Mineralolja som är samma sak som fossil olja med vilken vi tankar våra bilar och flygplan. Att denna processade tjockolja också används till många så kallade skönhetsprodukter gör det knappast mera lockande att sprida oljan under mina promenader. Att använda petroleum i en produkt där alternativ finns verkar ju dessutom nästan lika dumt som att köra bil till affären när du kan gå eller cykla istället.
Den inte helt enkla jakten på ett skovax som var miljövänligt på riktigt fortsatte alltså. Efter ett tag hittade jag på Naturkompaniet Fibertec Shoe Wax som faktiskt verkar vara ofarligt nog att ha på smörgåsen om andra pålägg skulle ha tagit slut. Innehållande endast en blandning av bi- och karnaubavax samt lite ullfett känner jag mig lugn med att smörja in mina kängor med detta vax även inför vandringar i särskilt skyddsvärd natur.
Vid användande rekommenderas att massera in Fibertec Shoe Wax med fingertopparna på skorna. Medan jag gjorde detta kom jag att tänka på passande soundtrack för aktiviteten. Men också på hur ett sådant distanslöst skovårdande kan stärka banden till ett par skor. Får detta till resultat att jag än bättre tar hand om mina skor och mera sällan köper nya är detta en god bieffekt till skomassagen.
De flesta skinn som används till våra skor belastar nämligen miljön starkt genom dess kromgarvning där skinnet konserveras och färgas med diverse kemikalier. Detta orsakar framför allt problem för miljön och människorna där skorna tillverkas. Bra alternativ finns visserligen men mest resurseffektivt är att ta hand om de skor du redan har. Härfinns mer handfasta tips på hur du ger dina skor ett långt och värdigt liv.
I flera samtal med bekanta har jag (Sofia) förstått att tanken på bakterier väcker starkt obehag hos många. De har läst någonting om hur mycket det finns på ledstången vid en rulltrappa, på ett dörrhandtag, eller kommenterar någon undersökning där det fanns allra mest på knappen på kaffeautomaten. Även om inte så många faktiskt slutar ta i dessa saker, eller börjar ha på sig handskar till vardags, verkar den instinktiva reaktionen ofta vara att vilja skydda sig. Själv får jag faktiskt starkare obehagskänslor i mötet med extremt sterila saker som tandläkarens plasthandskar. Det obehaget är precis lika irrationellt, men mindre miljöbelastande. För rädsla för bakterier öppnar marknaden för antibakteriella produkter som i många fall är ytterst tveksamma ur miljösynpunkt. Detta är framför allt allvarligt i sammanhang där de är helt onödiga. Det är en sak att man t ex inom vården behöver ha en i hög grad steril miljö och en helt annan i ett vanligt hem.
I Peters bageriverksamhet är det viktigt med god livsmedelshygien. Det är förstås mycket viktigare när man gör något till försäljning än när man ska äta det själv. Men sterilt kan ett surdegsbageri inte vara. Då blir det ingen jäsning av. Det finns nämligen också goda bakterier, som bakteriekulturen i en surdegsstart. Jag kommer att tänka på en historia (som kan vara en sådan som berättas i flera versioner) om några besökare som i all välmening noggrant diskade degtrågen hos en finsk familj. Detta förstörde familjens bakning för ett bra tag framöver eftersom det var bakteriekulturen i degtrågen som gjorde att brödet jäste. Hälsosamma bakteriekulturer finns även i syrade produkter som fil och yoghurt. När man syrar grönsaker, vilket är en av de nyttigaste konserveringsmetoderna, är det viktigt att inte använda salt med jod. Jod är nämligen bakteriedödande och då fungerar inte syrningen. På huden, alla slemhinnor som står i kontakt med luften och i mag-tarmkanalen finns mer än 1500 arter bakterier och antalet bakterier är minst 100 biljoner, enligt boken Magen, bakterier, buller och brak (av Peter Benno, Ingemar Ernberg m fl). Det finns mycket som tyder på att barn som föds och växer upp under extra hygieniska förhållanden löper större risk att utveckla allergier och det kan även finnas samband med diabetes, IBS och inflammationssjukdomar i tarmen. Samtidigt är barn- och mödradödligheten större i miljöer där hygienen är väldigt eftersatt. Var den ideala balansen mellan ytterligheterna finns vet man inte ännu, men det finns i vilket fall inget fog för den hysteriska rädslan för bakterier i allmänhet.
Enligt Kemikalieinspektionen är det många vardagsprodukter som behandlas med antibakteriella ämnen. Det är t ex skor, sportkläder, datortangentbord, pennor, bänkskivor, skärbrädor, köksredskap, städmaterial, duschdraperier, toalettsitsar, kattsand, täcken, tapeter och mattor. Det som används är olika former av biocider. Ordet är latin och betyder intressant nog livsdödare. En uppskattning är att det finns mer än 50 000 biocidprodukter på EU-marknaden. De är omgärdade av ett speciellt regelverk eftersom det anses finnas stora risker för människors hälsa, för djur och miljö. Användningen kan också bidra till att bakterier blir resistenta.
I en analys gjord av Kemikalieinspektionen visade sig 16 av 30 textila varuprov innehålla silver. Två av proverna innehöll en kombination av triklosan och triklokarban. Många av de övriga plaggen var troligen behandlade med andra biocider som inte undersöktes vid detta tillfälle. Intressant och oroande var att biocidhalterna sjönk kraftigt efter tvätt. Efter tio tvättar var halten av triklosan och triklokarban ungefär halverad medan 10-98% av silvret tvättats ur. Redan efter tre tvättar hade hälften av silvret släppt i flera plagg. Förutom att den effekt man betalat för försvinner rätt snabbt hamnar dessa ämnen i reningsverk och i miljön. Kemikalieinspektionen skriver:
”De tre analyserade biociderna bryts inte ned (silver) eller bryts ner långsamt (triklokarban och triklosan) i miljön. Silver i jonform, triklosan och triklokarban är mycket giftiga för vattenlevande organismer. Triklokarban och triklosan har i studier visats ha fortplantnings- respektive hormonstörande egenskaper.”
Och vidare: ”Silverhalten minskar inte längre i rötslam från reningsverk, vilket varit en trend sedan fotoindustrin digitaliserades. Rötslammet kan spridas på åkrarna som jordförbättringsmedel. Ämnena som finns i slammet kan då tas upp av de odlade växterna och genom det hamna i djurfoder och i livsmedel. Ämnena kan också påverka vatten- och jordlevande organismer.”
Med denna beskrivning i minnet blir det tämligen obegripligt att det som kallas kolloidalt silver i vissa kretsar kommit att uppfattas som hälsokost. Jag antar att det är just den antibakteriella effekten man tror ska skydda en mot sjukdomar. Men även utöver miljöfarligheten verkar riskerna med att dricka silver onekligen större än riskerna med vanliga bakterier. Livsmedelsverket skriver om det här. Däremot finns det nyttiga livsmedel som har en viss bakteriedödande effekt som honung, vitlök och ingefära. Det är betydligt mindre risker med att pröva någon av dessa i förkylningstider. Om någon vill leka forskare på området finns några tips här. Silver får för övrigt inte längre säljas som hälsokost, men flera företag har då istället börjat sälja det som vattenreningspreparat.
Förutom att spela på människors rädsla för sjukdomar säljs antibakteriellt behandlade produkter med argumentet att de hindrar dålig lukt. Så är ofta fallet när det gäller sportkläder. Detta är också ett ytterst märkligt fenomen. När blev vi så hyperrenliga att det inte ens får lukta svett när man tränar?
Med tanke på hur vanligt det är har säkert även vi saker i vårt hem som är antibakteriellt behandlade. När sådana uttryck används i reklam är det dock snarare en varningsklocka för oss än ett argument för köp. När en tvättmedelsreklam försöker illustrera de osynliga bakterier som andra tvättmedel lämnar kvar frestas jag att använda min brors favoritargument; och? Jag misstänker starkt att mängden kemikalier vi får i oss är ett större hot än bakterierna. Läs gärna mer i Den Flamsäkra Katten.
Denna vecka har jag (Peter) prövat att återbruka tyg och skrubbat badkaret med ett minne från högstadiet. Jag hade på den tiden ett par veckors praktik på en byggarbetsplats och fick som tack bland annat en handduk med företagets logotyp på. Efter drygt tjugo års idogt användande var handduken märkbart sliten men istället för att kasta den klippte jag ut en rektangel i passande trasstorlek. Med den lite ruggliga ytan passade den ovanligt bra för skurande av kakel runt badkaret och rengöring av badkaret i sig.
Inte heller för mig är detta någon favoritsysselsättning men jag har kommit på att det blir roligare med ljudeffekter. Ljudeffekterna kommer av att jag pudrar ut bikarbonat eller bakpulver på den mest ingrodda smutsen. Sedan använder jag en blomspruta med ättikslösning som sprutas på. Parallellt med det skönt sprakande ljudet löses smutsen upp och det blir lättare att torka rent med handdukstrasan. På detta vis slipper jag dessutom att släppa ut en massa tveksamma kemikalier i avloppet.
Denna gång tog jag mig till och med för med rengöring under badkaret, vilket nästan kändes som om det gjordes senast omkring tiden för min högstadiepraktik. Det var i alla fall skönt att kunna kosta på sig att kasta den nu väl använda delen från handduken sedan. I fråga om mindre skräckfilmsbetonad städanvändning går givetvis trasan från en gammal handduk att använda många gånger. För att undvika små trådar som efter ett tag lossnar under rengöringen kan det till och med vara värt att fålla de kanter som du klippt.
För badrumsrengöring är det troligen mer vanligt att använda syntetiska svampar i något plastmaterial där ena sidan har en mer skrubbande effekt. Förutom att de är av plast och därmed oljebaserade har svamparna också problemet att de efter en tids användning släpper ifrån sig små plastpartiklar. Dessa ställer till med svåröverskådlig skada i form av så kallad mikroplast. För att motverka bakterietillväxt i den syntetiska tvättsvampen förekommer att den är impregnerad med antibakteriella ämnen som triklosan (det finns också en tradition av ännu värre ämnen). Dessa bakteriedödande ämnen är direkt livsfarliga för många organismer när det efter ett tag kommer ut i naturen. Att istället för den vanliga Scotch-Brite återanvända en utsliten handduk får alltså mångdubbla vinster.
I samband med att jag (Peter) skrev om pappersanvändning och att avstå från kvitton blev jag också nyfiken på att lära mig mer om den plastingrediens som kallas Bisfenol A (ofta förkortat BPA).
BPA är ett hormonellt aktivt ämne med liknande egenskaper som östrogen. I vår vardag finns ämnet i mångahanda plastprodukter som; CD- och DVD-skivor, byggmaterial i fordons- och byggindustrin, i vissa plastflaskor och lådor för matförvaring, i skyddande ytbehandling på insidan av konservburkar och läskburkar. BPA finns även på ytan av utskriftspapper för termoskrivare; exempelvis i kassakvitton.
En positiv sak med ämnet är att det hos oss människor bryts ner snabbt i kroppen och inte ackumuleras som exempelvis tungmetaller. Det som är negativt är att BPA trots detta påträffats i nästan alla urin- och blodprover när man letat efter detta ämne. Närmare bestämt fanns det i 99% av mätningarna i studien som denna artikel hänvisar till. Forskarnas slutsats är att vi exponeras för BPA kontinuerligt, framför allt genom mat och dryck. Här är konservburkar av metall och aluminiumburkar med exempelvis läsk en stor källa – som effektivt kan undvikas genom att välja tetrapack (som dessutom är ett resurssnålare alternativ för miljön).
De mest utsatta för BPAs skadliga effekter är barn; från fosterstadiet och upp till ungefär tre års ålder. Riskerna är exempelvis framtida problem med reproduktionsförmågan och förändrade kropps- och organvikter. Med anledning av detta finns sedan 2011 ett förbud mot Bisfenol A i nappflaskor. Men ämnet finns kvar i många andra produkter och under 2013 har Naturskyddsföreningen drivit en uppmärksammad kampanj om giftfri förskola. Där pekas BPA ut som en av de vardagskemikalier som ingår i vår egen och våra barns cocktailblandning av tveksamma ämnen.
Utifrån ett skyddspespektiv för gravida och ammande föreslog Kemikalieinspektionen nyligen ett förbud mot kassakvitton med BPA. Detta bland annat för att kassapersonal inte kan skydda sig mot ämnet. Den BPA som finns på kvitton tas upp av huden och då alternativ finns (likt dessa) är det en onödig del av allas vår vardagsexponering.
Eftersom jag var nyfiken på hur vanligt det ännu är med giftiga kvitton skickade jag ut en förfrågan till tjugo större affärskedjor. Detta bara för att få någon uppfattning om intresset för frågan. Bland dem som tagit steget till giftfria kvitton hörde bland annat Coop, Hemköp, Myrorna och Systembolaget. Härifrån går det med andra ord bra att lämnakvitton till pappersåtervinning. Bland de aktivt ovetande och mindre engagerade som ännu har giftiga kvitton återfinns exempelvis McDonalds, Statoil och Hennes & Mauritz. Uppmuntrande var att den lokala matvarukedjan Östenssons efter min fråga bytte till BPA-fria kvitton.
Studier på kemikalier likt BPA är svåra då de inte följer samma logik som andra gifter vars dos kan ökas till dess att den blir farlig. Istället tycks tidpunkten när man utsätts och den så kallade cocktaileffektenvara av större betydelse. I Karolinska Institutets informativa artikelom Bisfenol A hänvisas i alla fall till studier där signifikanta samband konstaterats mellan halten av BPA i urinen och ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes. Nyligen kom också en rapport som pekar på sambandet mellan BPA och prostatacancer.
Det finns alltså både direkt egoistiska och mer altruistiska skäl för oss att minimera BPA i vår vardag. Bra tips på hur vi gör detta finns hos Naturskyddsföreningen. Vi kan också skynda på utfasningen av exempelvis kassakvitton med BPA genom att efterfråga detta i våra butiker. Utifrån effekterna av BPA på människor finns naturligtvis också en befogad oro för vad detta hormonpåverkande ämne gör i naturen. Trots att det bryts ner snabbt är det ingen långsökt tanke att exempelvis reproduktionsförmågan störs hos de djur som utsätts.
Det miljökloka valet kan ibland vara betydligt enklare och billigare än motsvarande miljötärande alternativ. Silverputs är ett exempel på detta. Jag (Peter) har inte speciellt ofta anledning att putsa silver, även om vi brukar använda silverbestick vid festliga tillfällen. När det ändå funnits behovhar jag tidigare alltid använt en skarpt luktande blandning som passande nog heter Häxan. Sofia har brukat använda en putsduk som kan tänkas vara impregnerad med ungefär samma medel. Sedan hörde jag talas om miljövänlig silverputs med hjälp av vanliga produkter som finns hemma i de flesta kök.
Nyfikenheten på hur detta skulle fungera väcktes och snart prövade jag på egen hand. Enkelheten och effektiviteten gjorde att rengöringen faktiskt kändes magisk. Kanske har du inför nyårsfirandet själv anledning att putsa upp några silverbestick eller liknande? Testa då nedanstående.
Plocka fram en gammal aluminiumkastrull eller lägg en bit aluminiumfolie i botten av en värmetålig bunke. Häll på lite bakpulver (det går lika bra med bikarbonat) i botten, lägg på de silverföremål som ska rengöras och häll på ytterligare lite bakpulver. Slå sedan på kokande vatten tills det täcker silvret. Nästan genast sker en reaktion i vattnet som gör att orenheterna på silvret släpper taget. Efter högst några minuter kan du hälla av vattnet. Skölj silvret, torka torrt och njut av den nya lystern.
Eftersom aluminiumfolie kräver mycket energi vid framställningen rekommenderas att använda en aluminiumkastrull eller en bit folie som redan är sliten och har använts till annat ett par gånger. Efter silverrengöringen lämnas folien till metallåtervinning. Återvunnen aluminiumfolie går för övrigt att få tag på även om den ännu inte är speciellt vanlig. Webbutiken Jordklok tillhör dem som har denna produkt i sitt sortiment.
Den som vill spara ytterligare moment lär istället kunna använda en klick ketchup på en trasa som sedan gnids mot silverföremålet, men detta har vi ännu inte prövat. Ifall du är nyfiken på kemin bakom dessa husmorstips kan följande pedagogiska sida rekommenderas.
Även om det silverputsmedel som köps i butiken inte tillhör någon absolut miljövärsting så är det något av en onödig produkt. Och eftersom flaskan med silverputs behöver lämnas som farligt avfalltill närmaste återvinningsstation är det svårt att se produkten som heltoskyldig. Inget som jag själv i fortsättningen vill ha kvar några rester av på mitt silverhalsband eller våra silverbestick i alla fall.
