Rädsla för bakterier

Rädslan för bakterier

I flera samtal med bekanta har jag (Sofia) förstått att tanken på bakterier väcker starkt obehag hos många. De har läst någonting om hur mycket det finns på ledstången vid en rulltrappa, på ett dörrhandtag, eller kommenterar någon undersökning där det fanns allra mest på knappen på kaffeautomaten. Även om inte så många faktiskt slutar ta i dessa saker, eller börjar ha på sig handskar till vardags, verkar den instinktiva reaktionen ofta vara att vilja skydda sig. Själv får jag faktiskt starkare obehagskänslor i mötet med extremt sterila saker som tandläkarens plasthandskar. Det obehaget är precis lika irrationellt, men mindre miljöbelastande. För rädsla för bakterier öppnar marknaden för antibakteriella produkter som i många fall är ytterst tveksamma ur miljösynpunkt. Detta är framför allt allvarligt i sammanhang där de är helt onödiga. Det är en sak att man t ex inom vården behöver ha en i hög grad steril miljö och en helt annan i ett vanligt hem.

I Peters bageriverksamhet är det viktigt med god livsmedelshygien. Det är förstås mycket viktigare när man gör något till försäljning än när man ska äta det själv. Men sterilt kan ett surdegsbageri inte vara. Då blir det ingen jäsning av. Det finns nämligen också goda bakterier, som bakteriekulturen i en surdegsstart. Jag kommer att tänka på en historia (som kan vara en sådan som berättas i flera versioner) om några besökare som i all välmening noggrant diskade degtrågen hos en finsk familj. Detta förstörde familjens bakning för ett bra tag framöver eftersom det var bakteriekulturen i degtrågen som gjorde att brödet jäste. Hälsosamma bakteriekulturer finns även i syrade produkter som fil och yoghurt. När man syrar grönsaker, vilket är en av de nyttigaste konserveringsmetoderna, är det viktigt att inte använda salt med jod. Jod är nämligen bakteriedödande och då fungerar inte syrningen. På huden, alla slemhinnor som står i kontakt med luften och i mag-tarmkanalen finns mer än 1500 arter bakterier och antalet bakterier är minst 100 biljoner, enligt boken Magen, bakterier, buller och brak (av Peter Benno, Ingemar Ernberg m fl). Det finns mycket som tyder på att barn som föds och växer upp under extra hygieniska förhållanden löper större risk att utveckla allergier och det kan även finnas samband med diabetes, IBS och inflammationssjukdomar i tarmen. Samtidigt är barn- och mödradödligheten större i miljöer där hygienen är väldigt eftersatt. Var den ideala balansen mellan ytterligheterna finns vet man inte ännu, men det finns i vilket fall inget fog för den hysteriska rädslan för bakterier i allmänhet.

Enligt Kemikalieinspektionen är det många vardagsprodukter som behandlas med antibakteriella ämnen. Det är t ex skor, sportkläder, datortangentbord, pennor, bänkskivor, skärbrädor, köksredskap, städmaterial, duschdraperier, toalettsitsar, kattsand, täcken, tapeter och mattor. Det som används är olika former av biocider. Ordet är latin och betyder intressant nog livsdödare. En uppskattning är att det finns mer än 50 000 biocidprodukter på EU-marknaden. De är omgärdade av ett speciellt regelverk eftersom det anses finnas stora risker för människors hälsa, för djur och miljö. Användningen kan också bidra till att bakterier blir resistenta.

I en analys gjord av Kemikalieinspektionen visade sig 16 av 30 textila varuprov innehålla silver. Två av proverna innehöll en kombination av triklosan och triklokarban. Många av de övriga plaggen var troligen behandlade med andra biocider som inte undersöktes vid detta tillfälle. Intressant och oroande var att biocidhalterna sjönk kraftigt efter tvätt. Efter tio tvättar var halten av triklosan och triklokarban ungefär halverad medan 10-98% av silvret tvättats ur. Redan efter tre tvättar hade hälften av silvret släppt i flera plagg. Förutom att den effekt man betalat för försvinner rätt snabbt hamnar dessa ämnen i reningsverk och i miljön. Kemikalieinspektionen skriver:

“De tre analyserade biociderna bryts inte ned (silver) eller bryts ner långsamt (triklokarban och triklosan) i miljön. Silver i jonform, triklosan och triklokarban är mycket giftiga för vattenlevande organismer. Triklokarban och triklosan har i studier visats ha fortplantnings- respektive hormonstörande egenskaper.”

Och vidare: “Silverhalten minskar inte längre i rötslam från reningsverk, vilket varit en trend sedan fotoindustrin digitaliserades. Rötslammet kan spridas på åkrarna som jordförbättringsmedel. Ämnena som finns i slammet kan då tas upp av de odlade växterna och genom det hamna i djurfoder och i livsmedel. Ämnena kan också påverka vatten- och jordlevande organismer.”

Med denna beskrivning i minnet blir det tämligen obegripligt att det som kallas kolloidalt silver i vissa kretsar kommit att uppfattas som hälsokost. Jag antar att det är just den antibakteriella effekten man tror ska skydda en mot sjukdomar. Men även utöver miljöfarligheten verkar riskerna med att dricka silver onekligen större än riskerna med vanliga bakterier. Livsmedelsverket skriver om det här. Däremot finns det nyttiga livsmedel som har en viss bakteriedödande effekt som honung, vitlök och ingefära. Det är betydligt mindre risker med att pröva någon av dessa i förkylningstider. Om någon vill leka forskare på området finns några tips här. Silver får för övrigt inte längre säljas som hälsokost, men flera företag har då istället börjat sälja det som vattenreningspreparat.

Förutom att spela på människors rädsla för sjukdomar säljs antibakteriellt behandlade produkter med argumentet att de hindrar dålig lukt. Så är ofta fallet när det gäller sportkläder. Detta är också ett ytterst märkligt fenomen. När blev vi så hyperrenliga att det inte ens får lukta svett när man tränar?

Med tanke på hur vanligt det är har säkert även vi saker i vårt hem som är antibakteriellt behandlade. När sådana uttryck används i reklam är det dock snarare en varningsklocka för oss än ett argument för köp. När en tvättmedelsreklam försöker illustrera de osynliga bakterier som andra tvättmedel lämnar kvar frestas jag att använda min brors favoritargument; och? Jag misstänker starkt att mängden kemikalier vi får i oss är ett större hot än bakterierna. Läs gärna mer i Den Flamsäkra Katten.

Välj fast tvål

Fast tvalNär det gäller vanlig handtvätt har jag (Sofia) alltid använt fast tvål istället för flytande. Från början hade det mest med mysighetsfaktorn att göra tror jag och att jag hade en estetisk motvilja mot plast. Att det är bra även för miljön att undvika plast, när så är möjligt, har vi skrivit om tidigare. Flytande tvål säljs i princip alltid i någon form av plastbehållare. Refill är ovanligt och när det finns säljs även den förpackad i plast. Fast tvål är inte svårt att få tag på förpackad i enbart papper eller kartong. Man undviker också att transportera vatten i onödan, som ju är tillsatt i den flytande tvålen för att göra den just flytande. En bra fast tvål är dessutom betydligt mer dryg. Nu måste vi ha en flytande tvål hemma eftersom hygienföreskrifterna kräver det när Peter bakar till försäljning, men den används bara just vid dessa tillfällen. Det finns åtminstone en studie som påvisat att det egentligen är lika hygieniskt att tvätta sig med fast tvål. Även om det finns bakterier på den överförs dessa inte till händerna. För övrigt tror jag att vi snarast är överrenliga i vår tid och man behöver i de allra flesta fall inte bli renare än man blir av fast tvål oavsett vad andra studier skulle visa. Vi är väldigt sällan sjuka så det verkar i vilket fall inte vara så farligt!

Även om fast tvål är bättre än flytande finns det många sorters fast tvål att välja mellan som är olika bra för miljön. Få ingredienser är en bra utgångspunkt, gärna sådana du faktiskt förstår vad det är utan att vara kemist. Palmolja är det i förskräckligt många tvålar, men bör undvikas och det finns alternativ. Det råder delade meningar om huruvida certifierad palmolja är ok. Vi undviker i möjligaste mån all palmolja till dess det blir tydligt att certifieringen är tillräckligt bra. Den storskaliga odlingen är orsak till regnskogsskövling och är ett ämne vi kan tänkas återkomma till. Komplicerande är att palmoljan kan benämnas, eller ha använts i produktionen, på många olika sätt. Det är ännu en anledning till att det är bra om man förstår innehållsförteckningen på den tvål man väljer. Detta har vi inte varit medvetna om så länge, men väljer nu t ex sådan här Aleppotvål som endast innehåller olivolja, lagerbärsolja och salt. Ett ställe man kan beställa bra tvålar från är Jordklok. Har man vägarna förbi Hjo kan man få tag på tvålar gjorda på svensk rapsolja. Vi har ännu inte varit där, men ett besök lockar.

Inspirerad av Kottkrigaren började jag för ett tag sedan pröva att tvätta ansiktet och håret med fast tvål. Jag får lätt finnar så jag tog det försiktigt, men oron visade sig vara helt obefogad. När jag tvättar ansiktet med grekisk olivtvål, som endast innehåller olivolja och mineralsalt mår huden mycket bättre än med den rengöringsmjölk jag tidigare använde. Mindre hudkräm går också åt eftersom den inte är lika uttorkande (tvärtemot myten). Håret blev däremot för fett av att bli tvättat med olivtvål. Har man torrt hår kan det tänkas funka riktigt bra, men det har inte jag. Själv hittade jag istället till Nea of Sweden där det finns schampokakor tillverkade med stort mått av miljötänk. Jag har använt den naturella, den med nässlor och den med morot och är mycket nöjd. De ersätter även duschkräm. För att inte behöva ha duschen på när jag tvålar in mig, vilket vore slöseri med varmvatten, brukar jag fylla en liten skål med vatten och doppa tvålen i den. Rengöringsmjölken till ansiktet såldes förstås i en plastflaska liksom det schampo jag tidigare brukade använda. Att sluta med dessa produkter sparar alltså in en hel del plast i det långa loppet. Med den här sortens fasta tvålar och schampokakor undviker man dessutom att fylla på den cocktail av onödiga kemikalier kroppen och miljön utsätts för och bidrar inte till att regnskog huggs ned för att odla palmolja.