Under sommaren fick min äldsta syster diagnosen leukemi. Det var en omskakande och orolig tid. Ganska snart läste jag om hur det, efter att behandlingen med cellgifter avslutats, var vanligt med stamcellstransplantation. Som donator var det störst chans till matchning mellan syskon. Jag kände nästan genast efter att jag läst om denna behandling att jag om möjligt ville bli stamcellsdonator. Detta som ett sätt att hjälpa min syster. Som en motståndshandling mot cancern. Men längs vägen till donation förstod jag även något om gåvan att ge.

När detta skrivs är vår stamcellstransplantation redan genomförd och även om min systerns behandlingar fortgår så går de enligt den mediciniska planen och möjligheterna till ett helt tillfrisknande är mycket goda. Att ges möjlighet att så här konkret hjälpa någon är i viss bemärkelse mycket ovanligt. Situationen uppstår lyckligtvis sällan. Sedan behöver matchning mellan vävnadstyper finnas, vilket även mellan helsyskon endast är 25% chans. Det ger ett slags utvaldhet vilket förstärker gåvan att ge. Även om gåvan är från ett överflöd av stamceller. Det djupt meningsfulla i att genom donationen göra påtaglig skillnad för min syster och i kampen mot cancer stärker också mig som donator.

Under resans gång har jag samtidigt reflekterat kring att denna gåva att ge finns i många andra livssituationer. I princip alla av oss lever med olika slags överflöd. Blod till blodgivning, stamceller för donation, pengar till välgörenhet, tid till engagemang, kunskap att dela med dig av, bekvämlighet som kan väljas bort för mer hållbara val. Listan kan göras lång.

Gåvan att ge ger dessutom ofta goda ringar på vattnet. Andra kan påminnas om denna möjlighet att i smått eller stort göra skillnad. Gärningar som sprider ljus och motstånd istället för mörkt missmod och likgiltighet. Vilket överflöd kan du själv dela med dig av idag?