Automatisering för livskvalitet

Automatisering för livskvalitet. Bild på laddstolpe för elbil.

Nu tänkte vi ta oss an det tredje hållbara scenario KTH beskriver i sitt projekt Framtider bortom BNP. Det kallas Automatisering för livskvalitet. Det här scenariot värjer jag mig spontant emot, men det är ändå intressant att reflektera över.

I Automatisering för livskvalitet har tekniken fortsatt utvecklas. Den används i hög grad för att effektivisera och se till att allting görs så resurssnålt och optimalt som möjligt. Ett sympatiskt drag är att den ökade effektiviteten tas ut i tid – inte i pengar. Arbetstiden är därför mycket mindre än idag och den materiella konsumtionen väldigt låg. Det är i kombination med detta scenario som basinkomst anses lättast att införa. 

Matproduktionen är i hög grad automatiserad och beräknad utifrån vad människor behöver få i sig för hälsan. Som jag uppfattar det är den i stort sett helt växtbaserad. Att odla är ett fritidsintresse bland andra och inte något man gör för att få något att äta. Men även ytor inne i städer används för odling t ex på tak.

De flesta bor i större städer. I tät bebyggelse kan automatiseringen genomföras lättare. Där kan sådant som kollektivtrafik göras effektiv med många turer. I kombination med cykel och gående är det så de flesta tar sig fram och bilägandet har minskat drastiskt. När bil behöver användas sköts det genom anropsstyrd trafik med förarlösa bilar. Eftersom man arbetar mycket mindre har man tid att låta resor vara långsamma. Flyg är väldigt ovanligt men det förekommer långväga resor med båt eller tåg då resenärerna också ofta stannar borta länge.  

Staten och näringslivet har stor makt, men det har också öppnats möjligheter för direktdemokrati. Författarna tänker sig inte att det är en så stor del av befolkningen som använder den möjligheten.

Tekniken för automatisering är utformad så att den ska gå att reparera och det är framför allt mjukvara som förnyas och byts ut. Vissa åtgärder har satts in för att undvika ökande inkomstskillnader, som kraftigt progressiv skatt.

Både hälsovård och utbildning är i hög grad automatiserade. Förhoppningen är att människor ägnar sig mer åt social samvaro och att hälsa på gamla och sjuka när man har mycket mer fritid. Den genomsnittliga boytan har minskat kraftigt och tekniska lösningar gör det enkelt att låta samma utrymme växla funktion så att bostaden kan utnyttjas optimalt. Torget har blivit en central plats och i städerna finns rik tillgång till kultur, sport och social samvaro. Ofta på ett helt icke kommersiellt sätt. 

Min första känsla är att det blir ett kyligare samhälle än t ex kollaborativ ekonomi. Samtidigt är den bilden säkert präglad av diverse filmer och annan populärkultur då ett väldigt teknifierat samhälle är vanligt i science fiction. Om tekniken bara ser till att allt fungerar så att människor kan ägna sig åt varandra, åt kultur, natur och samtal. Då kanske det inte alls blir kyligare. Men hur ska man garantera att det bara är sådan här teknik som utvecklas? Eller att det bara är så den används?

Jag tänker också att teknik är sårbar. När den fungerar underlättar den. När den krånglar stoppas allting upp på ett helt annat sätt än när man gjorde samma sak manuellt. Samtidigt kommer framtiden att vara sårbar oavsett. Att försöka vara lokalt självförsörjande i en klimatförändrad värld är också sårbart. Vi människor är sårbara helt enkelt. Det här är också det scenario jag har svårast att förstå på vilket sätt det skulle bli hållbart. Hur ska all denna teknik kunna produceras och hållas fungerande utan att det tär på jordens resurser? Tanken att företag får mer makt eftersom de tillhandahåller tekniken är också ganska skrämmande. Men jag tror att det finns fördelar med tät bebyggelse och liten boyta. Och detta att ta ut effektiviseringar i tid istället för i pengar är något vi länge har funderat kring. Det kan vi göra redan nu. Liksom att konsumera mycket mindre, cykla, gå och välja långsamma färdmedel även på långa resor.

Här kan du själv läsa mer om Automatisering för livskvalitet och de andra scenarierna.

Närhet och avstånd

Dilemmat med avstandFör ett tag sedan såg vi filmen Ärans väg. Temat är absurditeter i krig kan man säga, men den fick oss att fundera även kring andra frågor såsom närhet och avstånd. En officer tycker att trupperna agerade fegt när han beordrade attack, trots att många dog och andra med nöd och näppe undkom. Han kräver att en ur varje grupp ställs till svars för att statuera exempel och tre väljs ut. En militär agerar åklagare i en rättegång där de egentligen är dömda på förhand. Denne åklagare lägger fram sin sak med ironiskt tonfall och ofta småleende. Men – och här börjar vi närma oss poängen – när de dömda står uppställda för att strax bli avrättade och han ska läsa upp deras dom är han märkbart illa berörd. Det är som att det blir verkligt för honom då. En officer som valde ut en av de tre för att denne kände till något om honom han ville hålla hemligt, tvingas leda exekutionspatrullen och fråga var och en av de dömda om de vill ha ögonbindel. Då blir även han tagen av stundens allvar och ber om förlåtelse.

I verkliga krig är det känt att det är mycket svårare att få soldater att döda någon i närstrid än att t ex släppa bomber. Det kräver en mer extrem personlighet, eller situation, för att skada någon man har framför sig och som kanske kan se en i ögonen. Närheten gör personen verklig på ett annat sätt och blir svårare att se som bara en fiende. Flera psykologiska experiment har också visat på samma fenomen. Det som är långt borta blir suddigt i konturerna, ser mindre ut, verkar mindre påtagligt, mindre viktigt.

Och det var just detta vi började prata om. De flesta tar stor hänsyn till människor man har i sin närhet och tycker t ex att det är viktigt hur arbetsvillkoren ser ut i Sverige även i branscher man själv inte jobbar inom. Om närmiljön påverkas negativt av någonting är det inte svårt att hitta engagerade människor som protesterar. Här hos oss handlade det nyligen om försvarets önskan att utöka sina övningsskjutningar i Vättern. Symptomatiskt var att någon på en manifestation om detta utbrast; de kan väl skjuta i Sibirien istället! Som om det inte fanns några naturvärden i Sibirien. Bara det sker någon annanstans är det ok. Om produktionen sker i Kina blundar vi gärna för hur det har gått till att göra produkten så billig. Vad som inte hade accepterats om det hade varit en svensk produkt accepteras om det importeras långt bort ifrån. Vi importerar livsmedel som är besprutade med medel som inte är tillåtna i det svenska jordbruket. Den skada besprutningsmedlen gör i miljön där de används väljer vi dessvärre ofta att blunda för.

Vår materiella standard är bara möjlig för att vi använder mer mark och resurser än vi själva har. Det lär t ex gå åt ungefär tre Sverige för att producera den mat vi äter här. Ofta ingår import även när slutprodukten beskrivs som svensk, t ex fodret till de svenska korna. Även i sådana fall kan det ingå produktion som är så skadlig för människa och miljö att den inte skulle tillåtas i Sverige. Ofta görs detta i fattiga länder mot människor som inte har råd att säga nej och som inte har något att sätta emot. Tragiskt nog är det dessutom de som drabbas först och hårdast av klimatförändringarna – som vi bär störst skuld till.

I Linköping finns det planer på att bygga ett väldigt stort växthus på höjden som ska inrymma kontorslokaler och odling. Behovet av den sortens odling är i nuläget störst i storstäder i Asien och tanken är att prototypen ska kunna exporteras. Det är också ett slags experiment inför en framtid  det kan komma att behövas på många fler platser – kanske även i Linköping. Onondagastammen i USA är huvudägare och i deras kultur finns tron att de har ett speciellt ansvar för miljön som sträcker sig sju generationer framåt i tiden. När jag läste om det slogs jag av att det inte bara gäller deras eget folk, eller människor som lever i deras hemtrakt. De tänker globalt, världens barn, sju generationer fram. Tänk om fler gjorde det!

Tid är också ett slags avstånd som lätt gör att man upplever skador i framtiden som overkliga, som något man inte behöver bry sig om. Ytterligare ett avstånd handlar om olikhet. Många i Sverige har lätt att identifiera sig med amerikaner, fast USA är långt bort, för att de inte upplevs som så annorlunda. Vi måste försöka gå emot det där psykologiska fenomenet och tänka även på dem som lever långt bort från oss, i kulturer som inte liknar vår så mycket och på dem som kommer efter oss. Det är samma jordklot vi delar på och de är precis lika viktiga som vi.