Det finns miljöproblem som synes små men ändå sticker i ögonen. Ofta på grund av den skada de gör och att de inte fyller andra funktioner än tillfälligt nöje eller extra bekvämlighet för få. Jetskiåkande och engångsgrillar är ett par exempel. Efter senaste nyårsafton blev jag påmind om ännu ett. Konfettikanoner som skjuter ut små plastbaserade skräpbitar.
Det var under de första dagarna i januari som jag gick längs strandpromenaden i vår lilla stad. Varje gång det syntes små metalliknande plastbitar på marken kände jag mig ledsen. Plastskräpet var rester från så kallade konfettikanoner / konfettirör som användes i samband med nyårsfirandet. Papperstunn och nästan viktlös sprids plasten lätt över stora områden. Efter att under nyårsnatten spridit feststämning i ett par sekunder är de tusentals resterna från konfettikanonerna mycket svåra att städa bort.
Dessa plastfyrverkerier verkar tyvärr ha ökat i popularitet de senaste åren och används inte bara under nyårsnatten utan även vid student, bröllop och andra firanden. Samtidigt finns mera ofarliga pappersbaserade konfettikanoner att köpa. För den pyssliga går det också att med ett hålslag stansa ut egen konfetti av papper eller löv.
Problemen med de vanliga plastbaserade konfettikanonerna är samma som med all annan plast. De bryts inte ner. Ute i naturen sönderdelas de bara och blir till slut vad som kallas mikro- och nanoplast. Små plastfragment som tas upp av både djur och växter. Till slut kommer de även in i våra människokroppar.
Plaster sprids på många sätt och konfettikanoner orsakar naturligtvis inte lika stor skada som tungviktarna; biltrafiken, konstgräsplanerna och fiskenäten. Men utifrån sin helt onödiga existens orsakar dessa plastfyrverkerier stor skada. Bäst vore om otyget snarast möjligt kunde förbjudas. Kanske med hänvisning till Miljöbalkens förbud mot att skräpa ner utomhus.
För att själv komma vidare i min frustration över konfettikanonerna tog jag upp frågan i den hjälpsamma Facebookgruppen Klimatklubben. Inspirerad av positiv respons där skickade jag en insändare som kom in i bland annat Sydöstran och Dagens Nyheter. Liknande text skickades även till våra åtta riksdagspartier samt till min egen kommun. Det skulle även gå att skicka meddelanden till återförsäljare, enskilda politiker, idrottsarrangörer etcetera.
Frågan om konfettikanoner blev efter ett tag inte bara ett motstånd emot onödig plastnedskräpning. Det blev också exempel på vad jag som individ och i samarbete med andra, relativt enkelt, kan göra för att uppmärksamma och försöka undanröja ett miljöproblem.
Trots att problemet med konfettikanoner på intet sätt är löst vågar jag ändå tro att stenen är satt i rullning mot en förändring. Och i detta finns ändå något inspirerande.