Klimaträttvisa

Klimaträttvisa. Bild på världskarta.

Ett ord som används ganska ofta i diskussioner om klimatkrisen är klimaträttvisa. Vi tänker att det är en oerhört viktig etisk fråga. Samtidigt strandar ibland samtalen på att man inte är överens om vad rättvisa är. Självklart kan vi inte reda ut detta komplexa ämne i ett sådant här inlägg men tänkte dela några reflektioner.

Något som ofta nämns är att de som bidragit minst till problemet drabbas först och hårdast av dess effekter. Framför allt gäller detta globalt mellan fattiga och rika länder. Ett sätt att se på rättvisa är att det ger oss i den rika världen ett slags skuld som vi behöver betala tillbaka. Jag har aldrig hört det uttryckas som ett straff men som ett större ansvar. Mer att likna vid att man tagit ett banklån än att man begått ett brott. Men ju mer vi vet och ändå fortsätter kanske även den andra sortens skuld blir relevant att prata om. 

Att den som nu bidrar mest till problemet har störst ansvar att minska sin påverkan är ett annat sätt att se på klimaträttvisa. Det skiftar skuldbördan en del men inte helt. Enligt detta synsätt behöver t ex Kina göra mer. Men den rika världen släpper fortfarande ut mycket mer än sin beskärda del. Räknar man med konsumtion och utlandsresor förflyttas en del av skulden tillbaka från länder som Kina till västvärlden. T ex på oss själva här i Sverige.

En teori om rättvisa jag tycker är intressant är den som John Rawls har formulerat. Den utgår från ett tankeexperiment som enkelt kan beskrivas så här: En grupp människor ska besluta hur ett samhällssystem ska vara utformat. Men de vet inte vilken position de själva kommer att ha i det. Han kallar det okunnighetens slöja. Själv skulle jag inte ha några problem med om alla hade precis lika mycket pengar/tillgångar. Men de flesta vill kanske ha någon möjlighet att jobba sig till fördelar eller göra förtjänst på begåvningar. Det finns utrymme till det i den här teorin. Men få skulle vara beredda att riskera att bli ett barn som lever på ett sopberg för chansen att bli miljardär. Och vill man förhindra den risken måste det globala samhället utformas på ett annat sätt än idag. Här kan man komma in på doughnut-ekonomi en idé lanserad av Kate Raworth

Väldigt förenklat innebär det att vårt ekonomiska system och våra samhällen behöver hålla sig inom planetens gränser. Det är den yttre gränsen på munken. Samtidigt ska fattigdom och social utsatthet undvikas och det ska hålet i mitten på munken illustrera. Ingen ska alltså ha rätt att agera så att vi går utöver planetens gränser och ingen ska behöva puttas ned i ett hål av misär. Självklart är det här en idealbild och inte alls så våra samhällen ser ut idag. Liksom klimaträttvisa inte är en nulägesbeskrivning utan en vision. 

På sistone har jag också oftare hört frågan lyftas om klimaträttvisa inom Sverige. Här blir det svårt på ett annat sätt tycker jag. Klyftorna i Sverige har ökat påtagligt och det är inte alls vare sig rättvist eller bra. Men vid en global jämförelse är det ändå väldigt få som befinner sig i hålet i mitten och väldigt få som inte bidrar till passerandet av planetens gränser. Vi nämner återkommande att om alla levde som vi gör i Sverige skulle det gå åt 4,2 jordklot. Earth overshoot day för Sverige beräknas bli den 6 april i år. Då har vi använt mer än vår beskärda del av vad jorden kan förnya på ett år. Det innebär att vi inte kan ta oss innanför munkens gränser genom att höja nivån för de sämst ställda. Vårt huvudsakliga problem är den yttre gränsen och då måste nästan alla i Sverige drastiskt minska sin konsumtion, sitt resande mm vilket i praktiken nog innebär drastiskt minskade löner. Allra störst minskning för de rikaste men minskning för de allra flesta. Faktiskt även för dem som har de mest lågavlönade jobben.

Den tanken är väldigt svårsåld, men egentligen det enda rimliga om man tar klimaträttvisa på allvar. Detta är ett dilemma för demokratin och för mig tillbaka till något av en käpphäst. Nämligen att många fler behöver förstå hur oerhört illa ute vi är och hur katastrofalt det blir om vi fortsätter som nu. Annars kommer vi inte att vara beredda att göra de uppoffringar som krävs.

När det gäller den globala klimaträttvisan ingår också ofta tanken att de fattigaste länderna måste få tillgång till en hel del av den välfärd vi åtnjutit under så lång tid. Det verkar cyniskt att förvägra dem det när det är vi som har förstört förutsättningarna. För att det ska finnas utrymme för det måste vi i den rika världen sänka våra utsläpp ännu mer. Både för deras och vår egen skull är det också rimligt att stötta dem i att göra deras utveckling så hållbar som möjligt. Men mycket av det vi har kommer helt enkelt inte att vara möjligt för alla i världen att ha. Inte inom planetens gränser och det är ju trots allt bara denna planet vi har. Även om allt skulle vara elbilar kan inte hela världen ha den biltäthet vi har t ex. Oavsett bränslen kan hela världen inte flyga som vi gör.   

Som när det gäller många komplexa ord som kan diskuteras filosofiskt finns det ändå något i dem vi alla förstår att vi menar. Det finns tveklöst orättvisa fall oavsett vilken definition på ordet vi formulerar. Och jag kan åtminstone inte formulera något sätt att se det som gör det rättvist för oss att fortsätta som vi gör nu.   

Comments are closed.