I år kom vi iväg till blåbärsskogen i Skärblacka igen. Först tyckte vi att blåbären såg små ut och inte alls var så många som när vi plockade för ett par år sedan. Det talades om att det hade blivit för kallt när de blommade och nu hade det kanske varit torrt för länge. Men när vi fortsatte längre in i skogen och upp på en liten höjd fanns det i själva verket ett överflöd av bär även detta år. När vi nästan fyllt emaljhinkarna kom en åskskur och vi gick hem, men jag (Sofia) hade blivit så inspirerad att jag drog med mig föräldrarna till skogen igen dagen därpå. Då hade Peter åkt tillbaka till Vadstena för att jobba. En dag när jag fyllde en tallrik med färska hallon från vår kolonilott tänkte jag att det finns många sätt att definiera rikedom. Mycket av det bästa i livet är det som är gratis. Det kräver tid och en viss ansträngning, men inte pengar.

Tidigare under sommaren hade jag tagit mig för med att göra måltidsdryck (eller saft) på älgörtsblommor utifrån det här receptet. Det blev läskande och gott och känns lite lyxigt att ha i kylen. Någon flaska har jag också tänkt ge bort som en del av en födelsedagspresent. När äpplena började mogna på träden förra året upptäckte vi hur mycket frukt det går att få utan att gå till affären. Många som har egna äppleträd tycker att det blir för mycket att ta hand om. Om man låter vänner och bekanta veta att man är intresserad av att få äpplen är det vår erfarenhet att flera tycker att man gör dem en tjänst. Utöver att vi kunde få frukt från folk vi känner, upptäckte vi att det fanns flera äppleträd som står på allmän plats och där ingen annars verkar ta hand om frukten. I Skärblacka tog mamma med oss till ett område där man rivit hus, men bevarat fruktträden i trädgårdarna och där man kunde plocka både äpplen och päron. Ofta finns det träd vid till exempel hembygdsgårdar där det bara är tacksamt om någon plockar. Självklart är det bra att fråga någon kontaktperson för föreningen om man är osäker. Liknande platser finns oftare än man kanske tror innan man börjar se sig om utifrån det perspektivet.

Man kan också ta hjälp av olika hemsidor för att hitta träd det är fritt att plocka från och för att själv tipsa andra. Ett par exempel är Äkta varas Fruktförmedlingen och Säsongsmats Fruktkartan. Via sociala medier som Facebook finns dessutom flera grupper med liknande innehåll.

Vi har tidigare skrivit om skogens skafferi och om att äta ogräs och vilda växter, något vi framför allt kom igång med efter att ha läst Det vilda köket. För miljön är det väsentliga med sådana saker inte egentligen att det är gratis. Det är bara en bonus och kanske bra att tänka på om man brukar ursäkta sig med att det är dyrt att vara miljövänlig. När vi tar vara på det vi har omkring oss i högre grad och köper mindre i affären så behöver mindre mängder mat produceras och transporteras. Om alternativet är besprutad frukt finns förstås stora miljövinster även i det avseendet. Det övergivna äppleträdet eller hallonsnåret är inte KRAV-märkt, men knappast besprutat. Att ta vara på det som är gratis är också ett sätt att öka sin grad av självförsörjning.

Kanske kan man inte, som fåglarna, bara förlita sig på det omgivningen ger, även om det finns de som kallar sig friganer och i princip bara äter sådant som är gratis. Då är man i stort sett tvungen att ägna sig åt dumpster diving och det är vi själva inte bekväma med, även om vi tycker att också detta sätt att ta vara på överflödet är bra. Börjar man i det lilla leder det ofta till att man upptäcker fler steg som inte är så svåra att ta. Även om det inte leder till att man blir sugen på att leta i containrar kanfortsättningen vara att man lär sig fler saker i naturen som är ätbara, eller upptäcker fler ställen där det växer sådant man får plocka.

Det italienska ordet ”grazie” betyder tack, liksom det spanska ”gracias”. Att ta vara på det som är gratis kan vara ett sätt att öva sig i tacksamhet. Ordet har annars latinskt ursprung och en historia inom teologin där det betyder ”av nåd”. Det är något som ges ut oavsett prestationer och förtjänster. Tror man inte på Gud kanske tacksamheten får en annan innebörd och riktning, men själva känslan tror jag man kan uppleva ändå. Jag får för mig att det är en helt annan slags glädje än om man skulle vinna en miljon. Den stillsamma förundran över naturens givmildhet trots allt vi gjort mot den leder oftare till en vilja att vårda. Att ta vara på det man har är ett sätt att vara sparsam, både med pengar och med naturens resurser.