Under hösten har vi börjat anlägga en stor rabatt med historisk förebild på Dahlströmska gården. Fyra ”tårtbitar” bildar en cirkel som är ungefär 10 meter i diameter. Vi har grävt bort grässvålen på hela denna yta för hand och visat en del av arbetet på sociala medier. En vän har berättat att det väckte en hel del tankar hos honom när han såg det. Han jämförde det t o m med att Greta inte flög till USA. Detta att inte göra på det enklaste sättet utan konsekvent utifrån sina värderingar. Vi har tidigare skrivit om det hinder bekvämlighet kan bli.

Vår vän tänkte att det enklaste sättet hade varit att anlita någon som kom med en maskin och grävde ut rabatten. Vad som uppfattas som det enklaste kan förstås bero på. Det är t ex mycket billigare att göra det själv. Eftersom rabatten har en ganska speciell form hade vi nog också svårt att föreställa oss hur man skulle få till den precisionen med en grävmaskin. Men i grunden är han någonting på spåren. Vår inställning utgår mycket mer från vad som är det bästa sättet än vad som är det enklaste.

Härom dagen påmindes jag om detta igen. Vi har under flera år haft två kolonilotter. Vid årsskiftet kommer vi att flytta till en lägenhet där vi får möjlighet att odla i den rymliga trädgården utanför huset. Därför har vi sagt upp den ena av lotterna. På den lott vi lämnar har vi haft en sälg för pollinerarnas skull. Den vän som ska ta över lotten vill inte ha den kvar och den passar inte riktigt på något av de nya ställena. Så vi grävde bort den. Det enklaste hade då varit att lägga den i den container som är ett slags gemensam kompost. Men Peter vill flisa grenarna så att vi kan använda det som täckmaterial i odlingarna. Flismaskinen har vi på Dahlströmska. Sälgen hade vuxit sig ganska stor och de flesta hade nog tänkt att det var läge för bil. Men Peter satte ned grenarna i lastcykeln ungefär som om den varit en stor vas. Denna ”bukett” blev både vid och hög och skymde påtagligt sikten för honom när han skulle cykla (se bild). Men vi skulle inte långt och jag cyklade bredvid och varnade för eventuell mötande trafik. I själva verket var det rätt kul och vi möttes av flera förvånade leenden.

När vi nyligen hade några semesterdagar på Öland åkte vi buss och tåg dit, hyrde cykel en dag och bil en dag. Det hade förstås varit enklare och gått fortare att åka bil hela vägen. Men det fungerade utmärkt. Så mycket packning behöver man inte för några dagars utflykt och på tåget kunde vi sova, fundera, prata och Peter läste ibland. Innan resan funderade vi på att hyra bil i Färjestaden och ha den hela vistelsen. Men åkte istället buss hela vägen till Stora Frö där vi skulle bo och hyrde cykel där. Den dag vi skulle ha bil åkte vi buss till Färjestaden för att hämta bilen. Vi hade kunnat vara ännu mer konsekventa och cykla båda dagarna. Men vi hade också kunnat göra det enklare för oss med bil hela tiden.

Det jag vill säga här är nu inte att det är krångligt att leva klimatsmart och miljöklokt. Snarare att vad som är möjligt och värdefullt i hög grad handlar om inställning. Visst var det rejält tungt att gräva allt det där, men oj så nöjda vi var efteråt! Kanske kan man jämföra med att äta halvfabrikat mot att laga mat från grunden. Känslan blir en helt annan. Man upptäcker mer av omgivningen om man cyklar än om man svischar förbi med bil. Sådant som många uppfattar som problem ser vi ofta som kreativa utmaningar. Liksom frågor de flesta besvarar med det enklaste svaret. I själva verket tror jag att jag ofta uppfattar den enklaste lösningen som tråkig. Vi vrider och vänder gärna på saker och funderar över bästa sättet att göra något på. Eftersom miljö och klimat är de frågor vi ser som viktigast relaterar ordet ”bäst” ofta till just det. Men det kan också vara roligast, mest givande, eller relatera till kvalitet. Även vi tänker på rimligheten i arbetsinsatsen eller på vad vi inte vill missa. Annars hade vi inte hyrt bil alls. Men vi slås ibland av att den nivån inte verkar ligga där den är för de flesta.

Jag har precis börjat ta orgellektioner i Klosterkyrkan. Elorgel började jag spela när jag var sju och var en gång i tiden duktig för min ålder. Men det var länge sedan jag tog lektioner och jag har mest hållit igång det basala, inte fortsatt utvecklas. Redan på första lektionen började det talas om fingersättning och när man ska ta pedalerna med vänster tå, vänster häl, höger tå, eller höger häl. Jag har nästan bara spelat med vänster tå och fingersättningen bli mest som det faller sig. När jag övade häromdagen slog det mig att jag skulle kunna spela stycket som jag brukar lättare än med den nya fingersättningen och fotfördelningen. Det skulle vara mindre att tänka på. Men om jag inte antar utmaningen att lära om nu så kommer det att ställa till det när jag ska spela svårare stycken. Det enklaste sättet, eller det jag är van vid, är helt enkelt inte alltid bäst.

Det blir lätt en låsning det där att allt måste vara enkelt. Vi står inför svåra utmaningar och om vi aldrig övar kommer chanserna att klara det minska. Egentligen vet jag inte hur vi har blivit sådana som gillar det, eller hur man lär sig det. Men jag vill gärna visa på värdet i den här sortens utmaningar. Att ta sig an saker även när det är svårt. Och kanske ibland t o m göra det svårare än det skulle behöva vara. För att lära sig något, för att det är roligare, intressantare, klimatsmartare, eller på något annat sätt – bättre.