Andra helgen i september var det åter dags för Vadstena Konstrunda. I år deltog jag med en utställning på Dahlströmska gården. Idén föddes under förra sommarens extrema regnbrist. När gräsmattorna gulnade och Vätterns vatten var så lågt att vem som helst kunde se det. Och rapporterna om skogsbränder och felslagna skördar kom tätt på rad. Jag ville gestalta torka och vatten. Behovet av balans och hur skör denna balans är.

I min utställning hade jag bilder av torka i ett rum. Fria gestaltningar i textil, måleri och foto. Det ackompanjerades av inspelade ljud av vatten. Sådant som regnsmatter, plaskande, spolande i en kran och en liten melodi spelad på flaskor i olika storlek med olika mängd vatten i. Dörren stod öppen till nästa rum där det tvärtom var bilder av vatten, ljud av torka. Söndersmulande av torkade nässlor, brytande av torra kvistar, torkande av skor på en dörrmatta och en rytm av sandpapper. Från början var min tanke att rummen skulle vara helt separerade så att man inte hörde ljuden från det andra rummet. Men bilderna passade inte in i det rum jag tänkt. Istället hade man nu den andra sortens ljud i bakgrunden, men kunde närma sig det ena eller det andra. 

I balans växlar det just så mellan torka och vatten. Regn avlöses av solsken och sedan åter regn. Vatten fylls på och överflödet torkar bort innan det åter fylls på. Då trivs livet på jorden. När det fastnar på den ena eller andra sidan är det mycket liv som går förlorat. Även förra sommaren fortsatte många envist att kalla värmen för vackert väder. Men när vattnet inte fylls på under så lång tid är det många växter och djur som dör. För att odla behöver man kunna vattna när man inte får någon hjälp av regn. Och odling är ju faktiskt grunden för vår matförsörjning. Ändå var den värmebölja vi upplevde här i Sverige bara en glimt av hur det har varit i en del andra delar av världen – och av hur det kan bli även här.

När vi bodde i Göteborg upplevde jag ofta vintrarna som att det ösregnade hela tiden. Tillvaron kändes mörk och grå på ett helt annat sätt än om det är snö eller om nederbörden växlar med solsken. Ändå var effekterna av den sortens väder inte värre än att det blev svårt att hålla humöret uppe. Men ett fastlåst väderläge där det regnar mycket mer än normalt är lika illa som ihållande regnbrist och torka. Översvämningar är kanske det man tänker på först, men inte minst för växtligheten är det skadligt på fler sätt. Växter behöver balansen, växlingen. I bästa fall kan man vattna när det är för torrt. Mot för mycket regn kan man bara skydda odlingar i växthus. Förutom att det kan ruttna och att mycket näring kan sköljas bort från jorden, kan växterna må dåligt av bristen på ljus. 

Klimatförändringarna ökar risken för fastlåsta väderlägen som ihållande värme eller ihållande skyfall. Också för extremväder som värmerekord, onormalt kraftiga skyfall och extrema vindar. Redan idag ser man i världen tendenser till att redan heta områden blir ännu hetare och torrare. På sina håll kan det bli så hett att det blir omöjligt att leva där. Liksom att områden där det är normalt med återkommande översvämningar eller regnperioder drabbas av dessa oftare än normalt, eller kraftigare, eller vid fel tid på året. Till slut blir det omöjligt att anpassa sig till. Det ena behöver inte heller utesluta det andra. En period av torka kan följas av skyfall, som marken då har ännu sämre beredskap för att ta upp. 

Vi tänker ganska mycket på att spara vatten. Under utställningens gång började jag fundera över vad det är man skulle spara på som reserv när det är en torrperiod som behövs. Det kanske snarare handlar om att samhället behöver planera för skyfall och ihållande regn. Bl a Köpenhamn har kommit långt i det arbetet efter att ha lärt sig den hårda vägen vad översvämning kan göra med staden. Men mest av allt behöver vi göra allt vi kan för att hejda klimatförändringarna. Då är det samma punkter som återkommer; flyg inte, kör mindre bil, ät mer växtbaserat och konsumera mindre.