Reflektioner om basinkomst

Reflektioner om basinkomst. Bild på orgelreglage.

I det här inlägget återkommer vi till det aktuella ämnet basinkomst, eller som det också kallas – medborgarlön. Jag har tidigare skrivit om det i relation till de fyra hållbara framtidsscenarier KTH målar upp bortom BNP. Den här gången tänkte jag utgå från egna reflektioner och samtal med andra.

När jag först hörde talas om basinkomst för kanske femton år sedan tänkte jag att det var orealistiskt. Det jag mest hakade upp mig på var de impopulära arbeten jag tänkte att det skulle vara svårt att få någon att utföra. Idag är jag nog mer idealistisk när det gäller basinkomst och mer krass när det gäller vilken vikt människor lägger vid pengar. Säg att det handlar om sophämtning. Även i ett system med basinkomst ska man kunna tjäna pengar på arbete. Ett sätt att få sophämtningen utförd är då att ge högre lön för detta arbete. Det skulle kunna gälla alla arbeten som är väsentliga för att samhället ska fungera. Själv prioriterar jag tid mycket högre än pengar och om en basinkomst skulle täcka de basala behoven skulle jag inte arbeta. Men de flesta skulle vilja ha mer pengar än så och vara beredda att arbeta för det. De yrken som inte är viktiga för samhället måste bära sina egna kostnader. Är de basala behoven redan tryggade behöver samhället inte stötta verksamheter bara för att det ska finnas jobb. 

Just det här är en intressant fråga tycker jag. I dagens samhälle utförs en mängd arbete som inte bidrar till något vi egentligen behöver eller som till och med är till skada. Många jobb går ut på att sälja produkter som är helt onödiga och konsumtionen skadar planeten. När det går att tjäna pengar på att ha pengar uppstår yrken kring all denna spekulation. Det finns konstruerade jobb som egentligen bara finns för att vi har så svårt att tänka oss att någon ska få pengar utan att ha utfört något. Att sedan det som utförs är helt meningslöst verkar spela mindre roll. Det är som att vi hellre skulle ge pengar till Sisyfos som rullar sin sten uppför ett berg och den rullar ner igen än till någon som bara är. Framför allt om vi kan formulera Sisyfos rullande som ett uppdrag eller en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

Egentligen tror jag att de här sociala förväntningarna kan vara något av det svåraste att ändra på. Kan vi komma till en punkt där du kan säga att du lever på basinkomsten och det ses som vilket annat livsval som helst? Sedan kan det förstås bli ett dilemma att komma fram till vilka yrken som är samhällsväsentliga på en sådan nivå att staten ska se till att man får bra betalt för dem. Sjukvård och skola kanske alla är överens om. Kanske polis. Tandvård kan jag tycka skulle räknas som sjukvård, men det gör den ju inte ens idag. Hur är det med bibliotek? Annan kulturell verksamhet? Det är också möjligt att tänka sig att någon form av samhällsplikt finns för alla friska vuxna. Att vi hjälps åt med att t ex städa gator och torg och offentliga miljöer. Eller att klippa gräset i parkerna. Men det är klart att det är många viktiga yrken som kräver lång utbildning och kompetens.

I samtal med en vän kom ett annat dilemma när det gäller basinkomst upp. Hon hade inga problem alls med att man ska kunna få pengar utan krav på motprestation. Men idén är ju att det ska ges lika mycket till alla och det innebär även till dem som redan har mer pengar än de hinner göra av med. Det tyckte hon var svårt att acceptera och det kan jag förstå. I grunden handlar det väl om att systemet ska kräva så lite administration som möjligt. Inga ansökningsförfaranden, pappersarbete eller uträkningar om vem som är berättigad. Det är ju så man tänker sig att A-kassan, Försäkringskassan, socialförsäkringen, bostadsbidrag och andra bidrag blir överflödiga i ett samhälle med basinkomst. Ju mer som ska beräknas, administreras och kontrolleras desto dyrare och krångligare blir systemet. Men sedan kanske det ändå skulle vara möjligt att utgå från skatteverkets uppgifter och utesluta dem som har en inkomst eller förmögenhet över en viss summa. 

Jag har verkligen inte alla svaren. Det finns dilemman som behöver analyseras och redas ut. Men jag tycker i grunden att det är en bra idé som jag tror skulle kunna frigöra kreativitet. Om en period av arbetslöshet inte behöver innebära kontroll och krav att söka arbeten som kanske inte tillför något varken till individen eller samhället. Då skulle man kanske skapa något konstruktivt istället. Och de destruktiva arbetena skulle vi kunna låta försvinna. Kan vi dessutom lära oss leva på mindre pengar och inte ha vår identitet i lönearbete, skulle vi kunna konsumera mindre, resa mindre och upptäcka alla förundransvärda upplevelser som finns precis om hörnet. 

I Finland prövades 2017-2018 att ge 2000 arbetslösa personer 6000 kr i månaden. Alltså inte basinkomst fullt ut, men en ersättning utan krav på motprestation. Den största effekten var att de upplevde större framtidstro, mindre stress, depression och byråkratiskt krångel än kontrollgruppen. I spåren av covid 19 prövas olika varianter i flera länder bl a i Brasilien och Spanien. Ingenstans basinkomst till alla, men det blir intressant att se hur det faller ut ändå. Åtminstone i Spanien är planen att det villkorslösa stödet till utsatta familjer ska bli permanent. 

Basinkomst är ju en politisk lösning, så att verka för det handlar om vilka man röstar på och att höra av sig till politiker. Eller förstås själv bli politiskt aktiv. Idag finns inget riksdagsparti som driver frågan, men det finns ledamöter inom Miljöpartiet och Vänsterpartiet som gör det. T ex Rebecka Le Moine.   

Comments are closed.