Ångest är en diagnos och mycket plågsamt för den som drabbas. Det definieras ofta som oproportionerlig oro, men kan också vara en oro där man inte alls kan sätta fingret på vad det är man oroar sig för. Den bästa beskrivningen jag (Sofia) hört var någon som sade att det är som när några närstående är ute och kör bil sent på kvällen och det är halt ute. De ska komma vid en viss tid, men det dröjer. Du får inte tag på dem och de meddelar inte varför de är sena. Den sortens känsla – fast utan någon sådan konkret yttre orsak. Men ordet används också i en mycket mer vardaglig mening. Tentaångest är till exempel inte en diagnos utan en helt normal nervositet inför en utmaning. Med klimatångest kan man mena lite olika. Det har ibland använts inom psykiatrin för att beskriva fall där personer är så oroade över klimatförändringarna att det gjort dem sjuka eller oförmögna att hantera vardagen. Men ofta menar man egentligen den krypande oro som de flesta människor till vardags slår ifrån sig. Jag kan tänka att det knappt är möjligt att vara oproportionerligt orolig för klimatförändringarna med tanke på att det kan handla om vår civilisations undergång. Däremot kan man vara orolig på ett sätt som inte är konstruktivt.

Ångest är ofta förlamande eller leder till flyktbeteenden. Den allra mest obehagliga attack av ångest jag upplevt var på en tvådagarsvandring i fjällen. Både på väg ut och på väg tillbaka var man tvungen att gå över en rätt smal hängbro. Jag blev ganska rädd på utvägen också, men det var hanterbart och jag kände mig stolt efteråt. Men på tillbakavägen var jag trött och en bit ut på bron blev jag liksom förlamad av rädsla. Det kändes för otäckt att gå framåt och för otäckt att backa. Tanken kom också; nej, jag hoppar. Alltså, vad som helst är bättre än att bli kvar i den känslan, även att göra det absolut dummaste man kan tänka sig. Det rationella sätts ur spel. Om klimatångest leder till att man blir handlingsförlamad, eller börjar göra helt fel saker, då är det förstås destruktivt för oss alla. Egentligen tror jag att många skjuter ifrån sig information om klimatförändringarna långt innan det blir så oroande som ångest. Att det snarare är för att man inte tar in hur allvarligt problemet är som man inte gör mer. Men det finns en balansgång här. Man kan kanske inte bli oproportionerligt rädd, men man kan bli förlamande rädd.

I samtal med andra får jag ofta känslan att jag är mer orolig för klimatförändringarna än de flesta. Mitt sätt att hantera den oron, eller om man nu ska kalla den klimatångest, är att engagera mig i frågan och göra vad jag kan i det arbetet. Om jag inte gjorde något alls, eller om jag gjorde så lite som de flesta faktiskt gör – då skulle jag verkligen få ångest. Om du är orolig för klimatförändringarna tror jag att det är det bästa sättet att hantera det. Hitta konkreta utmaningar för dig själv där du rör dig mot en livsstil där du bidrar allt mindre till de klimatpåverkande utsläppen.

När något väcker oro är det lätt att börja undvika det. Att undvika klimatförändringarna är förstås bra, men att undvika att ta till sig information om problemen gör en mindre benägen att förstå vad som behöver göras. En person som undviker allt som kan väcka ångest blir mycket begränsad. Om det som väcker klimatångest är filmer om smältande glaciärisar och artiklar om vad de fossila bränslena gör med vår planet, kanske det är det man undviker. Då kan man i sitt beteende fortsätta bidra till problemet och använda oron som ursäkt. Tipset skulle faktiskt då kunna vara att våga utsätta sig för lite mer klimatångest! Ett par boktips kan i så fall vara Kollaps av David Jonstad och Sex grader; vår framtid på en varmare jord av Mark Lynas. Om det som väcker klimatångest istället är flygresor, onödiga bilfärder, nötkött, palmolja och annat man hugger ned regnskog för att odla då är undvikande bra och faktiskt det bästa sättet att hantera oron tror jag.