I samtal med personer, som är något äldre än vi, nämns ibland plastpåsar som brukade hänga på tork i köket. Vanligtvis handlar det om personernas egna mödrar som brukade diska plastpåsarna och hänga dem på tork för att återanvändas. Detta sägs ganska ofta med en lite nedlåtande ton; sådant gör vi ju inte idag. Ändå har förstås många fortsatt med denna resurssparande vana. Svärmor är en och Sofia är därmed uppvuxen med att det är så man gör.

Själv minns jag inte riktigt när jag började diska plastpåsar (eller snarare lätt skölja ur dem). Så länge det inte varit något fett innehåll i påsarna är detta ett enkelt sätt att kunna använda påsarna flera gånger. Efter att jag blivit allt mer medveten om plastens skadliga effekt har det också blivit än mer självklart att återanvända de plastpåsar som ändå finns i hushållet.

I mitt bageri använder jag nästan alltid oblekta papperspåsar men de gånger plastpåsar behövs använder jag, på grund av bland annat hygienregler, nya plastpåsar. Glädjande nog har jag nyligen hittat påsar som inte är baserade på fossil olja utan är komposterbara och baserade på majsstärkelse.

Men de flesta plastpåsar som används i våra hushåll är ännu baserade på den ändliga resursen olja. Tillverkningen är resurskrävande och vid förbränning blir det koldioxidutsläpp. Att minska användningen genom att diska plastpåsar och hänga dem på tork är därför miljösmart. I äldre kök fanns ofta långa pinnar som påsarna träddes upp på. Själv tycker jag det fungerar bra att skaka de rengjorda påsarna lätt och sedan hänga dem på en krok med öppningen uppåt så de kan lufttorka. Att också i detta lilla visa omsorg genom återbruk är varken tecken på snålhet eller fattigdom – däremot är det miljöklokt.