Nyligen tog jag mig för att laga ett antal stumpor och underkläder där det gått hål. Det var inget speciellt tidskrävande eller komplicerat men hade inte blivit av under lång tid. Sysslan kändes tillfredsställande och produktiv. Samtidigt skulle det utifrån tillväxtens logik varit mer produktivt att köpa nya strumpor och gynna lönsamheten i något klädföretag. Det hela ledde till funderingar kring detta med att vara oproduktiv. 

För att försöka behålla mental hälsa i vår tid av falska nyheter och maktfullkomliga ledare läste jag nyligen om Aldous Huxleys Du sköna nya värld. I dystopin från 1931 föds inga barn utan de framställs i industriell skala och med noggrann kontroll. Beroende på var i samhället personen ska vara verksam ges de olika förutsättningar och de betingas på skilda vis. Både i provrören och under uppväxtåren. 

I en episod beskrivs hur deltamänniskorna tidigare hade en längtan ut på landsbygden och att de där njöt av skönheten från blommor och träd. Senare justerades betingningen under deras uppväxt så att kommande generationer fortfarande ville ut från staden men ogillade blommor och träd. De hade istället en längtan att på fritiden resa ut i naturen och där utöva olika sorters idrott. Orsaken till justeringen av uppfostran var att ”Gullvivor och landskap […] har ett stort fel: de är kostnadsfria. Kärleken till naturen håller inga fabriker i gång”. Sport som kräver komplicerad utrustning och resor ut från staden håller däremot industrins hjul snurrande. 

I Du sköna nya värld är för övrigt reparationer bannlysta och invånarna uppmanas att ofta slänga för att köpa nytt. ”Bättre kassera än reparera” Att ägna sig åt att laga hål på strumpor skulle troligen ses som avvikande och osolidariskt. 

Ett sätt att vara oproduktiv i förhållande till vår tids kommersiella hjul är att just reparera mera. Men också att utan inköp gå omkring och njuta av vårens första blommor och hälsa nyanlända fåglar välkomna. 

I initiativet 8e dagen finns ett upplägg med en veckodag som vigs åt protest och en till vila. Men även i denna vila ryms något av protest. Åtminstone när vi låter vilan vara oproduktiv och utan inblandning av pengar. Vila i skogspromenaden, odlandet, samtalet, tuppluren, stubbandet, läsandet eller var du nu har din längtan. Att vara oproduktiv kan bli återhämtande och visa på vägar till ett mer hållbart liv. 

Att motstå reklamens lockelser och distraktionerna på sociala medier kan verkligen vara vilsamt och återhämtande. Samtidigt kan denna form av oproduktivitet öppna upp för mycket annat. Bättre vård av våra kläder och prylar exempelvis. Men även tid för det som inte kan köpas för pengar – och som egentligen är vad som är viktigt på riktigt. 

Med sina olika bilder av människornas ständiga distraktioner och klara problem med en icke artificiell verklighet blev läsningen av Huxley en otäck skrattspegel av vår samtid. Den blev en påminnelse om vart vi inte vill. Och att återkommande välja något oproduktivt i vardagen tror jag minskar risken för liv som missar det verkligt viktiga.