Nu tänkte vi ta oss an det tredje hållbara scenario KTH beskriver i sitt projekt Framtider bortom BNP. Det kallas Automatisering för livskvalitet. Det här scenariot värjer jag mig spontant emot, men det är ändå intressant att reflektera över.
I Automatisering för livskvalitet har tekniken fortsatt utvecklas. Den används i hög grad för att effektivisera och se till att allting görs så resurssnålt och optimalt som möjligt. Ett sympatiskt drag är att den ökade effektiviteten tas ut i tid – inte i pengar. Arbetstiden är därför mycket mindre än idag och den materiella konsumtionen väldigt låg. Det är i kombination med detta scenario som basinkomst anses lättast att införa.
Matproduktionen är i hög grad automatiserad och beräknad utifrån vad människor behöver få i sig för hälsan. Som jag uppfattar det är den i stort sett helt växtbaserad. Att odla är ett fritidsintresse bland andra och inte något man gör för att få något att äta. Men även ytor inne i städer används för odling t ex på tak.
De flesta bor i större städer. I tät bebyggelse kan automatiseringen genomföras lättare. Där kan sådant som kollektivtrafik göras effektiv med många turer. I kombination med cykel och gående är det så de flesta tar sig fram och bilägandet har minskat drastiskt. När bil behöver användas sköts det genom anropsstyrd trafik med förarlösa bilar. Eftersom man arbetar mycket mindre har man tid att låta resor vara långsamma. Flyg är väldigt ovanligt men det förekommer långväga resor med båt eller tåg då resenärerna också ofta stannar borta länge.
Staten och näringslivet har stor makt, men det har också öppnats möjligheter för direktdemokrati. Författarna tänker sig inte att det är en så stor del av befolkningen som använder den möjligheten.
Tekniken för automatisering är utformad så att den ska gå att reparera och det är framför allt mjukvara som förnyas och byts ut. Vissa åtgärder har satts in för att undvika ökande inkomstskillnader, som kraftigt progressiv skatt.
Både hälsovård och utbildning är i hög grad automatiserade. Förhoppningen är att människor ägnar sig mer åt social samvaro och att hälsa på gamla och sjuka när man har mycket mer fritid. Den genomsnittliga boytan har minskat kraftigt och tekniska lösningar gör det enkelt att låta samma utrymme växla funktion så att bostaden kan utnyttjas optimalt. Torget har blivit en central plats och i städerna finns rik tillgång till kultur, sport och social samvaro. Ofta på ett helt icke kommersiellt sätt.
Min första känsla är att det blir ett kyligare samhälle än t ex kollaborativ ekonomi. Samtidigt är den bilden säkert präglad av diverse filmer och annan populärkultur då ett väldigt teknifierat samhälle är vanligt i science fiction. Om tekniken bara ser till att allt fungerar så att människor kan ägna sig åt varandra, åt kultur, natur och samtal. Då kanske det inte alls blir kyligare. Men hur ska man garantera att det bara är sådan här teknik som utvecklas? Eller att det bara är så den används?
Jag tänker också att teknik är sårbar. När den fungerar underlättar den. När den krånglar stoppas allting upp på ett helt annat sätt än när man gjorde samma sak manuellt. Samtidigt kommer framtiden att vara sårbar oavsett. Att försöka vara lokalt självförsörjande i en klimatförändrad värld är också sårbart. Vi människor är sårbara helt enkelt. Det här är också det scenario jag har svårast att förstå på vilket sätt det skulle bli hållbart. Hur ska all denna teknik kunna produceras och hållas fungerande utan att det tär på jordens resurser? Tanken att företag får mer makt eftersom de tillhandahåller tekniken är också ganska skrämmande. Men jag tror att det finns fördelar med tät bebyggelse och liten boyta. Och detta att ta ut effektiviseringar i tid istället för i pengar är något vi länge har funderat kring. Det kan vi göra redan nu. Liksom att konsumera mycket mindre, cykla, gå och välja långsamma färdmedel även på långa resor.
Här kan du själv läsa mer om Automatisering för livskvalitet och de andra scenarierna.