En övergripande föresats för det här året är att utforska hur jag kan hitta mer fokus i tillvaron. Upprinnelsen var bl a att jag lyssnade på ett avsnitt av Läsarpodden där de pratade om boken Stolen Focus av Johann Hari. Nu har jag läst den boken och ett par andra böcker som inspirerat tankar kring ämnet. När jag började skriva om detta insåg jag snabbt att det skulle bli alldeles för långt. Här kommer därför ett par inledande tankar, så får det bli fler inlägg.

En sak som nämns både i podden och boken är att fokus är nödvändigt för att känna empati och för att hantera komplexa problem. I Stolen Focus är det mycket tydligt hur problematiskt detta är i relation till klimatkrisen. En grundtes är att fokus är något vi blivit allt sämre på under lång tid. I snabbt eskalerande takt med sociala medier. I en tid när empati och hantering av komplexa problem är viktigare än någonsin tidigare. Att sträva efter mer fokus i tillvaron är alltså inte bara ett lyxproblem utan viktigt på riktigt. Själv har jag varit bra på fokus tidigare tror jag, men upplever att det blivit allt svårare. Jag blir lättare distraherad och snabbare trött. Lite tröstande var det att läsa att detta är något väldigt många upplever i vår tid.  

Ett samband med empati är att det krävs närvaro och fokus under en längre tid i ett samtal för att få förståelse för den andre. Men också för att läsa en längre, fördjupande text, eller se en dokumentär som skildrar människors utsatthet. Att läsa skönlitteratur lär ha ett extra starkt samband med empati. Något jag kommit in på flera gånger tidigare här är att vidgad empati är viktigt för att vi ska reagera redan nu när klimatkrisen drabbar andra, snarare än när den är på vår egen tröskel. Dels av etiska rättviseskäl och dels för att det annars kommer att vara försent. Varför fokus behövs för att hantera komplexa problem behöver väl knappast förklaras. Inte heller varför det finns anledning att se klimatkrisen som ett komplext problem.

I Stolen Focus ges flera möjliga förklaringar till vår bristande koncentrationsförmåga. Även sådant som processad mat, luftföroreningar, sömnbrist och stress. Men mycket text ägnas förstås åt digitalisering, sociala medier och det enormt stora flödet av information. Beskrivningen av hur man arbetar och resonerar i Silicon Valley ger verkligen lust att lämna sociala medier av etiska skäl. Det oerhört manipulativa i hur algoritmerna konstrueras för att distrahera oss och hålla fast vår uppmärksamhet är det tydligaste exemplet på bokens titel. Alltså att vi inte bara tappat fokus utan att det har stulits ifrån oss.

Än så länge har mitt sätt att förhålla mig till detta blivit att ha en skärmfri dag i veckan och att övriga dagar bara kolla e-post och sociala medier vid morgonkaffet, vid eftermiddagskaffet och efter kvällsmat. Efter ett tag började jag tillämpa ett tips Peter hört om; att göra en fysiskt ansträngande övning (t ex armhävningar) om jag bryter mot föresatsen. Tanken är att det höjer tröskeln och det fungerar oftast bra. Men här finns risken att man istället ger sig själv ett kryphål.

Intressant på ett annat sätt tyckte jag att det var att Hari skriver mycket om flow och hur man kan söka det. Flow kräver fokus, men att aktivt söka sig till det kan också öva upp ens förmåga till fokus. Det ska vara något man tycker är meningsfullt och som varken är för lätt (så att det blir rutin), eller för svårt (så att det väcker frustration). Att verkligen komma till det tillståndet kan kräva lång tid och många försök men strävandet åt det hållet är gott i sig tror jag. Att spela orgel och sticka mönster är sådana sysslor för mig. Ibland också läsning, skrivande och teater. Absolut inte så att det alltid leder till flow, men så att det blir ett sätt att röra mig i rätt riktning.

Hari har en poäng här, tror jag, i att man inte bara ska välja bort och begränsa distraktioner. Utan också aktivt söka sig till sådant som hjälper en att öppna sinnet. Att tillåta sig att dagdrömma är en annan sådan sak som nämns. Även fri lek och att vara utomhus. Här skriver han mest om barn, men jag tänker att det gäller även vuxna, fast man kanske tolkar ” fri lek” annorlunda. Tanken är att sådana här saker vidgar utrymmet där nya tankar kan ta plats och få tid att fördjupas. Det är jag säkert inte ensam om att känna en längtan efter!