Nyligen läste jag om en återintroduktion av den uråldriga fisken stör i Göta älv. Stören lekte i älven fram till slutet av 1800-talet och har nu återinplanterats i samarbete med bland annat Göteborgs universitet. 100 unga störar släpptes ut i mitten av juni 2024. Efter några månader väntas de vandra ut i havet och de återvänder sedan till älven först efter omkring 10 år. Då stören kan bli 140 år är tiden innan den återvänder för att leka bara en liten del av deras liv. Men när jag läste om stören var det ändå något med detta långa tidsperspektiv som var befriande.

Att i vår tid av allt kortare uppmärksamhetsintervall satsa på ett projekt där ett första delmoment kan följas upp först om tio år. Ja, det känns nästan som en motståndshandling. Som nyckelart i ekosystemet kan stören naturligtvis göra stor skillnad för resiliens och biologisk mångfald i älven. Och även dess pekande på långa tidsperspektiv kan göra skillnad. Då genom att få oss att stanna upp och kanske komma till någon form av besinning.

I Maria Wolrath Söderberg och Nina Worbs nya bok Ursäkta mig! nämns en studie om vår generella oförmåga att tänka längre än 15 år fram i tiden. Vi är allt fler som med rädsla, panik, vrede, hopplöshet och skam ser klimatförändringarnas hastighet. Samtidigt sker förändringarna i en, för oss människor långsam takt. 1,5 graders ökning av global medeltemperatur sedan förindustriell tid är rasande fort för livet på jorden. Likaså en artutrotning som går 100 till 1000 gånger snabbare än ”normalt”. Men det märks ändå inte per automatik speciellt påtagligt i medelsvenskens vardagslunk.

Stören kan hjälpa oss med långa tidsperspektiv. Wolrath Söderberg och Wormbs tar även upp ett mer näraliggande exempel i form av barn och barnbarn. För personer med barn i sin närhet kan förmågan att se de långa tidsperspektiven bli bättre. Vi tänker lätt på hur tillvaron kommer att vara när den nyfödde blir vuxen, tar studenten, flyttar hemifrån, får egna barn. I sinnet öppnar vi förhoppningsvis också upp för tankar på hur vi kan och vill påverka barnets framtid och planetens framtid. 10, 50, kanske 100-tals år framåt.      

Själva har vi exponerat oss för långa tidsperspektiv genom odlandet. Vissa perenner som sparris kan bli mer än 50 år. Men mest tydligt blir det med träd och buskar. Det tar ofta åtminstone några år efter plantering innan det blir aktuellt att skörda i någon större omfattning. Hassel, mispel, bigarråträd, plommon och russinträd är alla sådana vi planerar långa relationer med. Ännu mer tydligt blev det för ett par månader sedan när vi planterade en planta av Ginkgo biloba. Ett långsamväxande träd som funnits på jorden i sådär 270 miljoner år. Individuella träd tros kunna bli 1500 år.

I en tid där vi likt Alice i Underlandet uppmanas att springa allt fortare för att ens stå still. Då behöver vi istället uppmärksamma störens långa livsfaser, barnets vuxna liv och våra taniga plantors majestätiska trädkronor. Då kan vi också bättre ta in hur dagens koldioxidutsläpp stannar kvar hundratals år i atmosfären. Och klimatförändringarnas stegvisa påverkan på vår närmiljö.