Den 13 september är det åter dags att gå till valurnorna. Den gångna mandatperioden har Sverige backat från sina klimatmål istället för att närma sig dem. Nu har vi möjlighet att med röstsedeln visa att vi vill något annat. Själv tycker jag inte att något parti är tillräckligt radikalt. Samtidigt är det stor skillnad mellan ett styre med ett starkt miljöparti och en högerregering styrd av SD. Men det jag grubblar över nu är hur man alls väcker intresse för klimatet inför valet.
Den 23 augusti gick en stor klimatdemonstration genom Stockholms gator. 280 organisationer och ungefär 50 000 personer marscherade under parollen ”Enade för klimatet”. Det var den största demonstrationen i frågan på många år. Antalet deltagare var långt över vad arrangörerna förväntade sig. Alla jag sett som var där, och gjort inlägg om det, upplevde det som ett massivt stöd för att klimatkrisen måste tas på allvar. I efterhand har jag känt att jag borde ha varit där. Inte för att en deltagare till hade gjort så stor skillnad utan för att själv få kraft att kämpa vidare.
Istället såg jag nyheterna på söndagskvällen och hoppades på stort genomslag. Jag valde Rapport 19:30. Public service alltså. Ungefär halva sändningen ägnades åt dådet i Fagersta som hände på fredagen. Inget nytt hade egentligen hänt i det fallet, men man hade gjort flera olika intervjuer och reportage kring det. Det knöts också an till valet där man tänkte sig att skolsäkerhet nu måste bli en framträdande fråga. Från klimatdemonstrationen visades ett kort inslag där man pratade med två personer som mest fick frågan varför de var där. Ingen koppling till valet. Inga uppföljande reportage. Ingen tanke om att klimatet nu måste bli en framträdande fråga i valrörelsen. Först blev jag riktigt arg och sedan bröt jag ihop i storgråt och var ledsen i flera dagar. Hur ska man få liv i frågan om klimatet inför valet om en så här stor demonstration inte får mer medial uppmärksamhet än så?
Det hela gjordes värre av att det samma helg var flygdagar i Linköping. En vän kände förtvivlan över att denna uppvisning av stridsflygplan framstår som en folkfest och skrev ett meddelande till några av oss hon tänkte skulle förstå. Hennes reaktion kom allra mest från ett starkt fredsengagemang men hon gjorde också jämförelsen med klimatdemonstrationen. Och kommenterade att det är sorgligt att en klimatdemonstration samlar 50 000 medan flygdagarna lockade 140 000. Igår hörde jag siffran 240 000. Där ser man vad folk i allmänhet egentligen bryr sig mest om tänkte jag.
Går man på folks intresse gjorde Rapport säkert också en korrekt bedömning. Fler oroas av Fagerstadådet än av klimatet. Politikerna röstades ju också fram i ett demokratiskt val. På den förra valdagen visade svenska folket inte att man ville ha en mer radikal klimatpolitik. Tvärtom skulle man kunna säga.
Idag lyssnade jag på podden Klimatgranskarna och förstod att det ändå ställts frågor om klimatet på partiledarutfrågningarna. På ett sätt som inte gjorts tidigare. Också klimatdemonstrationen kommenteras som något man vill ha partiledarnas reaktioner på. Så kanske bubblar det fram mer än jag uppfattade det som när jag såg Rapport. Låt oss hoppas på det!
För om medierna bara speglar det de tror att folket är intresserade av. Och politikerna fiskar röster. Och folket inte uppfattar att klimatfrågan är viktig eftersom det talas så lite om den. Då blir det ju bara en rundgång där vi inte kommer framåt alls. Jag känner mig egentligen rätt så uppgiven, men också tjurskallig. Nämn klimatet inför valet så ofta du bara kan! Prata om det som den ödesfråga det faktiskt är.