En vardaglig handling vars miljöpåverkan det sällan talas om är rakning. Eftersom de flesta män och kvinnor upprepar den så många gånger genom livet, blir också varje individs avtryck högst märkbart över tid. Att fundera kring miljövänlig rakning känns därför högst relevant.

När jag (Peter) och andra högstadieklasskompisar, skämtsamt klagade på att vår träslöjdslärare var orakad, svarade han att vi själva än så länge minsann klarade vår rakning med en grov frottéhandduk. När jag sedan hade anledning att använda något annat var det länge elapparat som gällde. Av nyfikenhet avancerade jag efter en tid till hyvel och använde då utbytbara rakhuvuden. Till detta användes rakskum i behållare som bestod av en blandning av metall- och plastdelar och med ett svårförståeligt kemikalieinnehåll. Nu har jag under flera år reducerat förpackningsmängden genom att använda fast raktvål av olika slag. För närvarande denna raktvål som både för rakupplevelsen och i miljöhänseende är extra bra.

För att backa tillbaka något kan jag konstatera att alla mina tidigare sätt att avlägsna behåring i ansiktet haft större eller mindre problem ur miljöhänseende. Även om den elektriska rakapparaten inte uppenbart släpper ifrån sig några skadliga ämnen vid användandet, så har det krävts en hel del resurser av energi, metall, plast etcetera under dess tillverkning. Som vi varit inne på tidigare är det klokt att försöka rationalisera bort så många elprodukter som möjligt i vardagen. Minskar vi vår elanvändning blir vi mindre sårbara i de situationer där elektricitet saknas. I det större perspektivet blir samtidigt övergången till ett samhälle med 100% förnyelsebara energikällor lättare.

Vid rakning med färdigt skum från en metalltub eller liknande är förpackningen ett problem. Ofta består den av flera olika sammanblandade material vilket gör den svår att återvinna. De vanligen svårbegripliga innehållsförteckningarna ger också en hint om att många ämnen kan göra skada när de kommer ut i naturen (vilket de ofta gör trots reningsverk). För omkring ett år sedan kom Naturskyddsföreningens rapport om plaster i haven där de bland annat tar upp problemet med mikroplast. Mikroplast är små, små plastbitar som kan finnas med i vissa skönhetsprodukter, exempelvis rakskum. Ett problem med mikroplasten är dess förmåga att likt svampar suga upp andra miljögifter. Ute i naturen hamnar de ofta till slut i något vattendrag och kan ätas upp av en fisk som misstar plasten för plankton. Genom ödets ironi skulle på detta vis rakskummets mikroplast kunna återvända till middagsbordet hos den som först rakade sig med skummet. Den plastätande fisken har nu dessvärre inte bara fått i sig av mikroplasten utan också diverse andra gifter – vilka förstås kan spridas vidare till den som äter av fisken.

Inte heller vanliga rakhyvlar är oproblematiska. Ofta består de av blandade material; plast, gummi, metall och kemikaliegel. Själva handtagen på hyvlarna har jag visserligen lämnat till plaståtervinningen (när de väl slitits ut) men rakbladen har fått slängas i brännbart. I somras tog jag slutligen ännu ett steg mot både bättre rakning och mindre miljöpåverkan. Jag beställde då härifrån en så kallad säkerhetshyvel helt i metall. Hyveln har dubbelsidiga rakblad i tunn metall som håller länge och sedan enkelt kan lämnas till återvinningen. Och jag vet att rakblad inte ses som förpackningar och därför egentligen inte bör lämnas på återvinningsstationerna. Eftersom de består av metall till 100% ser jag det hur som helst som ett sunt uttryck för civil olydnad att trots allt slänga metallen där den kan återvinnas.

Sofia har under lång tid använt damrakhyvlar med utbytbart huvud för att ibland raka benen. Ett dilemma har varit att företagen ofta hittar på nya varianter och att huvudena då försvinner från butiksutbudet så att hela hyveln måste bytas trots att handtaget är helt. De nya versionerna innebär dessutom sällan någon verklig förbättring. I vissa fall har kvaliteten varit så dålig att det gått åt två huvuden vid ett enda raktillfälle. Hon trodde länge att säkerhetsrakhyvlar var anpassade för manlig rakning och att det skulle vara alltför lätt att skada huden med en sådan. När jag hade skaffat min prövade hon ändå försiktigt och blev nästan arg. Inte för att det fungerade dåligt utan tvärtom för att den var så väldigt mycket bättre än de hyvlar hon använt tidigare. Hon kände att hon blivit lurad. En egen säkerhetsrakhyvel ska beställas inom kort.

Det vardagliga i rakningen har blivit mera meningsfullt när jag vet att handlingens avtryck i form av spridning av farliga kemikalier och plaster eller koldioxid är minimal. Om sanningen ska fram var det däremot ett visst spridande av kroppsvätskor under introduktionen av min säkerhetshyvel. Det var på den nivån att jag kände lukten av blod vid de första rakningarna – men med ett mera säkert handlag är numera blodvitet nästan lika minimerat som miljöpåverkan.