På sistone har flera saker fått mig att tänka på betydelsen av gemenskap. Att det är viktigt för det egna välmåendet är kanske självklart för många. Jag, som är väldigt påtagligt introvert, har inte alltid tyckt att det är självklart. Men nu börjar jag tänka att det också kan vara betydelsefullt i omställningen till ett mer hållbart sätt att leva.

Sedan några veckor tillbaka är vi med i ett matlag. Fyra hem turas om med att bjuda på kvällsmat en gång i veckan. Vid dessa tillfällen har vi också ett delande. Var och en får ordet och möjlighet att berätta hur man haft det sedan sist eller om något man har på hjärtat. Man får tala till punkt utan att någon avbryter eller att frågor leder bort från det man ville dela. Tre är aktiva inom Svenska Kyrkan och tre inom Equmenia, så i det här sammanhanget känns det också naturligt att avsluta med en enkel bön.

Vi har väldigt sällan nämnt vårt frikyrkliga engagemang här eftersom vi har tänkt att miljö och klimat berör alla oavsett religion. Men just detta med gemenskap är något frikyrkan ofta varit bra på. Där finns ett enormt stort ideellt engagemang där det också ofta ingår att besöka den som är sjuk eller ensam. Jag har flera gånger flyttat till orter där jag inte känt någon. Att gå till ortens missionskyrka (som det hette då) har alltid varit ett säkert sätt att få bekanta, om än inte alltid vänner. Vid det obligatoriska kyrkkaffet sitter ingen ensam och jag har alltid förr eller senare blivit hembjuden till folk. I den församling där vi nu är aktiva är det också enkelt att få praktisk hjälp. Som när vi skulle flytta, när vi vill låna bil, eller när vi är bortresta ett tag och någon behöver vattna.

Den här sortens gemenskap kan finnas i en by, bland grannar i ett hyreshus, i en stadsdel, eller i en förening. Ingår man i en sådan är det lättare att dela och låna, vilket minskar konsumtion. I ett matlag kan man bestämma att maten ska värna klimat och miljö. Goda vanor kan spridas och med rätt sorts personer kan idéer växa till något ingen av dem skulle ha lyckats med för sig. Jag har länge dragit mig för att tänka och tala om klimatanpassning för jag tycker att det hade varit rimligt att göra ett allvarligt försök att hejda krisen först. Men nu har vi väntat så länge att det redan är katastrof på flera håll i världen och det kommer att bli värre. Då befinner vi oss i en situation där vi ändå behöver vara beredda på extremväder av olika slag. Att ingå i en nära gemenskap kan göra en enorm skillnad i ett krisläge.

Här blir det samtidigt viktigt att påpeka att dessa gemenskaper inte ska vara stängda. Jag har under långa perioder varit ensam och haft svårt att ta mig in i sociala gemenskaper. Att då också bli den som ingen hjälper i en kris känns inte som det samhälle jag skulle vilja se. Men de gemenskaper jag är så tacksam över nu är inte alls stängda. Tvärtom kan vi påminna varandra om att lyfta blicken och tillsammans orka bära mer medkänsla med världens mest utsatta människor och djur.

Att hitta sådana här gemenskaper är inte alls lätt. Det vet jag av egen erfarenhet. Men ge det gärna ett försök. Att vara öppen för möjligheten kan vara det första steget. Att hålla ögonen öppna efter personer som kan tänkas vilja något liknande. Pröva att bjuda in. Fråga om det finns intresse för en mer återkommande vardagsgemenskap. Föreslå att ha ett tema för ett samtal, eller att gå en ”runda”, så att man lär känna varandra på ett annat sätt. Eller se om det finns någon förening, församling, eller annan grupp som kan ha potential. För en del känns det naturligare att göra saker tillsammans. Det kan mycket väl bli en lika betydelsefull gemenskap.