Vi förbluffas ofta över kortsiktigheten i människors val när de flyger, slänger mat, okynnesåker med bilen, med mera. Ibland brukar jag förklara det orimliga med att vi gör det; för att vi kan. Till viss del är det ett försök att skämta bort det som ser ut som egoism och dumhet. Men att vi lätt gör saker bara för att vi kan stämmer nog alltför ofta.

Både jag och Sofia är födda på 70-talet och bara under vår livstid har många negativa förändringar eskalerat. I miljösammanhang sägs ibland att ”det ska vara lätt att göra rätt”. I många klimatbelastande vardagsval har det istället blivit lätt att göra fel. En förklaring är att våra reallöner ökat kraftigt de senaste åren, vilket betyder att de flesta av oss kan konsumera mer för varje krona. Bara mellan 1997 och 2012 ökade reallönerna med över 30%. I avsaknad av kraftiga klimatkompenserande åtgärder har det då blivit betydligt billigare att göra stora klimatavtryck genom flyg, köttätande, bilkörning, konsumtion av kläder och elektronik med mera. Vi gör kanske inte allt större klimatavtryck av elakhet utan för att vi kan.

För att vi kan byta ut våra kök oftare, åka på utlandssemester oftare, köpa ny telefon oftare, äta djur oftare – så gör vi allt detta. Det är inte konstigt egentligen, när det kortsiktigt får oss att må bättre och dessutom ofta stärker vår sociala status. Samtidigt är det just detta beteende som höjt svenskarnas användning av jordklot från 3,7 stycken år 2014 till 4,2 jordklot i WWFs rapport från 2016. För att vi kan låter vi framtida generationer och världens fattiga länder betala mellanskillnaden av vår jordklotsöverkonsumtion.

Det finns tyvärr inte mycket hopp om att vi självmant skulle bryta detta beteende. Tids- och miljöforskaren Jörgen Larsson deltog nyligen i poddcasten Andra Sätt. Där ifrågasätter han att vi till slut skulle känna mättnad inför ökande konsumtion. Tvärtom pekar han på hur vi ständigt tycks sträva efter mer, bland annat på grund av hejarop från reklamen. Själv kommer jag i sammanhanget att tänka på kaniner. De sägs äta ihjäl sig vid obegränsad tillgång på mat.

Rent bokstavligen äter vi ju inte tills magen spricker. Däremot är det rent konkret en märklig inställning till maten som gör att vi kostar på oss att i genomsnitt kasta drygt ett kilo användbar mat- och dryck per vecka. En orsak tror jag är just för att vi kan. Vore våra marginaler mindre (eller respekten för maten högre) vore något sådant otänkbart.

Många är vi som sätter guldkant på tillvaron genom konsumtion, resor och liknande för att vi kan. ”Because you’re worth it”. Men unnar vi oss allt det där extra för ofta förlorar det gyllene snabbt sin glans. Kanske höjer vi då insatsen, samt våra klimatavtryck, ytterligare. Frågan är om det gör oss lyckligare.

Som välmående svenskar unnar vi oss att flyga på weekendresor med shopping samtidigt som vi lojt klagar på ett allt mer opålitligt väder. Som ett sätt att fortsatt möjliggöra vår oljedopade livsstil sker mycket, för att man kan, också på ett globalt plan. I takt med att Arktis smälter mer och mer börjar exempelvis cyniska oljebolag planera för utvinning av olja i detta tidigare skyddade område. En aktivitet som inte bara skulle hota de känsliga ekosystemen i Arktis utan också ytterligare skynda på våra pågående klimatförändringar.

För att tillräckligt snabbt nå stor förändring behöver nog våra kaninhjärnor ges begränsade valmöjligheter. Med yttre begränsningar – i form av exempelvis politiska regleringar – kan hållbara ramar sättas. Begränsningarna blir också lättare att acceptera om de upplevs som rättvisa och lika för alla. I väntan på det kan vi ändå välja att självmant avstå en del. Det är ju inte så att vi är tvingade bara för att vi kan. Vi skulle också kunna använda argumentet till miljöns fördel istället; cykla till jobbet för att du kan, gå till affären för att du kan, välj ekologiskt för att du kan, ät vegetariskt för att du kan, ha en vilsam hemester för att du kan…