Ett välsignat regn

Ett välsignat regn. Bild på regnvåt vintersquash.

På Kristi Himmelsfärds dag ordnade vi en Gökotta med några vänner. Planen var att sitta utomhus vid sjön, tända en brasa, läsa ett par texter, be, sjunga några enkla psalmer till gitarr och lyssna på fåglarna under en längre stunds tystnad. Men, det regnade. Detta passade inte så bra ihop med vare sig gitarr eller psalmböcker. Jag blev besviken. Men han som skulle spela kallade det ett välsignat regn.

Vi hade nyckel till den lilla stuga som är Vätternkyrkans sommarhem. Där finns ett slags burspråk med fönster mot Vättern. Någon tände en brasa i kaminen och vi satte oss i en halvcirkel vända mot vattnet. Tio minuter avsattes för tystnadsstunden och då kunde man gå ut om man ville det. Jag ställde mig intill ett träd nära sjön och där hörde jag både fåglarna, vinden och ett välsignat regn. Det blev en underbar morgon.

När vi drev Dahlströmska gården fick jag ibland märkliga skuldkänslor vid regn. Gäster som hade rest till oss och sökte påfyllning och avkoppling fick bara uppleva ett blött och gråmulet Vadstena. Ingen anklagade förstås oss för regnet och många förvånade mig med sina positiva upplevelser. Men flest kom det ju när prognosen var sol. Det är det som är ”bra väder”.

Sommaren 2018 anades en förändring. Den sommaren då regnet aldrig kom. Folk började fråga efter det svalaste rummet. Och även om de inte ville att det skulle regna just när de skulle strosa på strandpromenaden kunde värdet av regn faktiskt komma på tal.

Nu driver jag Butik Bättre Värld på affärsgatan i Vadstena. Med dörren öppen hör jag både förbipasserande och andra butiksinnehavare. Varje morgon hoppas de på sol. För det är då det kommer mest folk. Än så länge har jag inte dragits med i det. Jag minns de gula gräsmattorna och bevattningen som slammade igen 2018. Jag ser också framför mig några män i Afrika som i nära 50 graders värme gräver en brunn och når nio meter innan de hittar vatten. Den såg jag i en dokumentär. Kanske har jag sett och läst för mycket för att kunna glömma regnets välsignelser.

Mest betydelse för min känsla för värdet av regn hade vår kolonilott. Det var där vi började odla på allvar och då blir det så väldigt påtagligt. Man kan nästan se hur växterna dricker och fylls av ny växtkraft och frodighet. Att själv vattna så mycket som de behöver är ett tungt jobb och på något sätt blir det ändå inte detsamma.

Egentligen behöver man förstås inte gilla regn. Det faller eller inte oavsett vad vi tycker. Det jag försöker säga handlar kanske om vår egocentrering. Det ”får” inte regna på min semester, det ”ska” vara solsken om det är bäst för mina affärer, det ”måste” vara uppehåll om jag har planerat en sammankomst utomhus. Jag tänker att det riskerar att krympa motivationen att kämpa för ett klimat i balans om vi i vår vardag ständigt ifrågasätter värdet av väder i balans. Kanske kan vi pröva, när tanken att ett regn är ovälkommet dyker upp, att byta ut den tanken mot ”ett välsignat regn”.