Ibland undrar jag (Sofia) hur vi människor tänker. Vår användning av materialet plast är ett sådant område. Det här är några fortsatta funderingar kring att använda mindre plast en tid efter vårt tidigare tips om att vägra plast. Plast är i de allra flesta fall baserat på råolja. Det innebär att detta material, liksom bensin, inom en inte alltför avlägsen framtid först kommer att upphöra att vara billigt och därefter inte kommer att kunna användas alls. Oljan är ju på väg att sina, vilket inte innebär att den helt och hållet kommer att ta slut, men att det som finns kvar kommer att vara så svårtillgängligt att det inte är värt besväret. Ändå är känslan inte alls att företagen slåss om att hitta det bästa alternativet. Ibland satsar man på att göra bättre plast, vilket kan innebära att den är BPA-fri och inte avger ftalater. Då kan den fortfarande vara baserad på råolja och avge andra, mindre uppmärksammade, ämnen. Det förekommer också växtbaserade plaster som dessutom är nedbrytbara, vilket är ett mycket bättre alternativ. Men varför är det så få som tänker att det borde finnas helt andra alternativ än plast och som frågar sig hur vi på så kort tid har kunnat bli så beroende av detta material? Det var ju inte direkt på stenåldern plasten uppfanns. Hur gjorde man innan? Tendensen att vi omges av alltmer plast verkar inte ha avtagit trots allt vi vet.
En sak jag inte alls hade tänkt på innan jag läste Den flamsäkra katten är att våra hem har blivit mer brandfarliga sedan plasten gjorde sitt intåg. Det har i sin tur kraftigt ökat användningen av ofta mycket miljöskadliga flamskyddsmedel. Man föreställer sig lätt att det är trä som brinner. Plast smälter väl bara? Nej, om man betänker att den är gjord av råolja blir det logiskt att den inte beter sig så stillsamt vid en brand – den exploderar. När jag var barn var till exempel höljet till TV:n av trä, vilket ur brandsäkerhetssynpunkt – och för miljön – var mycket bättre. Sådana tillverkas knappast längre.
Alltfler börjar ändå efterfråga alternativ, inte minst när det gäller produkter till barn, eftersom plastvarianterna ofta visar sig avge mindre hälsosamma ämnen som barn är extra känsliga för. Man kommer på att det då kanske inte är det bästa med plastgolv i en förskola eller att leksaker små barn gärna biter i bör vara av något annat. Det växer också fram företag som tar positiva initiativ på det här området. Sedan vi senast skrev om plast har vi återgått till att använda tandborste av bambu. Det gjorde vi en tidigare period, men sedan hade vi en storpack av plast (minns inte varför) som vi ville använda slut på. När jag var tonåring fanns trätandborstar ibland i riktiga specialbutiker. Via näthandelns framväxt är det inte längre svårt att få tag på om man har tillgång till Internet och ett betalkort. Den nylon som används i borsten är i alla fall i det här fallet växtbaserad och man kan lägga hela tandborsten på komposten. Diskborste av trä använde jag alltid när jag var yngre, men har ”slarvat” en period och nu åter blivit trogen trävarianterna. På den vi använder kan man också byta borsthuvudet som ju slits snabbare än skaftet. Vi har fortfarande en grovdiskborste av plast som också kommer åt i en del smalare saker där våra träborsthuvuden är för breda. Men detta är egentligen bara av ren lathet och ska bytas ut när den nuvarande är utsliten. Det går numera att få tag på många varianter av trädiskborstar för olika ändamål.
På min födelsedag fick jag en Klean Kanteen. I alla sammanhang där man vill ha med sig dricksvatten och vikten är av betydelse har vi tidigare använt plastflaskor. Tyvärr kan man få sådana på köpet ibland till exempel om man deltar i ett lopp. Min nya flaska är av lättviktig metall. Även skruvlocket är av metall med detalj av bambu. Företaget tillverkar även lock av silikon som är lite lättare att dricka ur. Dessa är helt fria från BPA och ftalater, men jag tycker förstås att man ska välja det plastfria alternativet som dessutom är mycket snyggare. Enda nackdelen är att flaskan har en ganska vid öppning och man kan råka spilla om man sitter på en skakig buss eller springer samtidigt.
Vi kan konstatera att övergången till schampokakor i fast form tydligt har minskat mängden skräp i påsen för plaståtervinning. När det gäller tvål har vi egentligen aldrig använt flytande mer än när hygienföreskrifter kräver det. En fördel med bokashikompost, som vi skrev om härom veckan, är också att vi till slut kommit runt problemet med soppåsar i plast. Gröna påsen, som vi tidigare använde till matavfallet, var av plast. Behållarna vi nu lägger matavfallet i är också av plast, men dessa använder vi gång på gång och kommer att kunna ha i åratal. En del saker, som krukväxter, fick man inte kasta i Gröna påsen, men det går bra i komposten. Det som blir över när vi sorterat soporna är numera alltså bara torrt material och dessutom väldigt lite. Därför har vi kunnat börja använda papperspåsar till det brännbara. Egentligen är det förstås ganska dumt att ha ett system för sophantering som bygger på att folk använder plastpåsar. Men ibland kan det gå att kringgå sådana system.
I våras gjorde vi en utflykt till Göteborg och såg då en intressant utställning på Sjöfartsmuseet om plastavfall. Allra mest berörande var bilderna på döda fåglar med magarna fyllda av skräp. Utställningen blev en bekräftelse på att detta är en fråga värd att lägga möda på. Jag blir ibland förbluffad över hur mycket många tycker att de kan lämna efter sig eller kasta omkring sig. Ett sådant tillfälle var när det stod i tidningarna om städningen efter Bråvallafestivalen. Det handlade mest om dåliga arbetsvillkor, men även om det närmast bisarra i att massor av festivalbesökare hade lämnat sina tält som om även det vore skräp och som om skräp är något man bara lämnar där man står. De otroliga mängder cigarettfimpar som hamnar direkt på marken kan man också förbluffas över om man exempelvis går på en gata i Göteborg som inte städas lika ofta som Avenyn. Även cigarettfimpar innehåller (förutom andra gifter) plast.
Jag märker att jag skulle kunna fortsätta skriva en bit till om detta ämne och det är nog inte omöjligt att det blir en del tre om plast. Det vi framför allt vill uppmuntra till är att bli medveten om problemet och att aktivt börja söka alternativ.