Dokumentären Underkastelsen av Stefan Jarl var på flera sätt en omskakande upplevelse. Vi såg den i somras och i efterhand har jag (Peter) funderat en del kring hur vi människor reagerar på stora och ofta svårgripbara hot. I detta fall gällde den kemikaliecocktail vi dagligen utsätts för, med okända risker i det långa perspektivet och gällande de blandningar som uppstår i våra kroppar. Andra svårgripbara hot kan handla om växthuseffekten, kärnkraftrisker, sjukdomsalstrande mat eller ökad stress i vardagen. Ett vanligt sätt att reagera i dessa situationer tror jag är strutsens nedsänkning av hjärnan under markytan (även om detta beteende troligen främst är en myt). Mera konstruktivt i en hotsituation bör vara att fundera på om det finns något jag själv kan påverka för att minska hotet, från exempelvis farliga kemikalier.

Som en reaktion efter filmen om kemikalierna i vår vardag gick jag vidare och tog åtminstone ett steg. Även tidigare hade jag upplevt tveksamhet till min deodorant med innehållsförteckning som knappt fick plats på plasthöljet och där bara ett fåtal ingredienser var mig välbekanta. Att fortsätta stryka på en produkt med ett innehåll jag inte förstod – och detta på den del av kroppen med allra tunnast hud – kändes plötsligt som en synnerligen dålig idé. Veckan efter att vi sett Underkastelsen besökte jag en hälsokostbutik för att leta efter en mindre kemikaliestinn produkt att använda under armarna. Besöket gick bättre än jag vågat hoppas och jag kom hem med en så kallad Thai-sten. Ett alunstift som har befriande kort innehållsförteckning; alun och vatten. Alun är en form av mineral som även säljs på Apoteket i form av sårstift, då det har blodstillande egenskaper för mindre skärsår. De månader jag använt Thai-stenen har den visat sig vara minst lika effektiv som tidigare deodorant. Någon minskning av stiftets volym har jag ännu inte märkt och då priset var mindre än en fjärdedel av tidigare använda Boss-deo har det varit en synnerligen prisvärd produkt.

I badrumskåpet finns sedan några år för övrigt även en annan hygienprodukt som visat sig vara klart resurssnål. Nämligen en klassisk raktvål med tillhörande rakborste som fick mig att uppleva ett behagligt mognande när de togs i bruk. Jämfört med användande av raklödder på flaska, som snabbt tar slut och kräver mycket förpackningsmaterial, eller eldriven rakapparat känns det även som ett miljösmart alternativ.

Istället för att sticka huvudet i sanden inför det svårgripbara och oroande kan vi alla ta åtminstone något steg till förändring. Genom att låta vår vardag och vardagliga produkter bli lite mindre komplexa med exempelvis färre märkliga ingredienser, misstänkt farliga kemikalier och onödigt kringmaterial går de lättare att greppa med vårt förstånd. Förstår vi mer av vår omvärld tror jag även vårt eget välmående ökar – och planetens.