Nyligen lyssnade jag på ännu ett avsnitt av radioprogrammet Klotet. En avfallsexpert på Svenska miljöinstitutet fick svara på en lyssnarfråga gällande nedbrytningsbar plast och dess miljöpåverkan. Själv har jag under flera år försökt välja sådan plast och tänkt att detta är ganska okomplicerat positivt. Tyvärr är det inte riktigt så enkelt.

Vi börjar med ursprunget. Plast kan vara baserat på antingen fossila källor (olja) eller förnyelsebara källor (sockerrör, majs och liknande). Oavsett vad den är baserad på så är den uppbyggd av samma slags plastmolekyler. Samma polymerkedja, för att uttrycka sig i kemiska termer. Detta innebär att plastens egenskaper också är samma. På gott och ont. Det går att framställa plast av förnyelsebara råvaror och ändå få samma kvalitet som när den baseras på olja. Dessvärre gör också plasten samma skada när den hamnar i naturen. Plasten drar till sig giftiga kemikalier, orsakar fågeldöd med mera. Vi har skrivit om detta flera gånger tidigare, här bland annat.

Plast kan förutom fossila källor och förnyelsebara källor även vara baserad på återvunnen plast. Miljönyttan blir ungefär lika stor då man väljer plastpåsar av förnyelsebara material som av återvunnen plast. Att undvika användningen av ytterligare olja är här den stora vinsten.

Vad som sedan blir lite förvirrande är att både plast baserad på fossila källor och förnyelsebara källor kan vara nedbrytningsbar plast. Det stora problemet med detta är att nedbrytningsbar plast bara är nedbrytningsbar under vissa förutsättningar. Det talas bland annat om industriell kompostering som kan bryta ner denna plast. Vid till exempel rötning för att utvinna biogas ur matavfall bryts den så kallat nedbrytningsbara plasten inte ner. Den bryts inte heller ner i en vanlig trädgårdskompost. Och om en nedbrytningsbar plastpåse bara slängs i naturen beter den sig ungefär lika destruktivt som en helt vanlig plastpåse. Den delas med tiden upp i mindre och mindre partiklar. Till slut så små att den kallas mikroplast och då löper den risk att komma in i näringskedjan där skadorna kan sägas vara oöverblickbara.

Trots detta beskrivs det som att nedbrytningsbar plast kan fylla vissa syften. Detta kräver, vad jag förstår, att tillverkaren redan på förhand vet vilken miljö plasten kommer att befinna sig i. Det går då att framställa nedbrytningsbar täckväv till en åker som efter användning plöjs ner eller operationstråd som inne i kroppen bryts ner efter en tid. Gällande plastpåsar är det däremot inte möjligt att förutse vilken miljö den kommer att hamna i efter användning.

Ytterligare ett problem med de nedbrytningsbara plastpåsarna är att de inte bör lämnas i plaståtervinningen. När de trots allt gör detta försämras kvaliteten på den återvunna plasten. Istället bör den plast som är komposterbar (oavsett vad den är tillverkad av) lämnas bland de brännbara soporna. Problematiskt i detta sammanhang är att den konventionella plasten inte utseendemässigt skiljer sig från sådan som är komposterbar. I ett hushåll där båda sorterna används kan det tyvärr vara svårt att veta vilken som ska lämnas till plaståtervinning och vilken som inte ska göra det.

I slutändan kommer vi tillbaka till grundtipsen gällande plast och plastpåsar. Använd dem så lite som möjligt. Ofta finns andra alternativa material. Om du ändå använder plastpåsar; använd dem många gånger och låt dem sedan få ytterligare ett liv genom att lämna dem till plaståtervinningen. Om det inte är komposterbara påsar förstås, dem lämnar du i soppåsen med brännbart material.