Gårdagens monstruösa vampyr är ett minne blott. Vampyren vi möter i dagens populärkultur går det istället lätt går att identifiera sig med. Handlar detta om att symbolen för något främmande och ondskefullt blivit en symbol för vår egen destruktiva livsstil?
Vampyrerna har verkligen kommit ut ur sina kistor. I bokserien Southern Vampire Mysteries liksom i efterföljande TV-serien True Blood behandlas de som vilken minoritet som helst. Och i Twilight (både böckerna och efterföljande filmer) rör de sig ibland oss även om få vet om att de är vampyrer. Redan gamla tiders vampyrer var, tack vare en slags kombination av närhet och distans, passande karaktärer för identifikation. Nu är de till och med så lika oss att många inte ser vem som är människa och vem som är vampyr. Denna humanisering av vampyren tror jag delvis har sin grund i att vi på ett intuitivt sätt identifierar oss med vampyrernas mest utmärkande drag; deras hunger. Vi vet att vampyren behöver döda för att leva och att det är moraliskt fel att döda. Ändå symboliserar inte vampyrer längre någon renodlad ondska. Om de symboliserade ondska vore det samma sak som att erkänna vår egen ondska. Hos de lockande och samtidigt plågade vampyrer som gestaltas i vår samtid kan nämligen vi, av klimatångest rättvist ångestridna människor, hitta en värdig spegelbild.
Vampyren Long Shadow säger krasst i Charlaine Harris bok Död tills mörkret faller. ”Det är det vi är. Döden.” Bill fyller i med att vampyrens ”tillvaro handlar om att förföra och ta för sig”. Det är ingen angenäm självbild men utifrån att vi i Sverige i genomsnitt lever på resurser som skulle kräva 4,2 jordklot om alla levde som vi ligger liknelsen, att det är oss människor som vampyrerna symboliserar, ändå nära till hands. I tidigare vampyrfiktion likt Dracula fanns en tydlig erövringstematik, rädsla för främmande folkslags invasion och krigiska undertoner. Greven planerar sin färd till London likt ett fälttåg och motreaktionen blir också liknande med upprepade krigsråd hos de sammansvurna männen och Mina. Detta i en tid när Storbritannien i slutet av 1800-talet var en gigantisk kolonialmakt.
Idag är människan, speciellt i västvärlden, ansvarig för betydligt större omvärldspåverkan, än fornstora Britannien. Orsakssambanden är dock mindre tydliga än under kolonialmaktens tid. Istället för att underkuva folkslag med krigsmakt påverkar människan idag hela planeten genom sin blotta existens. Detta genom vår sammantvinning med en oljedopad och tillväxtbaserad ekonomi. Filmen Daybreakers är en snygg illustration av situationen. I en nära framtid har vampyrer nästan utrotat alla människor i sin hunger och de hotas av undergång genom svält. Vampyrledarna hävdar ändå envist att de alltid kommer hitta nya blodresurser och alltså kan behålla status quo. Men liksom vår tids vampyrer är förmänskligade genom sin fria vilja finns valet att stå emot vår frossande hunger också hos oss vampyriserade människor.
När vi tidigare trodde oss kunna utplåna den främmande vampyren vet vi nu att vi är en del av den. Hoppet står till identifikation med vampyrer som på olika sätt bemästrar sin hunger. Vegetarian-vampyrerna i Twilight eller Bill, som försöker klara sig på True Blood. Konflikten inom oss mellan det normativt priviligierade västerländska livet och ett enklare hållbart liv påminner om vampyrens kamp emot sin egen hunger. Vi människor kan överleva utan att döda för att dricka andras blod och därför ser vi inte detta beteende som naturligt (eller moraliskt). Och för vampyren är det, genom att livnära sig på djur eller syntetiskt blod, möjligt att avstå från sitt vanliga dödande. Att gå emot normen i ett samhälle är svårt och ett upphörande med rovdriften på vår omgivning kanske är lika svårt för oss västerlänningar som det är svårt för Bill att nöja sig med syntetiskt blod. Han gör våld på den vampyrnatur som han tidigare sett som sin.
Samtidigt anar vi en vampyrtillvaro präglad av ytlighet och viss tristess. Många vampyrer verkar ägna oproportionerligt mycket tid åt Nintendo Wii, Yatzy eller liknande och i Twilight handlar rädslan mera om att inte längre vara sjutton år än om att dö. Sett till oss i vår del av världen tycks vår kraftigt ökade tillväxt inte nämnvärt påverkat vår tillfredsställelse med livet efter den nivå vi nådde i mitten av 70-talet. Många instämmer också mycket riktigt i Nina Björks diagnos på vår konsumtionskultur; skitdrömmar. Både för oss och vampyrerna tycks meningsfullheten finnas någon annanstans än i frossande. Oavsett om det är på blod eller de resurser som våra levnadsvanor kräver. För de fiktivt levande döda kan avhållsamhet och disciplinering av hungern bli en väg till det goda i livet. Genom att bemästra hungern öppnar sig nämligen en väg till den romantiska och eviga kärleken. Genomskådar vi våra egna skitdrömmar om evig tillväxt på en ändlig planet kan också vi vampyrmänniskor lämna den destruktiva hungern bakom oss – och nå en större meningsfullhet.
En variant av ovanstående text skrevs till en uppgift inom kursen Vampyrfiktion 7,5 p. på Linnéuniversitetet.