Att välja smycken med omsorg om miljön

Att välja smycken med omsorg om miljönEn del saker är inte nödvändiga alls, men förgyller tillvaron på ett sätt som kan tyckas tråkigt att vara utan. Smycken är en sådan. Både som romantisk gåva och som ett sätt att själv känna sig fin kan de ha betydelse. De kan också markera viktiga tillfällen i livet som konfirmationskors eller förlovningsringar. Och det är nog så att alla folk under mycket lång tid har smyckat sig på olika sätt.

Men när något egentligen inte är nödvändigt blir det extra viktigt att det belastar miljön så lite som möjligt. Smycken är ibland problematiska på det sättet. Detta gäller inte minst guld. En del problem är gemensamma med utvinning av råolja. Det är en ändlig resurs och den blir allt svårare att hitta. Det krävs allt radikalare metoder för att utvinna det lilla som finns kvar och det påverkar miljön därefter. Eftersom det är en så värdefull råvara orsakar den ofta konflikt bl a i Kongo. Dessutom används stora mängder kvicksilver när guldet ska frigöras från malmen och det är mycket giftigt både för dem som arbetar med det och för naturen.

Men det finns åtminstone två bra lösningar för den som vill smycka sig med guld. Det ena är återvinning. I morgongåva fick jag ett halssmycke som är gjort av guldet från Peters farfars vigselringar. Förutom att smycket får en extra dimension i sin historia behöver inget nytt guld utvinnas för att tillverka det. Har man inga gamla smycken att återvinna guldet från finns det företag som använder återvunnet och konfliktfritt guld i sin produktion. Här kan du t ex hitta guldsmeder anslutna till Guldalliansen som verkar för just detta. Det andra är att helt enkelt köpa begagnade smycken. I Linköping finns en butik som specialiserat sig på detta område och från dem kan man handla även på nätet. Det är inte billigt, men du behöver absolut inte tumma på kvaliteten. Självklart kan det också finnas fina guldsmycken i vanliga antikaffärer eller t o m så att man kan göra fynd på loppis.

Silver har vi skrivit om tidigare när det gäller andra användningsområden som ofta är väldigt problematiska. När det gäller silver i smycken har det varit svårare att få grepp om miljöpåverkan. Enligt Forskning och Framsteg är silver oftast en biprodukt från bly, zink eller kopparmalm. 20-30 % återvinns från till exempel fotografisk industri, elektronikskrot och gamla smycken. Cyanid används ofta när silver ska utvinnas ur malm. Om man läser om malmbrytning och metallutvinning överlag så handlar det om stora ingrepp i naturen och resurser vi plockar ut mycket snabbare än de nybildas. Att återvinna silver eller köpa begagnade smycken är därför det bästa även här.

Pärlor är också klassiskt i smycken. Om detta kan sägas att vattenföroreningar gjort att äkta pärlor som bildas naturligt i musslor knappast längre går att få tag på förutom begagnat. Jag har däremot inte hittat några uppgifter om att odlade pärlor skulle vara problematiskt ur miljösynpunkt.

Sedan finns det förstås många andra material smycken kan tillverkas av. En del görs även av återbrukat material som till exempel bestick. Återbruk eller begagnat är ofta bäst, men det är inte säkert att nya smycken är dåliga heller. Själv brukar jag tycka att det är roligt att gynna småskaligt hantverk och den lokala ekonomin. Det senaste smycke jag köpte var därför en stjärnanis gjuten i tenn av en hantverkare i Vadstena.

 

 

Rädsla för bakterier

Rädslan för bakterier

I flera samtal med bekanta har jag (Sofia) förstått att tanken på bakterier väcker starkt obehag hos många. De har läst någonting om hur mycket det finns på ledstången vid en rulltrappa, på ett dörrhandtag, eller kommenterar någon undersökning där det fanns allra mest på knappen på kaffeautomaten. Även om inte så många faktiskt slutar ta i dessa saker, eller börjar ha på sig handskar till vardags, verkar den instinktiva reaktionen ofta vara att vilja skydda sig. Själv får jag faktiskt starkare obehagskänslor i mötet med extremt sterila saker som tandläkarens plasthandskar. Det obehaget är precis lika irrationellt, men mindre miljöbelastande. För rädsla för bakterier öppnar marknaden för antibakteriella produkter som i många fall är ytterst tveksamma ur miljösynpunkt. Detta är framför allt allvarligt i sammanhang där de är helt onödiga. Det är en sak att man t ex inom vården behöver ha en i hög grad steril miljö och en helt annan i ett vanligt hem.

I Peters bageriverksamhet är det viktigt med god livsmedelshygien. Det är förstås mycket viktigare när man gör något till försäljning än när man ska äta det själv. Men sterilt kan ett surdegsbageri inte vara. Då blir det ingen jäsning av. Det finns nämligen också goda bakterier, som bakteriekulturen i en surdegsstart. Jag kommer att tänka på en historia (som kan vara en sådan som berättas i flera versioner) om några besökare som i all välmening noggrant diskade degtrågen hos en finsk familj. Detta förstörde familjens bakning för ett bra tag framöver eftersom det var bakteriekulturen i degtrågen som gjorde att brödet jäste. Hälsosamma bakteriekulturer finns även i syrade produkter som fil och yoghurt. När man syrar grönsaker, vilket är en av de nyttigaste konserveringsmetoderna, är det viktigt att inte använda salt med jod. Jod är nämligen bakteriedödande och då fungerar inte syrningen. På huden, alla slemhinnor som står i kontakt med luften och i mag-tarmkanalen finns mer än 1500 arter bakterier och antalet bakterier är minst 100 biljoner, enligt boken Magen, bakterier, buller och brak (av Peter Benno, Ingemar Ernberg m fl). Det finns mycket som tyder på att barn som föds och växer upp under extra hygieniska förhållanden löper större risk att utveckla allergier och det kan även finnas samband med diabetes, IBS och inflammationssjukdomar i tarmen. Samtidigt är barn- och mödradödligheten större i miljöer där hygienen är väldigt eftersatt. Var den ideala balansen mellan ytterligheterna finns vet man inte ännu, men det finns i vilket fall inget fog för den hysteriska rädslan för bakterier i allmänhet.

Enligt Kemikalieinspektionen är det många vardagsprodukter som behandlas med antibakteriella ämnen. Det är t ex skor, sportkläder, datortangentbord, pennor, bänkskivor, skärbrädor, köksredskap, städmaterial, duschdraperier, toalettsitsar, kattsand, täcken, tapeter och mattor. Det som används är olika former av biocider. Ordet är latin och betyder intressant nog livsdödare. En uppskattning är att det finns mer än 50 000 biocidprodukter på EU-marknaden. De är omgärdade av ett speciellt regelverk eftersom det anses finnas stora risker för människors hälsa, för djur och miljö. Användningen kan också bidra till att bakterier blir resistenta.

I en analys gjord av Kemikalieinspektionen visade sig 16 av 30 textila varuprov innehålla silver. Två av proverna innehöll en kombination av triklosan och triklokarban. Många av de övriga plaggen var troligen behandlade med andra biocider som inte undersöktes vid detta tillfälle. Intressant och oroande var att biocidhalterna sjönk kraftigt efter tvätt. Efter tio tvättar var halten av triklosan och triklokarban ungefär halverad medan 10-98% av silvret tvättats ur. Redan efter tre tvättar hade hälften av silvret släppt i flera plagg. Förutom att den effekt man betalat för försvinner rätt snabbt hamnar dessa ämnen i reningsverk och i miljön. Kemikalieinspektionen skriver:

”De tre analyserade biociderna bryts inte ned (silver) eller bryts ner långsamt (triklokarban och triklosan) i miljön. Silver i jonform, triklosan och triklokarban är mycket giftiga för vattenlevande organismer. Triklokarban och triklosan har i studier visats ha fortplantnings- respektive hormonstörande egenskaper.”

Och vidare: ”Silverhalten minskar inte längre i rötslam från reningsverk, vilket varit en trend sedan fotoindustrin digitaliserades. Rötslammet kan spridas på åkrarna som jordförbättringsmedel. Ämnena som finns i slammet kan då tas upp av de odlade växterna och genom det hamna i djurfoder och i livsmedel. Ämnena kan också påverka vatten- och jordlevande organismer.”

Med denna beskrivning i minnet blir det tämligen obegripligt att det som kallas kolloidalt silver i vissa kretsar kommit att uppfattas som hälsokost. Jag antar att det är just den antibakteriella effekten man tror ska skydda en mot sjukdomar. Men även utöver miljöfarligheten verkar riskerna med att dricka silver onekligen större än riskerna med vanliga bakterier. Livsmedelsverket skriver om det här. Däremot finns det nyttiga livsmedel som har en viss bakteriedödande effekt som honung, vitlök och ingefära. Det är betydligt mindre risker med att pröva någon av dessa i förkylningstider. Om någon vill leka forskare på området finns några tips här. Silver får för övrigt inte längre säljas som hälsokost, men flera företag har då istället börjat sälja det som vattenreningspreparat.

Förutom att spela på människors rädsla för sjukdomar säljs antibakteriellt behandlade produkter med argumentet att de hindrar dålig lukt. Så är ofta fallet när det gäller sportkläder. Detta är också ett ytterst märkligt fenomen. När blev vi så hyperrenliga att det inte ens får lukta svett när man tränar?

Med tanke på hur vanligt det är har säkert även vi saker i vårt hem som är antibakteriellt behandlade. När sådana uttryck används i reklam är det dock snarare en varningsklocka för oss än ett argument för köp. När en tvättmedelsreklam försöker illustrera de osynliga bakterier som andra tvättmedel lämnar kvar frestas jag att använda min brors favoritargument; och? Jag misstänker starkt att mängden kemikalier vi får i oss är ett större hot än bakterierna. Läs gärna mer i Den Flamsäkra Katten.

Miljövänlig silverputs

Miljövänlig silverputs

Det miljökloka valet kan ibland vara betydligt enklare och billigare än motsvarande miljötärande alternativ. Silverputs är ett exempel på detta. Jag (Peter) har inte speciellt ofta anledning att putsa silver, även om vi brukar använda silverbestick vid festliga tillfällen. När det ändå funnits behov har jag tidigare alltid använt en skarpt luktande blandning som passande nog heter Häxan. Sofia har brukat använda en putsduk som kan tänkas vara impregnerad med ungefär samma medel. Sedan hörde jag talas om miljövänlig silverputs med hjälp av vanliga produkter som finns hemma i de flesta kök.

Nyfikenheten på hur detta skulle fungera väcktes och snart prövade jag på egen hand. Enkelheten och effektiviteten gjorde att rengöringen faktiskt kändes magisk. Kanske har du inför nyårsfirandet själv anledning att putsa upp några silverbestick eller liknande? Testa då nedanstående.

Plocka fram en gammal aluminiumkastrull eller lägg en bit aluminiumfolie i botten av en värmetålig bunke. Häll på lite bakpulver (det går lika bra med bikarbonat) i botten, lägg på de silverföremål som ska rengöras och häll på ytterligare lite bakpulver. Slå sedan på kokande vatten tills det täcker silvret. Nästan genast sker en reaktion i vattnet som gör att orenheterna på silvret släpper taget. Efter högst några minuter kan du hälla av vattnet. Skölj silvret, torka torrt och njut av den nya lystern.

Eftersom aluminiumfolie kräver mycket energi vid framställningen rekommenderas att använda en aluminiumkastrull eller en bit folie som redan är sliten och har använts till annat ett par gånger. Efter silverrengöringen lämnas folien till metallåtervinning. Återvunnen aluminiumfolie går för övrigt att få tag på även om den ännu inte är speciellt vanlig. Webbutiken Jordklok tillhör dem som har denna produkt i sitt sortiment.

Den som vill spara ytterligare moment lär istället kunna använda en klick ketchup på en trasa som sedan gnids mot silverföremålet, men detta har vi ännu inte prövat. Ifall du är nyfiken på kemin bakom dessa husmorstips kan följande pedagogiska sida rekommenderas.

Även om det silverputsmedel som köps i butiken inte tillhör någon absolut miljövärsting så är det något av en onödig produkt. Och eftersom flaskan med silverputs behöver lämnas som farligt avfall till närmaste återvinningsstation är det svårt att se produkten som heltoskyldig. Inget som jag själv i fortsättningen vill ha kvar några rester av på mitt silverhalsband eller våra silverbestick i alla fall.