Rädslan för att missa något

Rädslan att missa något. Våga missa! av Svend Brinkmann.

För ett par veckor sedan skrev jag om boken Våga missa! Här kommer nu några fortsatta reflektioner kring rädslan för att missa något. Mer utifrån mina personliga erfarenheter och tankar.

En första association går till min tonårstid. Då fanns det faktiskt något positivt i den där rädslan för att missa något. Jag är introvert och var då betydligt mer blyg än jag är idag. Fester och sociala aktiviteter skrämde mer än de lockade. Rädslan för att missa något gjorde ibland att jag gick ändå. Och utan det hade jag blivit mer isolerad och utanför.

En annan association är Postkodlotteriet. Många skulle uppleva det som oerhört jobbigt om grannarna vann en massa pengar och man själv blev utan för att man inte hade någon lott. Man skulle också tycka att det var hemskt om det blev vinst precis veckan efter att man avslutat sin prenumeration. Det är förstås ett väldigt bra försäljningsknep att spela på sådana känslor. Folk köper delvis av rädsla för att missa storvinsten. Just den sortens rädsla ligger dock inte så nära till hands för mig. Kanske för att jag bryr mig för lite om pengar. Eller för att jag ser sannolikheten till vinst som för liten. Troligtvis båda.

Ett annat fenomen som handlar om pengar är att ta på sig extra arbetsuppgifter för att få lönepåslag. Eller att bli chef för att få högre lön fast man trivdes bättre med sina tidigare arbetsuppgifter. Själv har jag inga problem med att våga missa löneförhöjning. Däremot kan jag ha svårt att känna mig nöjd med det jag gör. Kanske finns det någon sysselsättning som är intressantare, mer meningsfull och passar mina förmågor bättre… Ett bekräftelsebehov finns också fast jag inte mäter det i pengar.

Ett annat område där jag själv lätt trillar dit är sociala medier. Jag kollar verkligen onödigt ofta om det dykt upp något nytt. Eller om något jag skrivit fått reaktioner. Förutom den mentala splittringen drar en smartphone mycket mer el när man använder Internet mycket. Facebook och Instagram är särskilt tunga sidor. Dessutom är det onödigt då det sällan är något av större intresse som hänt. Och framför allt inget jag har behov av att veta på en gång. En del av det är en ovana som liksom sitter i handen när telefonen är i närheten. Ett slags rastlöshet ungefär som hos en rökare. Men rädslan för att missa finns nog där också.

Och det är ju precis det det bygger på. För länge sedan kunde jag ha en liknande otålighet kring att posten skulle komma. Men den kom en gång på förmiddagen och sedan kunde jag släppa det. På sociala medier och även på e-post kan något nytt komma när som helst, hela tiden. Att det sedan ofta är motsvarande reklam i brevlådan hjälper inte riktigt.

Rädslor hanteras ofta bäst genom att möta dem. Själv tränar jag på att våga missa uppdateringar på sociala medier och e-post genom att ha en skärmfri dag i veckan. Då stänger jag faktiskt oftast av telefonen helt och hållet, vilket dessutom sparar el. Jag stänger också av telefonen på nätterna för att undvika frestelsen att kolla sent på kvällen eller direkt på morgonen. Det lär vara bäst för sömnen att inte ha telefonen i sovrummet alls.

För miljö och klimat är det nog än viktigare att motarbeta rädslan för att missa pengar. Mitt tips är att börja ge tionde. Skänk bort en tiondel av dina inkomster varje månad till något välgörande. Att pröva ideellt arbete är också bra. Läs gärna vårt tidigare inlägg om frivillig enkelhet.

På bilden sitter jag och blundar och vågar missa allt möjligt. Telefonen har jag inte med mig. Det är i själva verket inte alls skrämmande utan bara skönt.

Rädsla för bakterier

Rädslan för bakterier

I flera samtal med bekanta har jag (Sofia) förstått att tanken på bakterier väcker starkt obehag hos många. De har läst någonting om hur mycket det finns på ledstången vid en rulltrappa, på ett dörrhandtag, eller kommenterar någon undersökning där det fanns allra mest på knappen på kaffeautomaten. Även om inte så många faktiskt slutar ta i dessa saker, eller börjar ha på sig handskar till vardags, verkar den instinktiva reaktionen ofta vara att vilja skydda sig. Själv får jag faktiskt starkare obehagskänslor i mötet med extremt sterila saker som tandläkarens plasthandskar. Det obehaget är precis lika irrationellt, men mindre miljöbelastande. För rädsla för bakterier öppnar marknaden för antibakteriella produkter som i många fall är ytterst tveksamma ur miljösynpunkt. Detta är framför allt allvarligt i sammanhang där de är helt onödiga. Det är en sak att man t ex inom vården behöver ha en i hög grad steril miljö och en helt annan i ett vanligt hem.

I Peters bageriverksamhet är det viktigt med god livsmedelshygien. Det är förstås mycket viktigare när man gör något till försäljning än när man ska äta det själv. Men sterilt kan ett surdegsbageri inte vara. Då blir det ingen jäsning av. Det finns nämligen också goda bakterier, som bakteriekulturen i en surdegsstart. Jag kommer att tänka på en historia (som kan vara en sådan som berättas i flera versioner) om några besökare som i all välmening noggrant diskade degtrågen hos en finsk familj. Detta förstörde familjens bakning för ett bra tag framöver eftersom det var bakteriekulturen i degtrågen som gjorde att brödet jäste. Hälsosamma bakteriekulturer finns även i syrade produkter som fil och yoghurt. När man syrar grönsaker, vilket är en av de nyttigaste konserveringsmetoderna, är det viktigt att inte använda salt med jod. Jod är nämligen bakteriedödande och då fungerar inte syrningen. På huden, alla slemhinnor som står i kontakt med luften och i mag-tarmkanalen finns mer än 1500 arter bakterier och antalet bakterier är minst 100 biljoner, enligt boken Magen, bakterier, buller och brak (av Peter Benno, Ingemar Ernberg m fl). Det finns mycket som tyder på att barn som föds och växer upp under extra hygieniska förhållanden löper större risk att utveckla allergier och det kan även finnas samband med diabetes, IBS och inflammationssjukdomar i tarmen. Samtidigt är barn- och mödradödligheten större i miljöer där hygienen är väldigt eftersatt. Var den ideala balansen mellan ytterligheterna finns vet man inte ännu, men det finns i vilket fall inget fog för den hysteriska rädslan för bakterier i allmänhet.

Enligt Kemikalieinspektionen är det många vardagsprodukter som behandlas med antibakteriella ämnen. Det är t ex skor, sportkläder, datortangentbord, pennor, bänkskivor, skärbrädor, köksredskap, städmaterial, duschdraperier, toalettsitsar, kattsand, täcken, tapeter och mattor. Det som används är olika former av biocider. Ordet är latin och betyder intressant nog livsdödare. En uppskattning är att det finns mer än 50 000 biocidprodukter på EU-marknaden. De är omgärdade av ett speciellt regelverk eftersom det anses finnas stora risker för människors hälsa, för djur och miljö. Användningen kan också bidra till att bakterier blir resistenta.

I en analys gjord av Kemikalieinspektionen visade sig 16 av 30 textila varuprov innehålla silver. Två av proverna innehöll en kombination av triklosan och triklokarban. Många av de övriga plaggen var troligen behandlade med andra biocider som inte undersöktes vid detta tillfälle. Intressant och oroande var att biocidhalterna sjönk kraftigt efter tvätt. Efter tio tvättar var halten av triklosan och triklokarban ungefär halverad medan 10-98% av silvret tvättats ur. Redan efter tre tvättar hade hälften av silvret släppt i flera plagg. Förutom att den effekt man betalat för försvinner rätt snabbt hamnar dessa ämnen i reningsverk och i miljön. Kemikalieinspektionen skriver:

”De tre analyserade biociderna bryts inte ned (silver) eller bryts ner långsamt (triklokarban och triklosan) i miljön. Silver i jonform, triklosan och triklokarban är mycket giftiga för vattenlevande organismer. Triklokarban och triklosan har i studier visats ha fortplantnings- respektive hormonstörande egenskaper.”

Och vidare: ”Silverhalten minskar inte längre i rötslam från reningsverk, vilket varit en trend sedan fotoindustrin digitaliserades. Rötslammet kan spridas på åkrarna som jordförbättringsmedel. Ämnena som finns i slammet kan då tas upp av de odlade växterna och genom det hamna i djurfoder och i livsmedel. Ämnena kan också påverka vatten- och jordlevande organismer.”

Med denna beskrivning i minnet blir det tämligen obegripligt att det som kallas kolloidalt silver i vissa kretsar kommit att uppfattas som hälsokost. Jag antar att det är just den antibakteriella effekten man tror ska skydda en mot sjukdomar. Men även utöver miljöfarligheten verkar riskerna med att dricka silver onekligen större än riskerna med vanliga bakterier. Livsmedelsverket skriver om det här. Däremot finns det nyttiga livsmedel som har en viss bakteriedödande effekt som honung, vitlök och ingefära. Det är betydligt mindre risker med att pröva någon av dessa i förkylningstider. Om någon vill leka forskare på området finns några tips här. Silver får för övrigt inte längre säljas som hälsokost, men flera företag har då istället börjat sälja det som vattenreningspreparat.

Förutom att spela på människors rädsla för sjukdomar säljs antibakteriellt behandlade produkter med argumentet att de hindrar dålig lukt. Så är ofta fallet när det gäller sportkläder. Detta är också ett ytterst märkligt fenomen. När blev vi så hyperrenliga att det inte ens får lukta svett när man tränar?

Med tanke på hur vanligt det är har säkert även vi saker i vårt hem som är antibakteriellt behandlade. När sådana uttryck används i reklam är det dock snarare en varningsklocka för oss än ett argument för köp. När en tvättmedelsreklam försöker illustrera de osynliga bakterier som andra tvättmedel lämnar kvar frestas jag att använda min brors favoritargument; och? Jag misstänker starkt att mängden kemikalier vi får i oss är ett större hot än bakterierna. Läs gärna mer i Den Flamsäkra Katten.