Våga missa!

Våga missa! Svend Brinkmann

Den här veckans tips utgår från boken Våga missa! av Svend Brinkmann, dansk professor i psykologi. Från början tänkte jag reflektera vidare kring ämnet utifrån egna erfarenheter. Men då blev det så långt att jag delar upp det i två inlägg. Del två kommer om ett par veckor.

Det handlar om vår tids vilja att ha, se, göra och uppleva så mycket som möjligt hela tiden. Ständigt på väg, på jakt efter något nytt. Aldrig riktigt nöjda och ständigt rädda för att missa något. Fast det egentligen är omöjligt att uppleva allt. Och fast vår jakt utarmar planeten.

Konsumtionssamhället bygger på att skapa behov och begär som aldrig riktigt kan tillfredsställas. Om vi nöjer oss med mindre slutar hjulen att snurra och tillväxten avstannar. Men Brinkmann uppmuntrar ett tänkande som fokuserar mer på vad som är meningsfullt att göra än på vad som är lönsamt. Självklart behöver man tjäna sitt uppehälle (så länge vi inte har medborgarlön). Men man behöver inte alltid ha inställningen ”vad tjänar jag på det här?”. En bättre fråga är; bidrar det här till något gott för någon annan, eller för samhället? Som uppväxt i en frikyrka märker jag ibland att jag är präglad av värderingar kopplade till ideellt arbete. Och det är faktiskt befriande.

Ett intressant begrepp som nämns i Våga missa! är meionexia, hämtat från antik filosofi. Det handlar om att nöja sig med mindre än man hade kunnat få och sågs som ett tecken på storsinthet. När jag grubblar över varför människor gör så mycket dumheter på miljöområdet säger Peter ibland; För att de kan. Jag har alltid tyckt att det är en extremt dålig ursäkt, men förstår att det i mångt och mycket är sant. I boken blir det ett tecken på mognad och vuxenhet att inte göra saker bara för att man kan. Du kan också säga nej, välja bort, vara storsint, våga missa.

En intressant tanke är att ett liv där man försöker få, göra och uppleva ”allt” blir formlöst. Att välja bort bidrar till att skapa identitet och ge tillvaron form. Brinkmann nämner en ung tysk som valde att dö hellre än att gå med i SS. Så extrema val ställs de flesta av oss inte inför, men poängen är att om allt är lika viktigt blir ingenting på djupet betydelsefullt. Jag kommer att tänka på Michelangelo. Det sägs att han beskrev skulpterande som att befria en inneboende form från stenblocket genom att hugga bort.

Ett annat intressant begrepp Brinkmann nämner är ”det hedonistiska hamsterhjulet”. Det handlar om den psykologiska tendensen att återgå till ett slags baslinje efter starka upplevelser. Den goda nyheten med det är att det går att må bra igen efter sorg och förlust. Men det relevanta i det här sammanhanget är att ruset efter en lottvinst, en ny bil, en spännande resa, eller för den delen en förälskelse – inte varar så värst länge. Om man då jagar vidare efter nästa kick och inbillar sig att man då kommer att bli lycklig. Då kan man springa i hamsterhjulet till dess man stupar. Ofta krävs också efterhand mer och större för att ge samma lustkänsla. Precis som med droger.

Uppmaningen är att inse att livet kommer att vara upp och ned, lyckligt ibland och svårt ibland. Men att det går att hitta en kärna som är riktigt viktig och meningsfull. Håll fast vid den och våga missa allt det andra. Det är inte värt jakten. Och vår planet har fått nog.