Mikroplaster

Mikroplaster

När jag (Peter) växte upp på 80-talet minns jag att det ibland talades om de plastband som höll ihop 6-pack med läsk- och ölburkar. Om banden slängdes i naturen kunde fåglar eller andra mindre djur fastna och i värsta fall kvävas i plastöglorna. Jag kommer att tänka på dessa sladdriga plastband när jag försöker greppa mikroplaster som är betydligt mindre visuellt uppenbara.

I höstas kunde vi på nyheterna ta del av Naturskyddsföreningens rapportering om de mikroplaster som finns i mångas badrumsskåp. Det handlar om olika tandkrämer, skrubbprodukter och raklödder med mera. För att ge hygienprodukterna nya egenskaper och ökad säljbarhet har producenterna tillsatt små, små plastbitar. För oss är plasten troligen inte speciellt farlig när vi använder produkten. Problemet är att de mikroskopiska plastbitarna efter vårt rakande och smörjande förs vidare till våra vattenreningsverk. Där saknas möjlighet att fånga upp mikroplasten och istället fortsätter den ut i naturen, främst till våra hav.

På tandkrämstuben eller raklöddret står det inte heller att produkten innehåller jättesmå plastbitar. Istället kan man påinnehållsförteckningen försöka hålla utkik efter benämningar som; polyeten (PE) och polymetylmetakrylat (PMMA). Konkreta exempel på skönhetsprodukter där mikroplast förekommer finns i denna undersökning (sidorna 18-19). Vi har själva under de senaste åren allt mer aktivt försökt minska ner vårt plastanvändande och även reducera antalet produkter i badrumsskåpet. Vi har också satsat på att ingredienserna i våra hygienprodukter ska bestå av så naturliga råvaror som möjligt. När jag i samband med denna veckas miljötips undersöker våra skåp och lådor i badrummet verkar det som att våra ambitioner burit frukt. Trots att vi tidigare inte fokuserat just på mikroplast verkar vi slippa medverka till sådana utsläpp från vårt badrum. Ett par osäkra kort finns fortfarande där vi inte sparat den ytterförpackning där innehållsförteckningen fanns. Om naturlig hud- och hårvård har vi skrivit här.

Då mikroplast som kommer ut i våra hav är lika liten som plankton äts den upp av bland annat fiskar och kommer in i näringskedjan. När vi tidigare skrivit om plast påtalade vi bland annat hur de plastbitar som successivt sönderdelas i vår natur ännu inte kunnat brytas ner helt under den tid vi människor använt plast (plast har masstillverkats i 70 år, men nedbrytningstiden är mycket längre än så). Större plastbitar som delas upp i många små bitar övergår efter en tid till det vi kallar mikroplast (beroende på definition ses mikroplast som bitar mindre är 5 eller 1 millimeter). Men bara för att vi inte ser bitarna med blotta ögat innebär det inte att problemen försvinner.

En av plastens egenskaper är att den har en svampartad förmåga att suga upp diverse miljögifter. När fiskar och andra vattenlevande djur får i sig större eller mindre plastbitar får de därför ofta också kraftigt förhöjda nivåer av giftiga ämnen i kroppen. Dessa lagras lätt i djurens fettvävnad och vandrar sedan upp genom näringskedjan; tillbaka till oss som tillverkade plasten och tillät den att komma ut i naturen. För att bättre förstå hur fiskar skadas av mikroplast och hur de tar upp miljögifter från plast som hamnat i havet har forskare gjort studier på just detta. Bland annat kunde de se att fiskar som fick i sig plast som legat i havet några månader hade betydligt högre halter av organiska miljögifter som motstår nedbrytning, så kallade persistent organic pollutant (POP). Detta i jämförelse med fiskar som fick äta fiskmat med inblandning av så kallad ny plast.

Problemen med mikroplast är med andra ord betydligt mer komplexa är barndomens plastöglor som hotade att snara små djur. Idag släpper vi ut mycket mer plast i naturen och lidandet det orsakar är mera mångfacetterat. Mikroplasten hotar också i högsta grad oss själva. Både mer inspiration och konkreta tips på hur vårt frenetiskt sågande av den gren vi sitter på kan avbrytas finner du här.

Eftersom många möjliga lösningar för att begränsa plastens negativa effekter ligger på politisk nivå var jag nyfiken på vilken inställning våra riksdagspartier har i frågan. Jag skickade därför en fråga om vad de har gjort och planerar att göra för att motverka problemen kring mikroplast. Tyvärr skickade jag frågan för bara en dryg vecka sedan och har ännu inte hunnit få något svar. Troligen kommer vi därför att återkomma till detta längre fram istället.

Kompost

Kompost

I naturen handlar det mesta om olika slags kretslopp; kol, kväve, vatten etcetera som ständigt fyller uppgifter i nya sammanhang. Ibland blir dessa kretslopp störda, som när vi under några decennier eldar upp den olja som tagit hundratals miljoner år att bildas. När kretsloppen får fungera på naturens egna villkor blir emellertid balansen mellan olika ämnen bättre. För oss som odlar har användandet av egen kompost blivit ett enkelt sätt att på nära håll följa – och känna oss delaktiga i – kretsloppet av näring.

Anledningarna till att ha en kompost är många och genomförandet behöver inte heller vara speciellt svårt. I grunden handlar det om att näring och nyttigheter försvinner från jorden när vi odlar och för bort det odlade. Vill vi bevara jordens balans och inte störa naturens kretslopp på just den lilla plätt vi har att förvalta behöver vi återföra annat material i samma omfattning som vi för bort exempelvis nyskördade rotsaker. Näring brukar vi tillföra vår koloni genom nässelvatten och nedmyllande av gröngödsling men själva hörnstenen är nog ändå vår kompost. Här låter vi nästan allt ogräs och växtrester från odlingen ligga och återgå till ny fin jord. Komposten kompletteras också med bland annat kaffesump och en del skalrester från hushållet. Egentligen kan allt animaliskt och vegetabiliskt material återbrukas som kompostinnehåll men använder man, som vi, en öppen kompost bör viss försiktighet iakttas med främst animaliska matrester som kan locka till sig skadedjur.

Eftersom vår kommun infört gröna påsen där hushållskompost omvandlas till biogas har vårt behov av att själva kompostera denna del minskat. Då det fortfarande vore ett ännu bättre alternativ att själva ta vara på vårt matavfall funderar vi på möjligheter till en hushållskompost i lägenhet men har ännu inte kommit vidare med detta. Något vi är nyfikna på är följande lösning genom Bokashi. I dagsläget komposterar vi en del av restprodukterna från hushållet, som är extra nyttiga för jordens näringssammansättning, i trädgårdskomposten. Detta kan förutom kaffesump vara bananskal samt torkade och mortlade ägg- och musselskal.

En av vinsterna med kompostering är att naturens kretslopp kan skötas på plats; i trädgården eller på annat sätt i nära anslutning till det egna hushållet. Restprodukterna som i annat fall skulle transporteras iväg med dyrbar energi och – brännas, deponeras eller i bästa fall omvandlas till biogas – gör nu nytta hemma i trädgården eller på odlingslotten. Genom detta återbruk blir det också överflödigt med diverse kommersiella näringspreparat. Med den naturliga sammansättning av nyttigheter som kompostjorden består av och då den är levande materia med en massa välgörande små organismer, blir den också till god hjälp att bemästra skadliga bakterier och svampar. På detta vis håller sig helt enkelt växterna friskare.

När kompostjord tillsätts förbättras också jordens struktur. Jorden får lättare att behålla luft, vatten och näringsämnen. 50 kilo fin kompostjord, humus, ska exempelvis kunna hålla nästan 100 liter vatten. Vatten som sedan avges sakta. Med inblandning av kompost minskar alltså risken för uttorkning eller vattensjuk jord.

Hur ska man då komma igång med alla dessa fantastiska möjligheter? För vår egen del har vi gjort det relativt enkelt med en träkonstruktion som har två öppningsbara fack. Komposten finns på bild här ovan och vill du inspireras till ett liknande bygge finns en skiss här. Eftersom kompostmaterialet sjunker ihop snabbt har vi i princip klarat oss med ett fack per odlingssäsong. I början av våren öppnar vi luckan till kompostens ena del där innehållet haft omkring ett år på sig att bli närande jord. När detta fack är tomt börjar vi fylla på nytt material där och låter kompostens andra fack vila till nästa vår. För snabbare nedbrytning är det bra att vända på kompostmaterialet någon gång ibland men om det redan från början är någorlunda omväxlande och lagom luftigt fungerar det att bara låta tiden arbeta. Skulle det samlas mycket torra grenar eller exempelvis grova solrosstammar i ett lager av komposthögen hinner allt kanske inte brytas ner helt. Låt det i så fall bara ligga kvar en omgång till men fördela vid behov mera och bryt sönder större bitar. Att ibland tillsätta exempelvis hönsgödsel i komposten brukar vara ett tips för snabbare nedbrytning. Vi som är utan djur har under dessa år istället klarat oss väl med andra kväverika produkter såsom nässlor och klöver.

För att komma igång med komposteringen behövs egentligen inte mer än att börja samla organiskt material i en hög på odlingsmarken. För att få det lite finare och lättare att organisera rekommenderas någon behållare med åtminstone två fack (eller två behållare). För diverse ytterligare inspiration och fördjupning finns en hel del information i nätets olika trädgårdsforum. När jag vid ett biblioteksbesök undersökte böcker med ordet kompost i titeln fanns bara där fyra/fem böcker. I samband med denna veckas miljötips har jag inspirerats av en bok som kort och gott heter Kompost, av Charlie Ryrie.