Torrmoppning av golv – miljövänlig städning

Torrmoppning av golv - miljövänlig städning

När jag (Peter) i vintras utforskade Naturskyddsföreningens uppdaterade app, Grön guide, kom jag in på dess städtips. Besvärande nog rekommenderades ett förändrat beteende hos mig. Här hemma har vi fördelat städuppgifterna så att jag oftast sköter om golvet; det vill säga jag dammsuger och våttorkar vid behov. Men nu införde Naturskyddsföreningen i sin guide en tredje metod i form av torrmoppning av golv som miljövänligt alternativ.

Eftersom jag likt de flesta människor finner det bekvämt att fortsätta med gamla vanor störde mig tanken på att förändra något så vardagligt som städrutinerna. Tankefröet från appen slog ändå rot och efter ett par månader bar det frukt i form av en införskaffad torrmopp med mikrofiberduk. Och nu när vanan att allt oftare använda torrmoppen har blivit just en vana känns det riktigt bekvämt. Den ersätter dammsugaren som är betydligt klumpigare och mikrofiberduken drar, genom statisk elektricitet, smidigt till sig de lätta smutspartiklarna på golvet.

Hur kommer det sig då att det i miljövänliga städtips talas om just torrmoppning? En orsak är att den annars ofta använda dammsugaren drar en hel del energi. Vardaglig användning av el är något vi skrivit om tidigare och det känns faktiskt stimulerande att genom ändrade städvanor ytterligare minska på vår energianvändning.

På senare tid har det uppmärksammats allt mer att våra dammråttor samlar på sig en hel del ämnen vi inte vill utsätta oss själva eller våra nära för. Det handlar om skadliga miljögifter från plastgolv, hemelektronik, flamskyddsbehandlade möbler etcetera som gömmer sig bland hemmets dammpartiklarInte bara för syns skull utan även utifrån detta bör vi alltså städa regelbundet. Men om vi våttorkar våra golv häller vi ut diverse uppstädade miljögifter i avloppet. Gifter som reningsverken ofta inte kan fånga upp vilket leder till spridning ut i naturen istället.

Ett sätt att förhindra detta är alltså tipset att starta golvstädningen med en torrmoppning. Dammet slängs sedan i soporna och gifterna bränns upp tillsammans med hushållsavfallet. För att slippa skölja ur eller tvätta torrmoppen för ofta brukar jag, efter att det mesta dammet dragits av och lagts i soporna, dammsuga mikrofiberduken hastigt. Sedan är den redo att användas på nytt och inga gifter behöver spridas ut med avloppsvattnet i onödan. Då själva mikrofiberduken är tillverkad av olja som råvara är den inte oproblematisk men i detta fallet bedöms materialets fördelar överväga.

Efter en torrmoppning kan det ibland vara behövligt att våtmoppa. Då är varmt vatten och såpa bästa alternativet. I golvstädningens topp tre placerar Naturskyddsföreningen dammsugningen först på tredje plats; efter torr- och våtmoppning. Hemma hos oss har ”snabeldraken” fått allt mindre att göra och om jag oftare tar mig för med att skaka våra mattor istället för att dammsuga av dem kan dammsugaren halka ner från medaljplacering.

Mikroplaster

Mikroplaster

När jag (Peter) växte upp på 80-talet minns jag att det ibland talades om de plastband som höll ihop 6-pack med läsk- och ölburkar. Om banden slängdes i naturen kunde fåglar eller andra mindre djur fastna och i värsta fall kvävas i plastöglorna. Jag kommer att tänka på dessa sladdriga plastband när jag försöker greppa mikroplaster som är betydligt mindre visuellt uppenbara.

I höstas kunde vi på nyheterna ta del av Naturskyddsföreningens rapportering om de mikroplaster som finns i mångas badrumsskåp. Det handlar om olika tandkrämer, skrubbprodukter och raklödder med mera. För att ge hygienprodukterna nya egenskaper och ökad säljbarhet har producenterna tillsatt små, små plastbitar. För oss är plasten troligen inte speciellt farlig när vi använder produkten. Problemet är att de mikroskopiska plastbitarna efter vårt rakande och smörjande förs vidare till våra vattenreningsverk. Där saknas möjlighet att fånga upp mikroplasten och istället fortsätter den ut i naturen, främst till våra hav.

På tandkrämstuben eller raklöddret står det inte heller att produkten innehåller jättesmå plastbitar. Istället kan man påinnehållsförteckningen försöka hålla utkik efter benämningar som; polyeten (PE) och polymetylmetakrylat (PMMA). Konkreta exempel på skönhetsprodukter där mikroplast förekommer finns i denna undersökning (sidorna 18-19). Vi har själva under de senaste åren allt mer aktivt försökt minska ner vårt plastanvändande och även reducera antalet produkter i badrumsskåpet. Vi har också satsat på att ingredienserna i våra hygienprodukter ska bestå av så naturliga råvaror som möjligt. När jag i samband med denna veckas miljötips undersöker våra skåp och lådor i badrummet verkar det som att våra ambitioner burit frukt. Trots att vi tidigare inte fokuserat just på mikroplast verkar vi slippa medverka till sådana utsläpp från vårt badrum. Ett par osäkra kort finns fortfarande där vi inte sparat den ytterförpackning där innehållsförteckningen fanns. Om naturlig hud- och hårvård har vi skrivit här.

Då mikroplast som kommer ut i våra hav är lika liten som plankton äts den upp av bland annat fiskar och kommer in i näringskedjan. När vi tidigare skrivit om plast påtalade vi bland annat hur de plastbitar som successivt sönderdelas i vår natur ännu inte kunnat brytas ner helt under den tid vi människor använt plast (plast har masstillverkats i 70 år, men nedbrytningstiden är mycket längre än så). Större plastbitar som delas upp i många små bitar övergår efter en tid till det vi kallar mikroplast (beroende på definition ses mikroplast som bitar mindre är 5 eller 1 millimeter). Men bara för att vi inte ser bitarna med blotta ögat innebär det inte att problemen försvinner.

En av plastens egenskaper är att den har en svampartad förmåga att suga upp diverse miljögifter. När fiskar och andra vattenlevande djur får i sig större eller mindre plastbitar får de därför ofta också kraftigt förhöjda nivåer av giftiga ämnen i kroppen. Dessa lagras lätt i djurens fettvävnad och vandrar sedan upp genom näringskedjan; tillbaka till oss som tillverkade plasten och tillät den att komma ut i naturen. För att bättre förstå hur fiskar skadas av mikroplast och hur de tar upp miljögifter från plast som hamnat i havet har forskare gjort studier på just detta. Bland annat kunde de se att fiskar som fick i sig plast som legat i havet några månader hade betydligt högre halter av organiska miljögifter som motstår nedbrytning, så kallade persistent organic pollutant (POP). Detta i jämförelse med fiskar som fick äta fiskmat med inblandning av så kallad ny plast.

Problemen med mikroplast är med andra ord betydligt mer komplexa är barndomens plastöglor som hotade att snara små djur. Idag släpper vi ut mycket mer plast i naturen och lidandet det orsakar är mera mångfacetterat. Mikroplasten hotar också i högsta grad oss själva. Både mer inspiration och konkreta tips på hur vårt frenetiskt sågande av den gren vi sitter på kan avbrytas finner du här.

Eftersom många möjliga lösningar för att begränsa plastens negativa effekter ligger på politisk nivå var jag nyfiken på vilken inställning våra riksdagspartier har i frågan. Jag skickade därför en fråga om vad de har gjort och planerar att göra för att motverka problemen kring mikroplast. Tyvärr skickade jag frågan för bara en dryg vecka sedan och har ännu inte hunnit få något svar. Troligen kommer vi därför att återkomma till detta längre fram istället.

Bisfenol A

Bisfenol A

I samband med att jag (Peter) skrev om pappersanvändning och att avstå från kvitton blev jag också nyfiken på att lära mig mer om den plastingrediens som kallas Bisfenol A (ofta förkortat BPA).

BPA är ett hormonellt aktivt ämne med liknande egenskaper som östrogen. I vår vardag finns ämnet i mångahanda plastprodukter som; CD- och DVD-skivor, byggmaterial i fordons- och byggindustrin, i vissa plastflaskor och lådor för matförvaring, i skyddande ytbehandling på insidan av konservburkar och läskburkar. BPA finns även på ytan av utskriftspapper för termoskrivare; exempelvis i kassakvitton.

En positiv sak med ämnet är att det hos oss människor bryts ner snabbt i kroppen och inte ackumuleras som exempelvis tungmetaller. Det som är negativt är att BPA trots detta påträffats i nästan alla urin- och blodprover när man letat efter detta ämne. Närmare bestämt fanns det i 99% av mätningarna i studien som denna artikel hänvisar till. Forskarnas slutsats är att vi exponeras för BPA kontinuerligt, framför allt genom mat och dryck. Här är konservburkar av metall och aluminiumburkar med exempelvis läsk en stor källa – som effektivt kan undvikas genom att välja tetrapack (som dessutom är ett resurssnålare alternativ för miljön).

De mest utsatta för BPAs skadliga effekter är barn; från fosterstadiet och upp till ungefär tre års ålder. Riskerna är exempelvis framtida problem med reproduktionsförmågan och förändrade kropps- och organvikter. Med anledning av detta finns sedan 2011 ett förbud mot Bisfenol A i nappflaskor. Men ämnet finns kvar i många andra produkter och under 2013 har Naturskyddsföreningen drivit en uppmärksammad kampanj om giftfri förskola. Där pekas BPA ut som en av de vardagskemikalier som ingår i vår egen och våra barns cocktailblandning av tveksamma ämnen.

Utifrån ett skyddspespektiv för gravida och ammande föreslog Kemikalieinspektionen nyligen ett förbud mot kassakvitton med BPA. Detta bland annat för att kassapersonal inte kan skydda sig mot ämnet. Den BPA som finns på kvitton tas upp av huden och då alternativ finns (likt dessa) är det en onödig del av allas vår vardagsexponering.

Eftersom jag var nyfiken på hur vanligt det ännu är med giftiga kvitton skickade jag ut en förfrågan till tjugo större affärskedjor. Detta bara för att få någon uppfattning om intresset för frågan. Bland dem som tagit steget till giftfria kvitton hörde bland annat Coop, Hemköp, Myrorna och Systembolaget. Härifrån går det med andra ord bra att lämnakvitton till pappersåtervinning. Bland de aktivt ovetande och mindre engagerade som ännu har giftiga kvitton återfinns exempelvis McDonalds, Statoil och Hennes & Mauritz. Uppmuntrande var att den lokala matvarukedjan Östenssons efter min fråga bytte till BPA-fria kvitton.

Studier på kemikalier likt BPA är svåra då de inte följer samma logik som andra gifter vars dos kan ökas till dess att den blir farlig. Istället tycks tidpunkten när man utsätts och den så kallade cocktaileffekten vara av större betydelse. I Karolinska Institutets informativa artikel om Bisfenol A hänvisas i alla fall till studier där signifikanta samband konstaterats mellan halten av BPA i urinen och ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes. Nyligen kom också en rapport som pekar på sambandet mellan BPA och prostatacancer.

Det finns alltså både direkt egoistiska och mer altruistiska skäl för oss att minimera BPA i vår vardag. Bra tips på hur vi gör detta finns hos Naturskyddsföreningen. Vi kan också skynda på utfasningen av exempelvis kassakvitton med BPA genom att efterfråga detta i våra butiker. Utifrån effekterna av BPA på människor finns naturligtvis också en befogad oro för vad detta hormonpåverkande ämne gör i naturen. Trots att det bryts ner snabbt är det ingen långsökt tanke att exempelvis reproduktionsförmågan störs hos de djur som utsätts.