Rädsla för bakterier

Rädslan för bakterier

I flera samtal med bekanta har jag (Sofia) förstått att tanken på bakterier väcker starkt obehag hos många. De har läst någonting om hur mycket det finns på ledstången vid en rulltrappa, på ett dörrhandtag, eller kommenterar någon undersökning där det fanns allra mest på knappen på kaffeautomaten. Även om inte så många faktiskt slutar ta i dessa saker, eller börjar ha på sig handskar till vardags, verkar den instinktiva reaktionen ofta vara att vilja skydda sig. Själv får jag faktiskt starkare obehagskänslor i mötet med extremt sterila saker som tandläkarens plasthandskar. Det obehaget är precis lika irrationellt, men mindre miljöbelastande. För rädsla för bakterier öppnar marknaden för antibakteriella produkter som i många fall är ytterst tveksamma ur miljösynpunkt. Detta är framför allt allvarligt i sammanhang där de är helt onödiga. Det är en sak att man t ex inom vården behöver ha en i hög grad steril miljö och en helt annan i ett vanligt hem.

I Peters bageriverksamhet är det viktigt med god livsmedelshygien. Det är förstås mycket viktigare när man gör något till försäljning än när man ska äta det själv. Men sterilt kan ett surdegsbageri inte vara. Då blir det ingen jäsning av. Det finns nämligen också goda bakterier, som bakteriekulturen i en surdegsstart. Jag kommer att tänka på en historia (som kan vara en sådan som berättas i flera versioner) om några besökare som i all välmening noggrant diskade degtrågen hos en finsk familj. Detta förstörde familjens bakning för ett bra tag framöver eftersom det var bakteriekulturen i degtrågen som gjorde att brödet jäste. Hälsosamma bakteriekulturer finns även i syrade produkter som fil och yoghurt. När man syrar grönsaker, vilket är en av de nyttigaste konserveringsmetoderna, är det viktigt att inte använda salt med jod. Jod är nämligen bakteriedödande och då fungerar inte syrningen. På huden, alla slemhinnor som står i kontakt med luften och i mag-tarmkanalen finns mer än 1500 arter bakterier och antalet bakterier är minst 100 biljoner, enligt boken Magen, bakterier, buller och brak (av Peter Benno, Ingemar Ernberg m fl). Det finns mycket som tyder på att barn som föds och växer upp under extra hygieniska förhållanden löper större risk att utveckla allergier och det kan även finnas samband med diabetes, IBS och inflammationssjukdomar i tarmen. Samtidigt är barn- och mödradödligheten större i miljöer där hygienen är väldigt eftersatt. Var den ideala balansen mellan ytterligheterna finns vet man inte ännu, men det finns i vilket fall inget fog för den hysteriska rädslan för bakterier i allmänhet.

Enligt Kemikalieinspektionen är det många vardagsprodukter som behandlas med antibakteriella ämnen. Det är t ex skor, sportkläder, datortangentbord, pennor, bänkskivor, skärbrädor, köksredskap, städmaterial, duschdraperier, toalettsitsar, kattsand, täcken, tapeter och mattor. Det som används är olika former av biocider. Ordet är latin och betyder intressant nog livsdödare. En uppskattning är att det finns mer än 50 000 biocidprodukter på EU-marknaden. De är omgärdade av ett speciellt regelverk eftersom det anses finnas stora risker för människors hälsa, för djur och miljö. Användningen kan också bidra till att bakterier blir resistenta.

I en analys gjord av Kemikalieinspektionen visade sig 16 av 30 textila varuprov innehålla silver. Två av proverna innehöll en kombination av triklosan och triklokarban. Många av de övriga plaggen var troligen behandlade med andra biocider som inte undersöktes vid detta tillfälle. Intressant och oroande var att biocidhalterna sjönk kraftigt efter tvätt. Efter tio tvättar var halten av triklosan och triklokarban ungefär halverad medan 10-98% av silvret tvättats ur. Redan efter tre tvättar hade hälften av silvret släppt i flera plagg. Förutom att den effekt man betalat för försvinner rätt snabbt hamnar dessa ämnen i reningsverk och i miljön. Kemikalieinspektionen skriver:

”De tre analyserade biociderna bryts inte ned (silver) eller bryts ner långsamt (triklokarban och triklosan) i miljön. Silver i jonform, triklosan och triklokarban är mycket giftiga för vattenlevande organismer. Triklokarban och triklosan har i studier visats ha fortplantnings- respektive hormonstörande egenskaper.”

Och vidare: ”Silverhalten minskar inte längre i rötslam från reningsverk, vilket varit en trend sedan fotoindustrin digitaliserades. Rötslammet kan spridas på åkrarna som jordförbättringsmedel. Ämnena som finns i slammet kan då tas upp av de odlade växterna och genom det hamna i djurfoder och i livsmedel. Ämnena kan också påverka vatten- och jordlevande organismer.”

Med denna beskrivning i minnet blir det tämligen obegripligt att det som kallas kolloidalt silver i vissa kretsar kommit att uppfattas som hälsokost. Jag antar att det är just den antibakteriella effekten man tror ska skydda en mot sjukdomar. Men även utöver miljöfarligheten verkar riskerna med att dricka silver onekligen större än riskerna med vanliga bakterier. Livsmedelsverket skriver om det här. Däremot finns det nyttiga livsmedel som har en viss bakteriedödande effekt som honung, vitlök och ingefära. Det är betydligt mindre risker med att pröva någon av dessa i förkylningstider. Om någon vill leka forskare på området finns några tips här. Silver får för övrigt inte längre säljas som hälsokost, men flera företag har då istället börjat sälja det som vattenreningspreparat.

Förutom att spela på människors rädsla för sjukdomar säljs antibakteriellt behandlade produkter med argumentet att de hindrar dålig lukt. Så är ofta fallet när det gäller sportkläder. Detta är också ett ytterst märkligt fenomen. När blev vi så hyperrenliga att det inte ens får lukta svett när man tränar?

Med tanke på hur vanligt det är har säkert även vi saker i vårt hem som är antibakteriellt behandlade. När sådana uttryck används i reklam är det dock snarare en varningsklocka för oss än ett argument för köp. När en tvättmedelsreklam försöker illustrera de osynliga bakterier som andra tvättmedel lämnar kvar frestas jag att använda min brors favoritargument; och? Jag misstänker starkt att mängden kemikalier vi får i oss är ett större hot än bakterierna. Läs gärna mer i Den Flamsäkra Katten.

Bisfenol A

Bisfenol A

I samband med att jag (Peter) skrev om pappersanvändning och att avstå från kvitton blev jag också nyfiken på att lära mig mer om den plastingrediens som kallas Bisfenol A (ofta förkortat BPA).

BPA är ett hormonellt aktivt ämne med liknande egenskaper som östrogen. I vår vardag finns ämnet i mångahanda plastprodukter som; CD- och DVD-skivor, byggmaterial i fordons- och byggindustrin, i vissa plastflaskor och lådor för matförvaring, i skyddande ytbehandling på insidan av konservburkar och läskburkar. BPA finns även på ytan av utskriftspapper för termoskrivare; exempelvis i kassakvitton.

En positiv sak med ämnet är att det hos oss människor bryts ner snabbt i kroppen och inte ackumuleras som exempelvis tungmetaller. Det som är negativt är att BPA trots detta påträffats i nästan alla urin- och blodprover när man letat efter detta ämne. Närmare bestämt fanns det i 99% av mätningarna i studien som denna artikel hänvisar till. Forskarnas slutsats är att vi exponeras för BPA kontinuerligt, framför allt genom mat och dryck. Här är konservburkar av metall och aluminiumburkar med exempelvis läsk en stor källa – som effektivt kan undvikas genom att välja tetrapack (som dessutom är ett resurssnålare alternativ för miljön).

De mest utsatta för BPAs skadliga effekter är barn; från fosterstadiet och upp till ungefär tre års ålder. Riskerna är exempelvis framtida problem med reproduktionsförmågan och förändrade kropps- och organvikter. Med anledning av detta finns sedan 2011 ett förbud mot Bisfenol A i nappflaskor. Men ämnet finns kvar i många andra produkter och under 2013 har Naturskyddsföreningen drivit en uppmärksammad kampanj om giftfri förskola. Där pekas BPA ut som en av de vardagskemikalier som ingår i vår egen och våra barns cocktailblandning av tveksamma ämnen.

Utifrån ett skyddspespektiv för gravida och ammande föreslog Kemikalieinspektionen nyligen ett förbud mot kassakvitton med BPA. Detta bland annat för att kassapersonal inte kan skydda sig mot ämnet. Den BPA som finns på kvitton tas upp av huden och då alternativ finns (likt dessa) är det en onödig del av allas vår vardagsexponering.

Eftersom jag var nyfiken på hur vanligt det ännu är med giftiga kvitton skickade jag ut en förfrågan till tjugo större affärskedjor. Detta bara för att få någon uppfattning om intresset för frågan. Bland dem som tagit steget till giftfria kvitton hörde bland annat Coop, Hemköp, Myrorna och Systembolaget. Härifrån går det med andra ord bra att lämnakvitton till pappersåtervinning. Bland de aktivt ovetande och mindre engagerade som ännu har giftiga kvitton återfinns exempelvis McDonalds, Statoil och Hennes & Mauritz. Uppmuntrande var att den lokala matvarukedjan Östenssons efter min fråga bytte till BPA-fria kvitton.

Studier på kemikalier likt BPA är svåra då de inte följer samma logik som andra gifter vars dos kan ökas till dess att den blir farlig. Istället tycks tidpunkten när man utsätts och den så kallade cocktaileffekten vara av större betydelse. I Karolinska Institutets informativa artikel om Bisfenol A hänvisas i alla fall till studier där signifikanta samband konstaterats mellan halten av BPA i urinen och ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes. Nyligen kom också en rapport som pekar på sambandet mellan BPA och prostatacancer.

Det finns alltså både direkt egoistiska och mer altruistiska skäl för oss att minimera BPA i vår vardag. Bra tips på hur vi gör detta finns hos Naturskyddsföreningen. Vi kan också skynda på utfasningen av exempelvis kassakvitton med BPA genom att efterfråga detta i våra butiker. Utifrån effekterna av BPA på människor finns naturligtvis också en befogad oro för vad detta hormonpåverkande ämne gör i naturen. Trots att det bryts ner snabbt är det ingen långsökt tanke att exempelvis reproduktionsförmågan störs hos de djur som utsätts.