Ursäkten att något annat är värre

Ursäkten att något annat är värre. Finger som pekar på Kina.

Ganska ofta återkommer jag till alla dessa ursäkter vi människor lyckas hitta för att inte göra det vi borde. En extremt vanlig sådan när det gäller klimatpåverkan är ursäkten att något annat är värre. Det kan vara att fortsätta flyga för att det egentligen är klädindustrin som är värst, ironisera över svenska åtgärder för att Kina är värre, eller fortsätta köra bil vart man än ska för att de stora företagen står för större utsläpp. Men vart leder det resonemanget och hur rimligt är det egentligen?

Föreställ dig en skolgård. Ulla har just slagit Kalle. Detta kommer fram till läraren som säger till Ulla att hon inte får göra så. Ulla säger då att Olle slog hårdare. ”Slog han dig så att du var tvungen att försvara dig? Var Kalle med Olle så att du behövde försvara dig mot båda?” ”Nej, Olle slog Lisa! Men han slog hårdare än jag slog Kalle.” Skulle någon lärare godta detta som en ursäkt? Så länge någon annan är värre får jag bete mig hur som helst? 

För många år sedan läste jag praktisk filosofi där huvudgrenen är etik. Det är svårare än man tror att komma fram till en etik som håller på alla punkter. Något som anses viktigt inom filosofin är att man måste gå med på sina egna argument även när de dras till sin spets. Annars måste man gå med på att argumentet inte är riktigt hållbart. Kanske kan man få syn på det om man tänker sig exemplet med skolgården. Går du inte med på att det är en rimlig ursäkt där bör det inte vara det i dina beslut angående hur klimatpåverkande du kan tillåta dig att vara heller. 

Sedan är det inte möjligt att komma ner till noll i sin klimatpåverkan. Och har man själv redan gjort mycket för att minska sitt avtryck kan det ha större effekt att försöka få med fler än att hyvla bort ytterligare något från sin egen livsstil. Medan det förstås går bra att helt låta bli att slå någon. Men när vi har gjort sådana avvägningar har det snarare handlat om vad som är rimligt och vad som har effekt. Vi uppfattar inte ursäkten att något annat är värre som en särskilt bra grund för beslut. När vi ser t ex stadsjeeparnas antal öka dyker tanken aldrig upp att vi då lika gärna kan ha bil för vi skulle i alla fall bara ha en liten. Snarare väcker det ett slags djävlar anamma. 

När jag nämnde idén att skriva om detta för Peter sade han att det alltid går att hitta någon som är värre. Det går alltid att vrida och vända på siffror, vinkla och välja vad man mäter. Om vi alla använder ursäkten att något annat är värre blir ingenting bättre. Vi kan ju också alltid hitta någon som gör mer än vi. Som är ”bättre”. En del lyckas göra om även det till en ursäkt. Själva får vi då och då kommentaren att vi är ”så duktiga”. Undertexten är att personen inte tror sig kunna göra det vi gör. Men att t ex sluta flyga är inte svårt. Möjligen för den som har ett internationellt arbete eller barn i ett land långt borta. För de flesta är det egentligen bara att göra. Det kräver inga kunskaper, inga ekonomiska resurser (tvärtom faktiskt), ingen speciell begåvning… Sluta bara. Man kan ha rörelsehinder som gör det svårt att gå eller cykla. För alla andra är det egentligen okomplicerat att bestämma sig för att cykelavstånd är t ex 5 km. Dramaten eller cykelväska löser för de flesta dilemmat med att det är mycket att bära. Man behöver inte ha superkondition, en ny cykel, eller några specialkunskaper för detta heller. Det är bara att göra. Och så här kan vi fortsätta…

Just därför tänker jag att det är viktigt att jobba med ursäkterna. För det är de som hindrar förändringen. Om du brukar använda just den där ursäkten att något annat är värre. Pröva då att peta lite i den ursäkten. Brukar du tänka så på andra områden? Är det argumentet rimligt om du drar det till sin spets? Om du prövar det på ett annat exempel? Är det möjligt att tvärtom motiveras av att andra gör så mycket dåligt? Bli arg och visa att det minsann går bra att göra så här istället? 

Fångarnas dilemma

Fangarnas dilemmaNär vi har försökt förstå psykologin bakom att det händer så lite på miljö- och klimatområdet har vi ibland kommit att tänka på ett filosofiskt tankeexperiment som brukar kallas fångarnas dilemma. Folke Tersman beskriver det så här i Fem filosofiska frågor: ”Tänk dig att du begått ett brott tillsammans med en kompis, och att ni förhörs på var sitt håll. Förhörsledarna ställer er inför valet mellan att erkänna eller att neka, och eftersom ni sitter i var sin cell så måste ni bestämma er utan att kunna prata med varandra. Ni får dessutom veta att om båda erkänner så döms var och en till tre års fängelse. Om bara en erkänner och den andre nekar, så belönas den som erkänner genom att dömas endast till ett år, medan den som nekar får fyra år. Om båda nekar kan man inte döma er för brottet. I så fall döms ni för vissa smärre förseelser (olaga vapeninnehav och liknande) till två års fängelse vardera.” När man går igenom de möjliga utfallen kommer man fram till att om ditt mål är att sitta så kort tid som möjligt i fängelse bör du erkänna oavsett vad din kompis gör. Om din kompis erkänner bör även du göra det eftersom du då får tre år i fängelse istället för fyra. Om din kompis nekar bör du erkänna även då, eftersom det leder till ett år i fängelse istället för två. Samtidigt är det så att om båda nekar behöver ni bara sitta två år i fängelse istället för de tre som blir fallet om båda erkänner. Det här är lite krångligt att förklara, men poängen är att även när alla inblandade personer handlar rationellt utifrån sitt egenintresse kan utfallet bli sämre – även för dem själva – än om de handlat på något annat sätt.

Tersman nämner flera miljörelaterade exempel på denna paradox. Han skriver: ”Den obetydliga mängd koldioxid som varje individ bär ansvaret för kommer varken att skada individen själv eller hans eller hennes närstående, varken på lång eller kort sikt. Därför kan det vara förnuftigt för var och en att avstå från att ändra sin livsföring, oavsett vad de andra gör. Men om ingen ändrar sin livsföring så kan konsekvenserna bli betydligt sämre för alla än om alla skulle göra det.” Här får man tänka sig att målet som motsvaras av att sitta så kort tid som möjligt i fängelse är t ex att leva ett så bekvämt liv som möjligt, eller att i så hög grad som möjligt kunna fortsätta leva som man brukat. I spåren av en klimatkatastrof blir livet varken bekvämt eller som vanligt. Utfiskning är ett annat miljörelaterat exempel. Utifrån varje fiskares egenintresse kan det vara rationellt att fiska så mycket som möjligt och varje fiskare kan hävda att det hen själv tar upp inte gör någon skillnad för helheten. Men om alla fiskar så tar fisken slut, vilket får mycket negativa konsekvenser inte minst för just den som har fiske som sitt levebröd.

Möjliga sätt att motverka negativa effekter av fångarnas dilemma är politiska beslut och moraliska resonemang. Ett sätt att tänka kan vara det man ofta säger till barn: ”Hur skulle det gå om alla gjorde så?”. I många fall som handlar om miljö spelar varje individs bidrag så liten roll att det är lätt att tänka att det är oväsentligt vad just jag gör. En filosofisk illustration till detta är ett tankeexperiment utformat av Derek Parfit. Anta att tusen personer törstar i en öken. Tusen andra personer i en närbelägen stad har varsin liter vatten över. Detta kan de välja att hälla i en tank som sedan körs ut till de törstande. Där delas vattnet lika. För varje liter som hälls i får alltså de törstande en extra milliliter. Om hundra personer hällt i sitt vatten får de törstande en deciliter vatten var. Men ingen märker skillnaden om de får en milliliter till. Det är förstås bäst för de törstande om alla skänker sitt vatten och mycket bättre att t ex hälften gör det än ingen. Men om hundra ger eller hundraen spelar ingen roll. Ett annat sätt att illustrera detta är att tänka sig en sandhög. Om man plockar bort ett sandkorn i taget så kommer den till slut att upphöra att vara en hög. Men det går inte att säga mellan vilka två sandkorn detta sker. Ett sandkorn hit eller dit spelar ingen roll. Det är lätt att uppleva sin världsförbättrande insats just så och det går att påstå att den rent faktiskt inte gör någon skillnad. Ändå är det så att vars och ens lilla påverkan har ställt oss inför en hotande katastrof och vars och ens till synes obetydliga insats är det som kan rädda oss. Det gäller bara att bli tillräckligt många. Då blir sandkornen en strand och dropparna ett hav.

Vi har kommit att tänka på fångarnas dilemma i samband med klimattoppmöten och även andra har nämnt det i just sådana sammanhang. Här kan man tänka sig att graden av tillit har betydelse, vilket fångarnas dilemma egentligen inte är tänkt att illustrera. Associationen är ändå inte så långsökt eftersom det handlar om en situation där allas rationella handlande utifrån egenintresse leder till sämre resultat för alla än om man haft någon annan utgångspunkt. Politikerna representerar nationer och kanske skulle många av dem kunna tänka sig att gå före i klimatfrågor om de kände sig säkra på att tillräckligt många andra skulle haka på. Då kan man framställa sig själv som världssamvete och hjälte. Den som däremot beslutar om drastiska åtgärder och andra länder inte följer efter måste inför väljarna i sitt eget land presentera impopulära åtgärder samtidigt som vinsterna går att likna vid att flytta några sandkorn (lite beroende på hur stor nation det handlar om). Man litar inte på att tillräckligt många är beredda att följa med och man vill inte riskera att förlora makten i sitt eget land och därför gör man – ingenting. Det är i en bemärkelse rationellt, men leder till katastrof.

Detta är oerhört frustrerande och svårt att komma runt. Om det krävs politiska beslut för att förmå medborgarna att handla för allas bästa istället för utifrån kortsiktigt egenintresse och politikerna styrs av samma paradoxer då sitter vi ju fast. I demokratier är det dessutom medborgarna som röstar fram politikerna och då faller ansvaret tillbaka på oss var och en. Att rösta är annars ett exempel på en handling de flesta, åtminstone i Sverige, uppfattar som betydelsefull trots att en enskild röst är som ett sandkorn.

Själv har jag (Sofia) väldigt svårt att förstå psykologin bakom att så många gör så lite för att minska sitt ekologiska fotavtryck. För mig ligger det närmare till hands att tänka vad som skulle hända om många, eller alla, gjorde ett visst val än att tänka att vad jag gör inte spelar någon roll. Till och med när jag tänker att det är helt kört för planeten vill jag dra mitt lilla strå till stacken. Handlar det kanske om värdighet? Att kunna säga att man åtminstone försökte. Men även jag ursäktar ibland ett sämre miljöval med att just detta lilla inte gör någon skillnad. Pröva, när den där förrädiska tanken dyker upp, att istället fråga ”Hur skulle det bli om alla gjorde så?”. Det kan gälla både i positiv bemärkelse; för att uppmuntra dig själv att ta ett litet, men positiv steg och i negativ; för att avstå från små ovanor som sammantagna med andras ovanor leder i helt fel riktning.