Koyaanisqatsi – liv ur balans

I höstas såg vi filmen Koyaanisqatsi på lilla intima biograf Ugglan i Vadstena. Titeln kommer från hopispråket och översätts på engelska ofta till Life out of balance, vilket på svenska skulle bli ungefär liv ur balans. Filmen är inspirationskälla och utgångspunkt för den här texten, men framför allt vill jag reflektera kring fenomenet. Hur mycket våra liv är ur balans.

Filmen har inget tal, men den suggestiva filmmusiken spelar en mycket viktig roll. Jag hade länge de mörka rösterna som upprepar ordet koyaanisqatsi i huvudet. Ödsliga och samtidigt storslagna naturscenerier ställs mot urbana miljöer med trängsel och högt tempo. I långa sekvenser är stadsmiljöerna i ”fast motion” så att bilar och människor flimrar förbi och blir till mönster som samtidigt ger en väldigt stressig känsla. Tanken jag gick därifrån med var att jag vill flytta till en koja i skogen.

Men det vi upplever som uppskruvat tempo i vår tid handlar inte så mycket om måsten i relation till överlevnad, eller ens till ett materiellt sett bekvämt liv. Det handlar om något annat som är svårare att sätta fingret på och som vi kanske faktiskt skyggar för att se. Åtta timmars arbetsdag var en arbetstidsförkortning. Innan det infördes 1919 var normalarbetstiden alltså längre. Ända fram till 70-talet arbetade man normalt på lördagar. Jag är helt för att förkorta normalarbetstiden ytterligare eller införa medborgarlön om det är praktiskt möjligt. Men jag reagerar ofta över att det så ofta beskrivs som att vi jobbar så mycket nuförtiden när vi i själva verket arbetar mindre än förr. Det är inte därför vi är stressade. Rätt till betald semester infördes 1938 och den var då på två veckor och högst 12 vardagar per år. Reallönerna har också ökat och vi lägger en mycket mindre andel av våra pengar på mat. Utifrån livets nödtorft skulle vi kunna jobba mindre och få mer tid, men de flesta väljer att prioritera pengar. 

När vi bodde i Göteborg lade jag ibland märke till människor som sprang för att hinna med spårvagnen, fast en ny skulle komma om en kvart eller så. Det hände att spårvagnen blev försenad för att den väntade in de där springande personerna. Senast vi var i Göteborg kom vi under mellandagsrean utan att i förväg ha tänkt på att den pågick. Utanför NK var det lång kö. Peter stannade till för att se skyltningen, men jag kände genast att här är man i vägen om man står stilla. Eller så ser det ut som att man försöker tränga sig i kön. Centralstationen i Stockholm är kanske den mest stressande plats jag vet. Där är det som att alla har bråttom och även om man inte själv har det dras man liksom med i tempot. Det är något av den känslan som skildras i filmen. Även om man inte egentligen har bråttom är det som att allt omkring en rusar.

Något som verkligen har ökat är alla intryck som ständigt flödar mot oss. Ljud, ljus, bilder, ord… Det talas ibland om både ljud- och ljusföroreningar. Många bär det också med sig ständigt i sina telefoner och det uppstår lätt en känsla av att man måste hänga med, känna till det senaste som hänt och ha en åsikt om allt. Det är som att vi springer för att andra springer, inte för att vi har bråttom. Läser för att andra läser, inte för att vi är intresserade. Tycker för att andra tycker, inte för att vi egentligen bryr oss eller har kunskaper i ämnet. Är det också så att vi reser för att andra reser, köper för att andra köper, äter det andra äter, jagar upplevelser för att andra verkar uppleva? Och så förstör vi vår egen planet, vårt eget hem i vår gemensamma strävan efter… ja vaddå egentligen? Kanske borde jag inte alls ha sagt till Peter att man står i vägen om man stannar på Avenyn under mellandagsrean. Kanske är det precis där man ska stå. Helt stilla och låta andra rusa bäst de vill. 

Något som verkligen är ur balans är relationen mellan fattiga och rika i världen. Både vi och många andra har upprepat detta, men det är värt att kommentera igen. De som har gjort minst för att orsaka klimatförändringarna drabbas hårdast av dem. Vi i Sverige tillhör den rika delen av världen. Balansen kan inte uppnås genom att lyfta de fattiga till vår nivå. Vi måste avstå utrymme. Annars kommer vi snabbt till en annan sorts balansakt nämligen det som kallas tipping points. Tänk att du går i rask takt mot ett stup. Om du fortsätter gå när du kommer till kanten tippar du över och ramlar ner. Därifrån finns ingen återvändo. När det gäller klimatförändringarna handlar det om sådant som tinande permafrost som börjar släppa ut metan och blir en självförstärkande kraft som ingen vet hur man ska hejda. Då kan uppvärmningen med ens börja gå mycket fortare och de verktyg vi idag har blir verkningslösa.

Känslan kan lätt bli den jag fick efter filmen. Att hitta en plats bortom allt jagande efter mer och större där jag kan finna harmoni och ett liv i balans. Men vi behöver försöka orka stå mitt i strömmen, så att andra kan se att det finns alternativ. Finnas, leva och verka bland andra så att fler kan stanna upp. Om det är så att vi springer för att andra springer kan vi också stå stilla för att andra står stilla. Och eftersom det är världen som är ur balans behöver vi bli många.