Nu är klimatmötet i Paris avslutat och man har kommit överens om ett avtal. Betyder det att vi vanliga gräsrötter inte behöver göra någonting mer för klimatet? Knappast. Ibland uppstår diskussioner om huruvida det är politik eller konsumentmakt som ska lösa klimatkrisen och även andra miljöproblem. Den frågan är konstigt ställd tycker jag för det finns ingen anledning att välja. Både och måste vara svaret.
Om man testar sitt klimatavtryck visar det sig ofta att man inte kan komma ned till en hållbar nivå hur mycket man än själv försöker. I uträkningarna ingår utsläpp från gemensamma aktiviteter som behövs för att samhället ska fungera, till exempel offentliga sektorns verksamhet (som skola, sjukvård, vägunderhåll) och vissa typer av investeringar. Detta är områden där det verkligen krävs politiska beslut. I många andra fall handlar det istället om alla dessa små och stora val vi alla gör i vardagen. Ibland skulle förändringar kunna skyndas på om kraftiga politiska styrmedel sattes in. Jämför man till exempel med förbudet mot att röka på uteställen kan man konstatera att det var omdiskuterat i början, men ganska snabbt ledde till önskade attityd- och beteendeförändringar. Det är bra om politiken sänder tydliga signaler om vad som är önskvärt beteende för miljön och klimatet, underlättar bra beslut och försvårar dåliga. Men det finns ingen anledning att invänta politiskt mod på områden där man faktiskt kan välja själv. Vänta inte på höjd bensinskatt för att köra mindre bil, eller på köttransonering för att äta mindre kött. Blir vi tillräckligt många har det samma effekt som de politiska besluten skulle ha.
Det är politiker som bestämmer om det är vägnätet eller järnvägen som ska byggas ut eller satsas på, men det är klart att det inverkar om det är vägarna eller tågen som är överfulla. Många förändringar sker i samverkan mellan politik och konsumentmakt. Vilket som kommer först är inte det mest väsentliga. I en demokrati har individerna dessutom ett visst ansvar för politiken eftersom man har varit med och valt styre.
Hur mycket koldioxid Sverige släpper ut beror på hur man räknar. Inom politiken räknar man ofta bara med de utsläpp som sker i Sverige. Det är den sortens siffror man utgått från i Paris då också Sverige kan se ut som ett föregångsland. Räknar man istället in sådant som produktionen av varor vi importerar till Sverige och svenskarnas utlandssemestrar med flyg så ökar Sveriges utsläpp fortfarande. Flera som har kritiserat klimatavtalet har nämnt att just flyg och sjöfart inte finns med. De områden där Sverige ökar sina utsläpp är ofta sådana där vi som individer fortfarande får välja själva. Om tillräckligt många förändrar sin livsstil frivilligt kanske riktigt drastiska inskränkningar inte behövs. Jag kan tycka att det är bättre att agera på en gång än att diskutera om politik eller konsumentmakt ska fälla avgörandet.
Politiska beslut skulle i princip kunna tvinga fram nödvändiga förändringar i både företagens produktion, allmänna transporter och människors livsstil. Men om det skulle innebära att bensinen, eller köttet, blir riktigt dyrt eller till och med kraftigt ransonerat är väl frågan om de politikerna skulle bli omvalda. Det är ett dilemma i en demokrati. Vi behöver alltså i vilket fall bli tillräckligt många som förstår hur viktiga klimatfrågorna är. Peter är aktiv inom kommunpolitiken och det kan absolut vara ett sätt att driva på utvecklingen även om politik i de flesta fall är en långsam och ganska omständlig process. Trivs man med att diskutera (eller tycker att frågorna är så viktiga att man gör det ändå) och har idéer kring hur den kommun man bor i skulle kunna bli mer miljöklok och klimatsmart så kan det vara ett bra forum. Själv känner jag att det inte passar mig särskilt bra, men skulle gärna hitta andra sätt att påverka utöver våra egna livsstilsval.
Mitt intryck av klimatavtalet är att det inger ett visst hopp som jag en tid nu har känt att jag verkligen behöver. Texten är tydlig med att klimatkrisen är ett allvarligt hot mot mänskligheten och att det är vi som har orsakat den. Att målsättningen blivit att sträva efter att hålla 1,5°C snarare än 2°C är en bra skärpning. Däremot är vägen till målet ganska oklar. Jag hade gärna sett betydligt mer konkreta och drastiska åtgärder. De förslag som lagts sägs snarare leda till 2,7°C och på den nivån kan diverse tröskeleffekter sätta in som gör att temperaturökningen skenar. En sak jag oroar mig för är att många ska tänka att klimatavtalet innebär att frågan är löst. Att vi inte längre behöver ändra på någonting. Så är det inte. Vi behöver alla hjälpas åt. Inte politik eller konsumentmakt utan både och.