Kollektivtrafik

KollektivtrafikEn av de reklamkampanjer jag faktiskt kommer ihåg från min barndom är när Lasse Åberg förklarar att bussåkandet är en genial sak. Kollektivtrafik är inte mindre smart idag men det har blivit allt mer uppenbart och akut att vår individualistiska bilnorm måste ändras till en norm där transporter i första hand sker till fots, med cykel eller kollektivt. Vi har tidigare skrivit om bland annat bilnormen och följande text kommer att handla om dess positiva motsats, kollektivtrafik.

Att dela på resurser i stort och smått är en god idé inte bara ur miljöperspektiv. Vanligtvis innebär delandet dessutom praktiska och ekonomiska vinster. Den infrastruktur som finns i form av järnvägar, motorvägar, cykelbanor etcetera är vi alla fria att använda och har som skattebetalare betalat tillsammans. Skulle vi som individer bekosta dessa grundförutsättningar för transport vore det inte bara orimligt för de flesta av oss; all yta skulle också gå åt till vägar. Liksom vi alla solidariskt delar kostnaderna för transportvägarna delar vi också på kostnaderna för kollektivtrafiken. Hur stor del som är gemensam skiljer sig åt i olika delar av landet men i exempelvis Östergötland betalar jag som individ bara 40% av resan med buss, spårvagn eller tåg. Resten bekostas med skattemedel. Tänker man på det ekonomiska verkar det alltså dumt att inte fler använder kollektivtrafiken när de redan betalat för den. Och alldeles bortsett från vad vi betalar genom skattsedeln är det nästan alltid en förlustaffär med egen plåtbubbla. Kostnaden för bilkörning består ju som bekant inte bara av bensin. Köp av bil, försäkringar, reparationer, parkeringsavgifter, skatter med mera tillkommer. Hur mycket bilägandet faktiskt kostar underskattas lätt och här ges en mer realistisk bild.

När jag för några år sedan arbetade i Linköping, som ligger drygt fem mil bort, pendlade jag med buss och tåg. Ofta sov eller halvsov jag en stund åtminstone på väg till jobbet. Vid ett par tillfällen hade jag hyrbil istället och jag minns tydligt hur uttröttande det var. Inte bara den uteblivna slummern utan också den extra anspänningen jag tvingades till gav en dålig start på dagen. Den avkopplande känslan och effektiviteten i att kunna göra annat samtidigt som man reser är helt enkelt svårslagbart. Nyligen hälsade jag på min mamma och mina syskon som bor några mil norr om Göteborg. Även om jag ibland hyr eller lånar bil vid dessa besök känns det skönare att åka kollektivt. Denna gång var det extra välfyllt på bussen eftersom många hade påskledigt. Ändå blev det en bra upplevelse och förutom att äta lunch och fika blev det tillfälle att lyssna på poddar och musik, se en föreläsning till den kurs jag går, sköta diverse e-postande med mera.

Jag påminde mig också om att den välfyllda bussen egentligen var något bra. Skulle jag åkt mer eller mindre själv vore miljönyttan klart diskutabel. Genom att gynna de kollektiva färdsätten ökar jag också förutsättningarna för dessa trafiklinjer att vara kvar – enligt liknande princip som att man bör gynna de lokala butikerna ifall de är viktiga för en.

Den metallbubbla som bilisterna befinner sig i tror jag också lätt blir en mental bubbla. Innesluten i metallskalet skapas distans till världen omkring och kanske en förrädisk känsla av osårbarhet. De flesta som åker buss och tåg är förvisso inneslutna i sin egen värld, avskärmade genom sina telefoner. Men det finns ändå något som resenärerna delar ombord på samma fordon. Kollektivtrafik är inte bara i sig en rättvise- och solidaritetshandling utan den delade reseupplevelsen kanske också kan få dessa goda drag att växa inom oss. Som tågvärden sade när vi steg av i Göteborg. Tack för att ni reser tillsammans!

Comments are closed.