Jordens salt

En film som berört mig mycket är Jordens salt. Nyligen såg vi den en andra gång. Det är en film av Wim Wenders och Juliano Ribeiro Salgado om fotografen Sebastiao Salgado.

Salgado har rest över världen och fotograferat människor, djur och natur på platser få har besökt. Han har ofta varit på plats med sin kamera där människan är som allra mest utsatt och där hon är som allra otäckast. Som vid några av de värsta konflikterna, svält och flykt. Efter Rwanda blir det för mycket för honom. Där ser han människor bli galna av uppgivenhet och rädsla. Och han ser föräldrar lägga sina döda barn på högar av lik och småpratande gå därifrån för att de inte alls orkar känna mer. Grymheterna är ofattbara och Salgado börjar undra om människan verkligen är värd att rädda. Vore det kanske bättre om vi inte fanns. Det är en av de mest smärtsamma scenerna i filmen när han berättar om det. När han ger upp om mänskligheten.

Han isolerar sig en tid men påbörjar så småningom två stora projekt som blir en konstruktiv väg framåt. Det ena är att han och hans fru börjar återplantera regnskog på marken där han växte upp, som har blivit skövlad, eroderad och utarmad. De börjar med fröer som blir småplantor som de planterar ut och det blir efterhand ett par miljoner träd och inspirerar också omgivande markägare. Projektet kallas Instituto Terra. Det andra är ett stort fotoprojekt som kallas Genesis där han fotograferar vilda djur, växter och landskap över hela världen. Han söker platser relativt orörda av människohand, som de var i begynnelsen. Skönheten och skörheten fångas i svartvitt. Boken kan man låna på biblioteket, bläddra bland de fantastiska bilderna och få en känsla för vad det är vi riskerar att förlora (var beredd på att det är en stor och tung bok rent formatmässigt).

I filmen Jordens salt kommenterar Salgado en av sina bilder, som föreställer ena foten på en leguan, att det ser precis ut som ett pansar på en riddares handske eller något sådant. Och att det får honom att känna att han och leguanen är kusiner. Han kommenterar också några bilder med att han blev mycket god vän med en val. Jag, som ofta känner att människor skyggar för allvaret i sådant som klimatförändringarna och bara vill ha hoppfulla nyheter, får tröst av hans genuina känsla för människor, djur och natur. Han vågar gå in i det allra mest förtvivlade och hittar en väg igenom. Det är kanske när man orkar ha sinnet så öppet, även när det är som svårast, som man också kan känna förundran som allra starkast. Och faktiskt bli vän med en val. Det ska sägas att Jordens salt är en mycket smärtsam film där väldigt hemska bilder visas. Men jag lämnas ändå med en känsla av hopp och med inspiration att plantera träd – vare sig det är bokstavligt eller bildligt. Se den gärna!

Comments are closed.