Hur jag blev miljövän

hur-jag-blev-miljövänSäkert finns det flera sätt att beskriva hur jag blev miljövän. Det här är ett försök som någon kanske kan känna igen sig i eller bli inspirerad av. Min morfar var jägare och hade arbetat i skogen. Jag minns att han kunde namnen på träden och vilka djur som lämnat spår och spillning. Han kände naturen på ett sätt som gjorde intryck fast jag glömde namnen och hur man skulle tyda spåren. Pappa var som ung med och planterade träd i den skog jag växte upp intill. Han kände den utan och innan, till dess den började hanteras vårdslöst med alltför stora maskiner. Det märktes att det berörde honom illa, nästan som om någon varit elak mot en god vän.

En känsla för naturen fick jag med mig från flera i min närhet när jag växte upp, men medvetet miljöengagerad blev jag långt senare. Ytterligare frön såddes när jag gick på folkhögskola ett par år under första halvan av nittiotalet. Då började jag göra det jag kallar de enkla valen. Sådant som att välja ekologiskt när valet står mellan två i övrigt likvärdiga varor, även om den ekologiska är dyrare. Jag brukade alltid handla i den mataffär som hade det bästa ekologiska utbudet. På skolan fanns vad som då kallades en U-landsbod och där brukade jag köpa miljömärkt schampo och tvättmedel. Men jag hade vänner som var vegetarianer, bojkottade multinationella företag och ofta frågade om butiken inte kunde ta hem ekologiska alternativ när sådana inte fanns på hyllan. Jag kände inte att jag tillhörde de mest engagerade. Ibland kallades jag skämtsamt för köttoman för att jag var så dålig på att äta grönsaker att jag åt nästan tvärtemot vegetarianerna (fast jag åt inte ens då så mycket kött som medelsvensken gör idag).

Jag brukar säga att det finns två källor till hur jag blev miljövän; kunskap om hur illa ute vi är och inspirerande exempel på alternativ. Vi ser mycket dokumentärfilm och en som gjorde starkt intryck var Vårt dagliga bröd. Jag slutade äta kyckling efter det. När det gäller just kött var Äta djur av Safran Foer avgörande läsning och faktiskt Peters inlägg här. En ganska tidig inspirationskälla till bra miljöval var Kretsloppshuset i Mörsil. Peter och jag var på semester i Huså nära Åre för att vandra och fick nog tipset om denna fantastiska plats i någon broschyr. Där satt vi och åt fantastiskt god mat med mycket långt driven miljöhänsyn i ett slags växthus. Odlingar fanns även utanför och riktigt småskalig djurhållning. I en liten butik såldes lokala och miljövänliga varor och till och med toaletten var speciell.

Sedan har några olika saker gjort att jag drivit de här frågorna allt längre. Att vi började odla gav en djupare anknytning till jorden, maten och det som växer och lever. Den här bloggen blev en positiv påtryckning att ta reda på mer och utmana oss själva för att kunna berätta om det med personlig erfarenhet. Även på andra sätt fortsätter jag ge mig själv utmaningar som driver mitt engagemang framåt. Till exempel brukar jag använda fastan mellan fettisdagen och påsk för att pröva en livsstilsförändring eller en period driva något längre än jag gör till vardags. Den senaste fastan prövade jag att äta enbart vegansk kost och blev efter det vad jag kallar vardagsvegan. Samtidigt har vissa saker, som kanske är utmaningar för andra, egentligen aldrig varit svårt. Bil har jag till exempel aldrig haft och aldrig vant mig vid den bekvämligheten. Det var från början för att jag inte hade råd. Resor har aldrig varit ett intresse och det är kanske en lika sann förklaring till att jag aldrig flugit som miljöengagemanget även om det är ett starkare argument nu.

En gång gjorde jag personlighetstestet Myers-Briggs. Det är ett ganska ingående test som ibland används av arbetsförmedlingen och till exempel då man jobbar med gruppdynamik på en arbetsplats. Jag blev en av de allra mest ovanliga typerna, särskilt som kvinna. I en beskrivning av den personlighetstypen fanns en mening som fastnade: ”The INTJs biggest problem is that they just really want people to make sense.” Inte minst när det gäller klimatfrågan orsakar detta mig allvarligt huvudbry. Hur ska man kunna förstå att människor tar bilen och flyger så ofta, äter så mycket kött, konsumerar och kastar sådana mängder – när vi faktiskt egentligen vet? Ska jag vara ärlig är jag ofta mycket argare och mer frustrerad än jag visar. Att vridandet och vändandet på det där problemet är en så grundläggande del av min personlighet är kanske samtidigt en drivkraft.

Mitt sätt att hantera situationen är att så mycket jag kan vara en del av lösningen. Jag bygger mitt engagemang ytterst lite på hopp och desto mer på att jag annars inte skulle stå ut med mig själv. Det som måste hända är att vi alla växer upp och tar vår del av ansvaret. Precis var något börjar och exakt vad som driver det framåt går säkert inte att reda ut, men det är väl inte heller det viktiga. Berättelsen om hur jag blev miljövän kan skrivas på flera olika sätt. Det här är ett.

Comments are closed.