Hopp i hopplöshetens tid

Hopp i hopplöshetens tidNär jag skriver detta är det ännu oklart vilket resultat det blir i svenska riksdagsvalet 2018. I bästa fall ges ett ökat mandat till en mer radikal miljöpolitik. Risken är tyvärr stor att det istället blir andra krafter som får stort inflytande. Krafter som lever på rädslan för det främmande och inte tar klimathotet och artutrotningen på allvar. Risken för en hastighetsökning istället för inbromsning strax före bergsväggen är högst verklig. Men oavsett valutgång och oavsett hur ljust eller mörkt det ser ut kommer vi behöva hålla fast vid någon form av hopp.

Det handlar inte om något naivt eller passiviserande vänta och se, hoppas på det bästa. Den norske psykologen Per Espen Stoknes uttrycker det som ”It´s hopeless and I´ll give it my all”. På ett intellektuellt plan ligger det nära till hands med slutsatsen att människorna inte kommer att överleva klimatförändringarna. Men att ändå göra allt för att minska miljöhoten mot människor och andra arter skänker meningsfullhet och liv åt ett fladdrande hopp.

Det finns ju trots allt alltid någon glipa av hopp. Kanske syns den inte i det yttre utan vi får visualisera fram hoppet genom beskrivningar av våra visioner om en annan värld. Denna värld kan tyckas långt från att realiseras men genom att formulera våra visioner hålls hoppet om en rimligare värld levande.

När hoppet upplevs extra skört och långt borta brukar jag tänka på alternativet. Att inte ha något hopp. Vad finns då kvar att arbeta för? För det mesta blir min slutsats att alternativet inte finns – för mig åtminstone. Oavsett hur orealistiskt det är att hoppas. I de mörkaste stunderna så behöver jag tillåta mig att låta något slags hopp leva kvar. Och ur denna gnista kan kanske något mera flamma upp när förutsättningarna är de rätta.

Hopp för att det inte är ett alternativ att ge upp. Det är ett trotsigt hopp som gör mörkret mindre kompakt.

Comments are closed.