Att berätta om vår tids stora konflikt. Mellan människans kortsiktiga egoism och planetens gränser. Det kan göras på många sätt. Riktigt dramatiskt, mångbottnat och fantastiskt blir det i Hayao Miyazakis animefilm Prinsessan Mononoke. Filmen kom redan 1997 och är ett av guldkornen från den framgångsrika studio Ghibli.
Det är en myllrande och visuellt mycket vacker saga som berättas. Den unge hjälten smittas av en besatt vildsvinsgud när han skyddar sin hemby. För att finna bot mot den blinda vreden han fått i sig sänds han ut på en lång resa. Till slut kommer han fram till ett välmående samhälle som lever av sitt järnbruk. Människorna i staden ligger samtidigt i eskalerande strider med lokala naturgudar. Bland dessa övernaturliga gudomliga djur finns även en människa. Prinsessan Mononoke, som blivit uppfostrad av filmens jättelika vargar.
Trots att samhället med järnbruket på många sätt är gott och rättvist finns den grundläggande konflikten med naturen. Filmens hjälte försöker medla och hitta en lösning. Men i själva verket är konflikten på väg att oåterkalleligt ta död på själva grunden, för både människorna och den omgivande naturens existens.
Prinsessan Mononoke påminner i uppbyggnad om en del folksagor vi studerade när jag läste litteraturvetenskap. Hjälten som tvingas möta sig själv och bli vuxen under ett svårt uppdrag långt borta. Men också alla lager av möjliga tolkningar där svåra trauman ibland kunde tillåtas ta gestaltning i sagans form. Utsattheten hos Rapunzel eller utvecklingen hos Dummerjöns. I filmen ser jag bland mycket annat en smärtsam beskrivning av det trauma vi alla bär på. Nämligen att vi klippt det band av samhörighet som funnits med en besjälad natur.
Filmen Prinsessan Mononoke är tydlig i sin kritik av vår tids utnyttjande av naturen. En kritik vi möts av i allt fler sammanhang. Men i den animerade mytologiska världen kan budskapet nå oss med annan kraft. Intuitivt och i djupare känsloskikt kan filmberättelsen landa i oss. Vi förmår kanske till och med att se vår egen del i problemet?