Ursäkten att något annat är värre

Ursäkten att något annat är värre. Finger som pekar på Kina.

Ganska ofta återkommer jag till alla dessa ursäkter vi människor lyckas hitta för att inte göra det vi borde. En extremt vanlig sådan när det gäller klimatpåverkan är ursäkten att något annat är värre. Det kan vara att fortsätta flyga för att det egentligen är klädindustrin som är värst, ironisera över svenska åtgärder för att Kina är värre, eller fortsätta köra bil vart man än ska för att de stora företagen står för större utsläpp. Men vart leder det resonemanget och hur rimligt är det egentligen?

Föreställ dig en skolgård. Ulla har just slagit Kalle. Detta kommer fram till läraren som säger till Ulla att hon inte får göra så. Ulla säger då att Olle slog hårdare. ”Slog han dig så att du var tvungen att försvara dig? Var Kalle med Olle så att du behövde försvara dig mot båda?” ”Nej, Olle slog Lisa! Men han slog hårdare än jag slog Kalle.” Skulle någon lärare godta detta som en ursäkt? Så länge någon annan är värre får jag bete mig hur som helst? 

För många år sedan läste jag praktisk filosofi där huvudgrenen är etik. Det är svårare än man tror att komma fram till en etik som håller på alla punkter. Något som anses viktigt inom filosofin är att man måste gå med på sina egna argument även när de dras till sin spets. Annars måste man gå med på att argumentet inte är riktigt hållbart. Kanske kan man få syn på det om man tänker sig exemplet med skolgården. Går du inte med på att det är en rimlig ursäkt där bör det inte vara det i dina beslut angående hur klimatpåverkande du kan tillåta dig att vara heller. 

Sedan är det inte möjligt att komma ner till noll i sin klimatpåverkan. Och har man själv redan gjort mycket för att minska sitt avtryck kan det ha större effekt att försöka få med fler än att hyvla bort ytterligare något från sin egen livsstil. Medan det förstås går bra att helt låta bli att slå någon. Men när vi har gjort sådana avvägningar har det snarare handlat om vad som är rimligt och vad som har effekt. Vi uppfattar inte ursäkten att något annat är värre som en särskilt bra grund för beslut. När vi ser t ex stadsjeeparnas antal öka dyker tanken aldrig upp att vi då lika gärna kan ha bil för vi skulle i alla fall bara ha en liten. Snarare väcker det ett slags djävlar anamma. 

När jag nämnde idén att skriva om detta för Peter sade han att det alltid går att hitta någon som är värre. Det går alltid att vrida och vända på siffror, vinkla och välja vad man mäter. Om vi alla använder ursäkten att något annat är värre blir ingenting bättre. Vi kan ju också alltid hitta någon som gör mer än vi. Som är ”bättre”. En del lyckas göra om även det till en ursäkt. Själva får vi då och då kommentaren att vi är ”så duktiga”. Undertexten är att personen inte tror sig kunna göra det vi gör. Men att t ex sluta flyga är inte svårt. Möjligen för den som har ett internationellt arbete eller barn i ett land långt borta. För de flesta är det egentligen bara att göra. Det kräver inga kunskaper, inga ekonomiska resurser (tvärtom faktiskt), ingen speciell begåvning… Sluta bara. Man kan ha rörelsehinder som gör det svårt att gå eller cykla. För alla andra är det egentligen okomplicerat att bestämma sig för att cykelavstånd är t ex 5 km. Dramaten eller cykelväska löser för de flesta dilemmat med att det är mycket att bära. Man behöver inte ha superkondition, en ny cykel, eller några specialkunskaper för detta heller. Det är bara att göra. Och så här kan vi fortsätta…

Just därför tänker jag att det är viktigt att jobba med ursäkterna. För det är de som hindrar förändringen. Om du brukar använda just den där ursäkten att något annat är värre. Pröva då att peta lite i den ursäkten. Brukar du tänka så på andra områden? Är det argumentet rimligt om du drar det till sin spets? Om du prövar det på ett annat exempel? Är det möjligt att tvärtom motiveras av att andra gör så mycket dåligt? Bli arg och visa att det minsann går bra att göra så här istället? 

Det enklaste sättet är inte alltid bäst

Det enklaste sättet är inte alltid bäst. Lastcykel med sälg.

Under hösten har vi börjat anlägga en stor rabatt med historisk förebild på Dahlströmska gården. Fyra ”tårtbitar” bildar en cirkel som är ungefär 10 meter i diameter. Vi har grävt bort grässvålen på hela denna yta för hand och visat en del av arbetet på sociala medier. En vän har berättat att det väckte en hel del tankar hos honom när han såg det. Han jämförde det t o m med att Greta inte flög till USA. Detta att inte göra på det enklaste sättet utan konsekvent utifrån sina värderingar. Vi har tidigare skrivit om det hinder bekvämlighet kan bli.

Vår vän tänkte att det enklaste sättet hade varit att anlita någon som kom med en maskin och grävde ut rabatten. Vad som uppfattas som det enklaste kan förstås bero på. Det är t ex mycket billigare att göra det själv. Eftersom rabatten har en ganska speciell form hade vi nog också svårt att föreställa oss hur man skulle få till den precisionen med en grävmaskin. Men i grunden är han någonting på spåren. Vår inställning utgår mycket mer från vad som är det bästa sättet än vad som är det enklaste.

Härom dagen påmindes jag om detta igen. Vi har under flera år haft två kolonilotter. Vid årsskiftet kommer vi att flytta till en lägenhet där vi får möjlighet att odla i den rymliga trädgården utanför huset. Därför har vi sagt upp den ena av lotterna. På den lott vi lämnar har vi haft en sälg för pollinerarnas skull. Den vän som ska ta över lotten vill inte ha den kvar och den passar inte riktigt på något av de nya ställena. Så vi grävde bort den. Det enklaste hade då varit att lägga den i den container som är ett slags gemensam kompost. Men Peter vill flisa grenarna så att vi kan använda det som täckmaterial i odlingarna. Flismaskinen har vi på Dahlströmska. Sälgen hade vuxit sig ganska stor och de flesta hade nog tänkt att det var läge för bil. Men Peter satte ned grenarna i lastcykeln ungefär som om den varit en stor vas. Denna ”bukett” blev både vid och hög och skymde påtagligt sikten för honom när han skulle cykla (se bild). Men vi skulle inte långt och jag cyklade bredvid och varnade för eventuell mötande trafik. I själva verket var det rätt kul och vi möttes av flera förvånade leenden.

När vi nyligen hade några semesterdagar på Öland åkte vi buss och tåg dit, hyrde cykel en dag och bil en dag. Det hade förstås varit enklare och gått fortare att åka bil hela vägen. Men det fungerade utmärkt. Så mycket packning behöver man inte för några dagars utflykt och på tåget kunde vi sova, fundera, prata och Peter läste ibland. Innan resan funderade vi på att hyra bil i Färjestaden och ha den hela vistelsen. Men åkte istället buss hela vägen till Stora Frö där vi skulle bo och hyrde cykel där. Den dag vi skulle ha bil åkte vi buss till Färjestaden för att hämta bilen. Vi hade kunnat vara ännu mer konsekventa och cykla båda dagarna. Men vi hade också kunnat göra det enklare för oss med bil hela tiden.

Det jag vill säga här är nu inte att det är krångligt att leva klimatsmart och miljöklokt. Snarare att vad som är möjligt och värdefullt i hög grad handlar om inställning. Visst var det rejält tungt att gräva allt det där, men oj så nöjda vi var efteråt! Kanske kan man jämföra med att äta halvfabrikat mot att laga mat från grunden. Känslan blir en helt annan. Man upptäcker mer av omgivningen om man cyklar än om man svischar förbi med bil. Sådant som många uppfattar som problem ser vi ofta som kreativa utmaningar. Liksom frågor de flesta besvarar med det enklaste svaret. I själva verket tror jag att jag ofta uppfattar den enklaste lösningen som tråkig. Vi vrider och vänder gärna på saker och funderar över bästa sättet att göra något på. Eftersom miljö och klimat är de frågor vi ser som viktigast relaterar ordet ”bäst” ofta till just det. Men det kan också vara roligast, mest givande, eller relatera till kvalitet. Även vi tänker på rimligheten i arbetsinsatsen eller på vad vi inte vill missa. Annars hade vi inte hyrt bil alls. Men vi slås ibland av att den nivån inte verkar ligga där den är för de flesta.

Jag har precis börjat ta orgellektioner i Klosterkyrkan. Elorgel började jag spela när jag var sju och var en gång i tiden duktig för min ålder. Men det var länge sedan jag tog lektioner och jag har mest hållit igång det basala, inte fortsatt utvecklas. Redan på första lektionen började det talas om fingersättning och när man ska ta pedalerna med vänster tå, vänster häl, höger tå, eller höger häl. Jag har nästan bara spelat med vänster tå och fingersättningen bli mest som det faller sig. När jag övade häromdagen slog det mig att jag skulle kunna spela stycket som jag brukar lättare än med den nya fingersättningen och fotfördelningen. Det skulle vara mindre att tänka på. Men om jag inte antar utmaningen att lära om nu så kommer det att ställa till det när jag ska spela svårare stycken. Det enklaste sättet, eller det jag är van vid, är helt enkelt inte alltid bäst.

Det blir lätt en låsning det där att allt måste vara enkelt. Vi står inför svåra utmaningar och om vi aldrig övar kommer chanserna att klara det minska. Egentligen vet jag inte hur vi har blivit sådana som gillar det, eller hur man lär sig det. Men jag vill gärna visa på värdet i den här sortens utmaningar. Att ta sig an saker även när det är svårt. Och kanske ibland t o m göra det svårare än det skulle behöva vara. För att lära sig något, för att det är roligare, intressantare, klimatsmartare, eller på något annat sätt – bättre.