Våga missa!

Våga missa! Svend Brinkmann

Den här veckans tips utgår från boken Våga missa! av Svend Brinkmann, dansk professor i psykologi. Från början tänkte jag reflektera vidare kring ämnet utifrån egna erfarenheter. Men då blev det så långt att jag delar upp det i två inlägg. Del två kommer om ett par veckor.

Det handlar om vår tids vilja att ha, se, göra och uppleva så mycket som möjligt hela tiden. Ständigt på väg, på jakt efter något nytt. Aldrig riktigt nöjda och ständigt rädda för att missa något. Fast det egentligen är omöjligt att uppleva allt. Och fast vår jakt utarmar planeten.

Konsumtionssamhället bygger på att skapa behov och begär som aldrig riktigt kan tillfredsställas. Om vi nöjer oss med mindre slutar hjulen att snurra och tillväxten avstannar. Men Brinkmann uppmuntrar ett tänkande som fokuserar mer på vad som är meningsfullt att göra än på vad som är lönsamt. Självklart behöver man tjäna sitt uppehälle (så länge vi inte har medborgarlön). Men man behöver inte alltid ha inställningen ”vad tjänar jag på det här?”. En bättre fråga är; bidrar det här till något gott för någon annan, eller för samhället? Som uppväxt i en frikyrka märker jag ibland att jag är präglad av värderingar kopplade till ideellt arbete. Och det är faktiskt befriande.

Ett intressant begrepp som nämns i Våga missa! är meionexia, hämtat från antik filosofi. Det handlar om att nöja sig med mindre än man hade kunnat få och sågs som ett tecken på storsinthet. När jag grubblar över varför människor gör så mycket dumheter på miljöområdet säger Peter ibland; För att de kan. Jag har alltid tyckt att det är en extremt dålig ursäkt, men förstår att det i mångt och mycket är sant. I boken blir det ett tecken på mognad och vuxenhet att inte göra saker bara för att man kan. Du kan också säga nej, välja bort, vara storsint, våga missa.

En intressant tanke är att ett liv där man försöker få, göra och uppleva ”allt” blir formlöst. Att välja bort bidrar till att skapa identitet och ge tillvaron form. Brinkmann nämner en ung tysk som valde att dö hellre än att gå med i SS. Så extrema val ställs de flesta av oss inte inför, men poängen är att om allt är lika viktigt blir ingenting på djupet betydelsefullt. Jag kommer att tänka på Michelangelo. Det sägs att han beskrev skulpterande som att befria en inneboende form från stenblocket genom att hugga bort.

Ett annat intressant begrepp Brinkmann nämner är ”det hedonistiska hamsterhjulet”. Det handlar om den psykologiska tendensen att återgå till ett slags baslinje efter starka upplevelser. Den goda nyheten med det är att det går att må bra igen efter sorg och förlust. Men det relevanta i det här sammanhanget är att ruset efter en lottvinst, en ny bil, en spännande resa, eller för den delen en förälskelse – inte varar så värst länge. Om man då jagar vidare efter nästa kick och inbillar sig att man då kommer att bli lycklig. Då kan man springa i hamsterhjulet till dess man stupar. Ofta krävs också efterhand mer och större för att ge samma lustkänsla. Precis som med droger.

Uppmaningen är att inse att livet kommer att vara upp och ned, lyckligt ibland och svårt ibland. Men att det går att hitta en kärna som är riktigt viktig och meningsfull. Håll fast vid den och våga missa allt det andra. Det är inte värt jakten. Och vår planet har fått nog.

Varför välja?

Varför välja?

Många nutidsmänniskor säger sig bli stressade av alla dessa val vi ständigt ställs inför. Utbudet är enormt stort på alla möjliga områden. Men vi verkar samtidigt ha det inpräntat i oss att det ska väljas och rangordnas hela tiden. Vi ser alternativ framför oss även när vi inte alls behöver välja och standardläget vi är inställda på verkar vara ”antingen eller”.

Detta kanske hänger samman med något vi skrivit om tidigare. Nämligen att sanningen ofta är komplex, men att många vill förenkla. Både och, eller varken eller – där ett tredje alternativ kanske dyker upp – blir lite rörigt liksom. Frågan om det är individen, politiken, eller näringslivet som ska lösa klimatfrågan är en sådan där det ofta konstrueras ett helt onödigt val. Svaret är nämligen att alla tre behövs. Det finns ingen anledning att välja mellan dessa. Inte heller att reda ut vilken som är viktigast, eller vem som är den största skurken. Alla måste göra allt vi kan.

Om man själv vill bo på landet eller i en stad är ju ett val man gör. Men om det ena eller andra är bäst för miljön är en ganska onödig diskussion. Ingen föreslår tvångsförflyttning. Det skulle inte fungera vare sig om alla bodde på landet eller alla i staden och det finns massor av mellanting mellan Stockholm och ett ensligt beläget torp. Vi har tidigare skrivit om att det bästa där väl är att ta vara på de fördelar som finns med att bo just där man bor.

Det onödiga valet mellan ekologiskt och svenskt har vi också skrivit om tidigare. Välj både och!

När problem med valmöjligheter diskuteras handlar det oftast om att det är för många val. Fler än vi kan hantera. Det kan upplevas som skönt att komma till en restaurang där kocken gör valet av rätter, eller till en butik med få, men väl valda produkter.

Men varför väljer vi då när vi inte behöver göra det? Handlar det inte alls om förenkling utan om att skjuta ifrån sig ansvar och försvara det man själv gör? Att hävda att det är politikernas ansvar, lyfter ju bort ansvar från en själv. Om du bor på landet och pendlar med bil till en stad varje vardag kan det vara skönt att tänka att det är ännu värre att bo i staden. Eller om du bor i staden och gärna tar del av det stora shoppingutbudet kan tänka att du i alla fall inte behöver bil när kollektivtrafiken är så bra. Om du tycker att KRAV-märkt är dyrt och hellre satsar pengarna på annat kan det vara bekvämt att säga att det är viktigare med svenskt. Kanske till och med utan att vara så konsekvent med det där att välja svenskt ändå. I så fall är viljan att välja en förklädd ursäkt.

Att sätta in saker i kategorier och sortera är en del av att få ordning på våra intryck. Vi skulle inte orka med att börja om från början varje gång, utan att jämföra med något vi tidigare mött. Så gör vi när vi möter nya människor. Men kanske skulle vi inte behöva rangordna och välja bort så ofta som vi gör. Ibland är det viktigt att välja, som när det är Riksdagsval och när beslut påverkar ens hälsa, naturen, eller klimatet. Men det kan också vara viktigt att inte välja, eller att välja både och.