Om naturens rättigheter

Naturens rättigheter

Då jag först hörde om naturens rättigheter var jag skeptiskt avvaktande. Hur kan djur eller skogar ges rättigheter, i juridisk mening, och avkrävas skyldigheter likt människor? Men på senare tid har dessa frågor lyfts upp allt oftare. Kanske kan detta rent utav vara en av de vägar vi behöver gå för att möta vår tids hot mot klimatet och den biologiska mångfalden?

Att ge naturen rättigheter kan ses som en bro mellan ursprungsfolk, med dess nära relation till sin omgivande miljö, och vår västerländska civilisation med bland annat en väl utbyggd juridisk tradition. På Nya Zeeland löstes en mer än hundraårig konflikt mellan maorifolket och landets nybyggare genom att floden Whanganui i mars 2017 fick juridiska rättigheter. Liksom för många andra ursprungsfolk är tanken på att äga mark, ett stycke natur, något orimligt för maorifolket. Floden, de länge kämpat för att skydda, ser de som en del av sig själva. Del av folket. Väsensskilt från det västerländska sättet att se floden och deras omgivningar som resurser att nyttja för egen vinning. 

Exemplet från Nya Zeeland är inte heller unikt. Runt om i världen har flertal domstolar gett naturområden status som juridiska subjekt. Floder i Colombia, Indien och Bangladesh. Regnskog i Colombia och vattenområde i USA. 

Upplägget på Nya Zeeland blev att floden fick mänskliga representanter som kan föra dess talan. En från maorierna och en från staten. Men ingen äger floden utan den äger sig själv. 

Det finns förstås många frågetecken kring hur naturens rättigheter rent praktiskt ska hanteras då naturområden får samma lagliga status som en mänsklig individ eller ett företag. Men detta behöver inte betyda att frågorna inte går att lösa. En del kommer säkerligen utkristalliseras i samband med kommande lagliga prövningar. En av de spännande aspekterna är hur detta nya synsätt på naturen får hela vår människocentrerade, antropocentriska, världsbild att gunga. Detta och många andra intressanta perspektiv kring naturens rättigheter går det att fördjupa sig i genom tidningens Biodiverse senaste temanummer om just detta. 

I en nyligen publicerad debattartikel skriver representanter från Naturens rättigheter i Sverige, Sigtunastiftelsen, Lodyn med flera om naturens rättigheter. De beskriver hur vårt moderna sätt att se på naturen ger upphov till en koloniserande kultur. Även om vi strävar efter att bruka naturresurser hänsynsfullt och mera effektivt blir det ändå skevt. Eftersom perspektivet är att människans behov ses som överordnade.

Kanske kan rapporten från IPBES bli den väckarklocka vi behöver för att skifta perspektiv. Av världens 8 miljoner arter hotas nu 1 miljon av utrotning. Fler än någonsin tidigare i mänsklighetens historia.

Att vårt nuvarande samhällssystem skadar naturen vet vi. Kliver vi ner från den distanserande tron vi byggt åt oss själva påminns vi om vårt beroende av de små och stora ekosystem vi är en del av. Naturen med dess sjöar, skogar och berg omger oss och har rätt att existera liksom vi. Varken mer eller mindre. 

Vågar vi tänka i de banorna blir det också mycket svårare att skada vår omgivande natur med de livsval vi gör. Om naturen får juridiska rättigheter kan det även underlätta skydd av områden där nuvarande lagar inte räcker till. Ett exempel på detta är sjön Vättern. Vattentäkt för en kvarts miljon människor och samtidigt skjutbana för militärens stridsflygplan. Under 2019 kommer föreningen Lodyn tillsammans med Nätverket Naturens rättigheter i Sverige att påbörja arbetet med att försöka ge Vättern rättigheter på liknande sätt som floden Whanganui på Nya Zeeland.

Det ska bli mycket intressant att följa detta arbete och den fortsatta diskussionen om naturens rättigheter. Men lika intressant är att själv, redan nu, allt mer pröva tanken. Att du finns här med samma rättigheter som jordens övriga arter och ekosystem.