Att många av jordens djur och växter hotas av utrotning tror jag de flesta av oss känner till. Det brukar dyka upp i artiklar och notiser då och då. Artutrotning tas också upp i exempelvis Världsnaturfondens återkommande Living Planet Report. För mig blev omfattningen och vårt ansvar för detta ändå drabbande vid läsningen av senaste numret av tidningen Biodiverse. Tidningen ges ut genom Centrum för biologisk mångfald och ägnade nummer 4, 2017 helt åt temat ”Utrotningen”. Själv fick jag upp ögonen för tidningen i samband med mitt hemsidesinlägg om att anlägga en äng. Gamla nummer finns tillgängliga och kostnadsfri prenumeration kan tecknas på www.biodiverse.se

Detta nummer med fokus på artutrotning är till stor del ett verk av Torbjörn Ebenhard, mångårig redaktör för tidningen och disputerad zooekolog. I temanumret ges först några definitioner. Ett utdöende är en naturlig ekologisk process där en art, underart eller population av en organism minskar i individantal och slutligen upphör att existera. Detta är något som naturligt hela tiden pågår. I en stabil miljö befinner sig omkring 1% av arterna i något stadium av utdöende. Ifall ett utdöende, avsiktligt eller oavsiktligt, orsakats av människan kan det betraktas som en utrotning.

Förloppet vid en artutrotning kan delas in i två faser. Först minskar artens livsutrymme på grund av yttre förändringar. I detta skede går processen vanligtvis att ändra ifall artens förutsättningar att leva i sin naturliga miljö förbättras. I den andra fasen inträder självförstärkande faktorer som inavel och större effekt av slumpmässiga faktorer som påverkar populationen. För ryggradsdjur är en kritisk populationsstorlek ofta kring några tusen individer. Blir de färre är risken för ett utdöende stor även om den yttre miljön skulle bli bättre. I denna situation befinner sig flera nu levande arter. På grund av få individer är de i praktiken redan dömda till artutrotning – trots att de kanske kommer att finnas kvar ytterligare många år. Ebenhard kallar detta för utdöendeskuld.

Artutrotning på grund av mänsklig aktivitet är inget nytt. När våra tidiga förfäder började som storviltsjägare i Afrika för 2 miljoner år sedan försvann två tredjedelar av kontinentens stora rovdjur och många av de stora hovdjuren. Av tidigare 12 arter elefanter blev bara 2 kvar. Idag är människans markutnyttjande ett större hot än jakt och överexploatering, åtminstone för landlevande arter. Även klimatförändringarna är ett stort hot – men när det gäller artutrotning är annan påverkan än så länge större. Såsom jakt, fiske, undanträngning genom urbanisering och jordbruk, invasiva arter och föroreningar. För många arter samverkar hoten vilket ökar sårbarheten ytterligare.

Hur ser då situationen, mer precist, ut för världens arter idag? Torbjörn Ebenhard konstaterar att det finns ett stort mörkertal. Trots att mycket är outforskat har Internationella naturvårdsunionen (IUCN), i arbetet med en rödlistning av världens arter, gjort en riskanalys för 87040 arter. Bland dessa klassificerades nästan 30% som utrotningshotade. När det gäller antal individer i olika populationer av ryggradsdjur från hela världen har det skett en förlust på 58% mellan år 1970 och 2012. Trots globala och nationella mål om att bevara biologisk mångfald är utvecklingen negativ. IUCN:s rödlisteindex visar stadigt ökande antal hotade arter sedan 1997.

Som ett sätt att visualisera situationen för en handfull hotade däggdjur har antalet vildlevande djur från olika arter matchats med samma invånarantal som några svenska orter. Tanken att populationen av människan som art skulle rymmas i skånska orten Gladlax (150 invånare) eller för den delen Flen (6590 invånare) känns föga betryggande. För rödvargen och snöleoparden är det verklighet.

I en avslutande artikel knyts vårt aktuella läge ihop med planetens tidigare massutdöenden. Vi känner idag till fem tidigare perioder där minst 75% av alla arter dog ut under en period om mindre än 2 miljoner år. Senaste tillfället var för 65 miljoner år sedan, när dinosaurierna försvann. Nuvarande massutrotning började redan i slutet av den senaste istiden, när människan bidrog till mammutarnas utrotning. Om alla dagens hotade ryggradsdjur dör ut och utdöendetakten fortsätter kommer 75% av våra ryggradsdjur vara borta inom 240-540 år. Även om en sådan slutsats bygger på flera antaganden och uppskattningar bedömer inte Torbjörn Ebenhard den som orimlig. Redan idag är utdöendetakten 100 gånger högre än normalt för ryggradsdjur. Och en väsentlig skillnad emot tidigare perioder av massutdöenden är att den, vi troligen kan sägas befinna oss i nu, orsakas av människan istället för yttre planetära förändringar.

Hur vi väljer att förvalta jordens resurser är upp till oss. Flera negativa trender för artutrotning går att vända men tiden är knapp. Kunskap, om än dyster, kan vara ett första steg till förändring.