Vi håller oss på jorden

Vi håller oss på jordenDen här veckan tipsar vi om uppropet Vi håller oss på jorden. Idén är att man lovar att inte flyga under 2019 om det blir 100 000 personer som lovar detsamma. Detta för att komma runt känslan att det inte spelar någon roll vad jag som enskild gör. Även jag, som aldrig har flugit och inte har några planer på att göra det framöver heller, kan skriva på. Detta kan ju förhindra någon från att flyga som bara låter löftet gälla om det verkligen blir 100 000 anmälda.

Är du med på Facebook går du in på gruppen Vi håller oss på jorden. Det är viktigt att du där anmäler dig till evenemanget flygfritt 2019 för det är de anmälningarna som räknas. Är du inte med på Facebook går det att anmäla sig via e-post. Mer information om detta finns i denna länk.

Flyget har börjat diskuteras mer på senare år och det är bra. Att sluta flyga är nämligen ett av de allra effektivaste sätten att minska sin klimatpåverkan. För många som gör klimattester av typen Klimatkontot blir det tydligt att flyget inverkar mer på deras klimatavtryck än de tidigare förstått. Alla vet att flyg är dåligt för klimatet, men hur pass stor dess påverkan är kan vara svårt att få grepp om annars. Satt i det perspektivet borde ett flygfritt år inte vara någon större uppoffring.

Teknikutveckling eller bättre bränsle kommer inte att räcka. Vi måste helt enkelt flyga mycket mindre än idag. Utifrån det akuta läget och vad vi idag vet om flygets påverkan på klimatförändringarna borde det vara självklart att det bara är under väldigt speciella omständigheter det är motiverat att flyga. För de allra flesta borde ett flygfritt år vara ett enkelt val. Anmäl dig du också!

Filmtipset: Prinsessan Mononoke

Prinsessan Mononoke

Att berätta om vår tids stora konflikt. Mellan människans kortsiktiga egoism och planetens gränser. Det kan göras på många sätt. Riktigt dramatiskt, mångbottnat och fantastiskt blir det i Hayao Miyazakis animefilm Prinsessan Mononoke. Filmen kom redan 1997 och är ett av guldkornen från den framgångsrika studio Ghibli.

Det är en myllrande och visuellt mycket vacker saga som berättas. Den unge hjälten smittas av en besatt vildsvinsgud när han skyddar sin hemby. För att finna bot mot den blinda vreden han fått i sig sänds han ut på en lång resa. Till slut kommer han fram till ett välmående samhälle som lever av sitt järnbruk. Människorna i staden ligger samtidigt i eskalerande strider med lokala naturgudar. Bland dessa övernaturliga gudomliga djur finns även en människa. Prinsessan Mononoke, som blivit uppfostrad av filmens jättelika vargar.

Trots att samhället med järnbruket på många sätt är gott och rättvist finns den grundläggande konflikten med naturen. Filmens hjälte försöker medla och hitta en lösning. Men i själva verket är konflikten på väg att oåterkalleligt ta död på själva grunden, för både människorna och den omgivande naturens existens.

Prinsessan Mononoke påminner i uppbyggnad om en del folksagor vi studerade när jag läste litteraturvetenskap. Hjälten som tvingas möta sig själv och bli vuxen under ett svårt uppdrag långt borta. Men också alla lager av möjliga tolkningar där svåra trauman ibland kunde tillåtas ta gestaltning i sagans form. Utsattheten hos Rapunzel eller utvecklingen hos Dummerjöns. I filmen ser jag bland mycket annat en smärtsam beskrivning av det trauma vi alla bär på. Nämligen att vi klippt det band av samhörighet som funnits med en besjälad natur.

Filmen Prinsessan Mononoke är tydlig i sin kritik av vår tids utnyttjande av naturen. En kritik vi möts av i allt fler sammanhang. Men i den animerade mytologiska världen kan budskapet nå oss med annan kraft. Intuitivt och i djupare känsloskikt kan filmberättelsen landa i oss. Vi förmår kanske till och med att se vår egen del i problemet?