Butikernas matsvinn

Butikernas matsvinn. Bild på stor container för avfall bakom en livsmedelsbutik.

För några veckor sedan var jag på en intressant föreläsning med Andreas Jakobsson och Markus Wahlgren. Det handlade om butikernas matsvinn ur lite olika perspektiv. Andreas har jag själv följt länge via hemsidan Dumpstringslyx och på sociala medier samt böckerna Svinnlandet och Dumpstringshandboken. Markus Wahlgren var för mig mindre känd men är butikschef för Coop i Visby. Där har de lyckats minska sitt matsvinn från 120 ton till 4,5 ton per år.

Vi har även tidigare skrivit om matsvinn och föreläsningen inspirerade till nytt engagemang i frågan. Något Andreas Jacobsson ofta påpekat är bristen på trovärdiga underlag gällande varifrån matsvinnet i Sverige kommer. Det som finns uppmätt är hushållens del. Och i hemmen slänger medelsvensken omkring 33 kilo mat i onödan varje år. Men i tidigare led, som i butikerna, är det mest gissningar i svinnstatistiken. Andreas, som hämtar nästan all mat till sig och sin familj från butikernas soprum, ser butikernas matsvinn bortom dåligt underbyggd statistik. Och Markus Wahlgren som började ta problemet på allvar kunde med en handfull åtgärder minska livsmedelsbutikens svinn till omkring 4% av tidigare.

En tidig insats i butiken var införskaffande av ett smart digitalt verktyg, Why waste, som håller koll på produkterna i butiken och bland annat ger en avisering några dagar före bäst före datumet löper ut. Detta underlättar konsekvent prissänkning och ökar omsättningen av sådant som riskerar att slängas. På Coop i Visby används detta även för att tydligare se vilka produkter som de köpt in för mycket av så detta bättre justeras framöver. Smart är också att de via verktyget i tid kan sortera ut produkter till maträddarappen To good to go. Butiken samarbetar med denna app där användaren kan boka in sig på exempelvis en billig kasse med fikabröd eller överraskningskasse och sedan hämta den i butiken.    

Appen används sedan helt nyligen även av matvarukedjan City Gross. Samt sedan tidigare av diverse lokala restauranger, caféer, hotell och liknande. Det finns även andra liknande maträddarappar som Karma vilka kan vara värda att kolla upp ifall de används där du bor. En del av initiativen kring appar och annat maträddande finns samlade på Andreas Jakobssons hemsida.

Samtidigt går det att förstå ett visst svinn i stora livsmedelsbutiker. Färskvaror blir mögliga eller förstörda på annat sätt. I Visby köptes för sådana ändamål ett slags torkmaskin in. Den omvandlar kasserad mat till ett potent jordförbättringsmedel. Jordförbättringen såldes i butiken och enligt butikschefen hade de på tre år tjänat in kostnaden för maskinen.

Inspirerad av nya goda exempel för att minimera butikernas matsvinn blev jag peppad att kontakta livsmedelsbutikerna på min egen ort. Jag skickade meddelanden där de konkreta exemplen från Coop Visby och City Gross lyftes upp. Förslagen togs emot på ett bra sätt från de båda butikscheferna som uppriktigt verkade uppskatta denna form av input. Utan att några definitiva löften gavs om att exempelvis ansluta till appen To good to go upplevde jag att de åtminstone övervägde ytterligare steg mot minskat matsvinn på ett seriöst vis. Ett vänligt e-brev eller PM via Facebook till den lokala butiken är enkelt och kan alltså påverka en hel del.

Själv bor jag inte i närheten av någon City Gross-butik men i samband med denna text till hemsidan skickade jag ett e-brev även till den hållbarhetsansvarige hos dem som stod bakom samarbetet med maträddarappen. Förutom att tacka för detta positiva samarbete tipsade jag om ytterligare steg som digitala verktyg och jordmaskiner. Det blir spännande att se vilken respons som kommer.

Att motverka matsvinn i våra egna hem borde vara en grundläggande hygienfaktor. Men att vidga blicken och uppmana de livsmedelsbutiker vi handlar hos att minimera kastad mat. Det är lättare att missa. Ta alltså gärna kontakt och lämna ett vänligt tips om svinnsmarta lösningar till närmaste butik. Använd de förbättringsexempel jag tagit upp här eller kom på egna.

Empati i vidare cirklar

Empati i vidare cirklar. Bild på blickar som möts i spegel som illustration av spegelneuron.

En årsföresats för 2024 är att skriva en motsvarande C-uppsats i filosofi om empati. På universitetet tyckte jag att det var väldigt spännande att skriva uppsats och insåg nu att jag kan bestämma mig för att göra det på egen hand. Då kan jag dessutom välja bort de mindre roliga delarna som att peta med fotnoter och de seminarier där man opponerar på varandra. Filosofi var det ämne jag fastnade allra mest för när jag studerade, men som jag aldrig skrev uppsats i. Empati är ett begrepp och ett fenomen jag gång på gång återkommer till i tankarna. Det hade blivit dags att förena dessa två och borra djupare i något jag tror är viktig.

Vi har kommit in på empati i flera tidigare inlägg. Bl a har jag skrivit hur mina vandringar i någon annans skor blev övningar i empati. En anledning till att empati är viktigt i relation till klimatkrisen är att om vi kan leva oss in i hur det är att vara någon som drabbas redan idag, kan vi reagera och agera snabbare än om vi sätter igång först när faran står på vår egen tröskel. Detta kräver samtidigt att vi kan vidga cirklarna för vilka vi känner empati med. Att vi kan skapa ett ”större vi”.

I början av 1900-talet upptäcktes det som kom att kallas spegelneuroner av forskare vid universitetet i Parma, Italien. De studerade makaker och hade kopplat elektroder till deras hjärnor för att se vad som aktiveras vid en viss handling. När en av forskarna sträckte sig efter en banan – för att han var sugen på en – lystes samma neuronmönster upp i makakens hjärna som om den själv sträckt sig efter en frukt. Först trodde man att det var ett mätfel, men det visade sig att det finns funktioner i både våra och apornas hjärnor som speglar en handling någon annan gör, nästan som om vi gjorde den själva.

För mig är det extra intressant att upptäckten visar att även apor har denna förmåga och att de inte bara speglar andra av samma art. Just möjligheten till artöverskridande empati är något av det jag vill utforska detta år. Spegling kräver närhet och att de signaler vi får från den andre är igenkännbara för oss. Det handlar om sådant som att få tårar i ögonen när vi ser någon gråta, att skratt och gäspningar smittar, eller att det kan göra ont i oss när vi ser någon annan bli skadad. Men det är inte bara detta vi brukar mena med empati. Ofta sägs t ex att läsning av skönlitteratur tränar upp empatin. Spegelneuronerna finns säkert med där, men jag tänker att det också handlar om att föreställa oss sådant vi aldrig mött i verkligheten. Ja, t o m sådant som inte finns i verkligheten.

Spegelneuronerna är utvecklade för samspel med en liten grupp av personer vi har i vår närhet. Och för att lättare avgöra om en främling är vänligt sinnad eller ej. Tidigare under evolutionens gång har vi inte behövt förhålla oss till människor på andra sidan jordklotet. Nu är både problemen och lösningarna globala. Det skulle betyda så mycket om vi kunde känna med både andra kulturer, personligheter och arter. För nu vet vi att våra vardagsval har den sortens räckvidd. Därför vore det värdefullt att öva upp empatin så att även den når längre än till vår närmaste krets. Skönlitteratur och teater ger oss möjlighet att möta fler perspektiv än vi har tillgång till annars. Att ibland prata med någon som har helt andra intressen, eller helt annan bakgrund, är också ett sätt att vidga empatins cirklar. Framför allt när det görs med en uppriktig vilja att förstå.

Jag har inte bestämt ännu vad den mer avgränsade frågeställningen ska vara i min uppsats, men en tanke är att utforska hur empati mellan människa och bläckfisk skulle gestalta sej. En art som lever under den vattenyta som ofta blir en gräns för vår förståelse. Och en art som på alla möjliga sätt ser ut och fungerar olikt oss. Samtidigt som den har hög intelligens och det går att föreställa sej ett rikt inre liv. I detta ämne lär jag återkomma!

Den lilla människan

Den lilla människan. Bild på liten Donald Trump vid boken Antropocen av Sverker Sörlin.

Du är ute på fjället och blickar ut över många mil blånande landskap. Vid havet när elementen piskar på med full kraft. Eller utan ljusföroreningar en stjärnklar natt. Där du ser fler stjärnor ju längre tid du blickar mot himlen. Du är den lilla människan inför ett vidsträckt landskap, havet och rymden.

Vi människor är på många sätt små. Men i andra perspektiv är vi tvärtom gigantiska. Som grupp kunde vi redan tidigt i vår historia utplåna de stora landlevande djuren. Den så kallade megafaunan. Och idag förändrar våra utsläpp själva klimatet på hela jorden och flera forskare talar om en högst reell risk för exempelvis golfströmmens kollaps. Med konsekvenser som 20 grader kallare vintrar i Sverige. Och redan nu hotas som bekant liv och hälsa för många miljoner människor.

Det finns något lockande i att vara liten. Att inte behöva ta ansvar för mer än det närmaste. Samtidigt har vår roll i de stora sammanhangen blivit allt mer tydlig. Våra vardagliga val gällande transporter, konsumtion och mat påverkar inte bara de närmaste. Koldioxidutsläppen från våra bilar bidrar till ansamling av växthusgaser i atmosfären under hundra eller kanske tusen år framåt. Färgningen av den nya billiga tröjan har gett giftutsläpp i Indien. Lunchens lax har fötts upp på trålfångad fisk från Östersjöns snart kollapsade fiskebestånd. Den lilla människan är allt annat än liten. Det går att låtsas att du inte vet. Men dessa samband finns lätt tillgängliga för oss alla.

För närvarande läser jag Sverker Sörlins bok Antropocen. Denna essä om människans tidsålder inleds med några sidors funderande kring människans storhet och litenhet. Sörlin skriver att vi är för små för att lägga oss i eller kunna påverka solens uppgång, hjortronens blomning och att regnet faller. Men som summa gör människan skillnad och sätter spår också på planetär nivå. Ett för mig nytt och konkret exempel är mängden grus och sten människor flyttar runt för uppförande av byggnader, vägar och liknande. 57 tusen miljoner ton årligen – vilket är mer än mängden grus och sand som flyttas runt ”naturligt” genom alla jordens floder och vindar.

Sverker Sörlin återkommer flera gånger till den amerikanska nobelpristagaren i fysik, Robert Millikan som 1930 uttalade sig om att människan inte kunde göra någon påtaglig skada på jorden. ”Vi kan sova lugnt i vetskapen om att Skaparen har försett sitt verk med orubbliga beståndsdelar så att människan är oförmögen att vålla den [jorden] någon jättelik fysisk skada”. Idag finns det nog få seriösa vetenskapsmän som skulle hålla med Millikan. Kärnkraft, mikroplast, PFAS och stigande koldioxidhalt i atmosfären talar sitt tydliga språk. Människan som summa klarar definitivt av att vålla jorden jättelik fysisk skada.

Men vad händer med vår självbild när det blir allt mer vedertaget med begreppet antropocen, som ny geologisk epok efter holocen? Insikten att vi människor likt en naturkraft påverkar hela jorden.

Kan det väcka någon form av stolthet. Att vi domesticerat inte bara varg till knähund och djungelhöna till turbokyckling. Utan ett tämjande av hela jorden. Men att påverka är förstås inte samma sak som att domesticera. En jord som svarar med temperaturhöjning, kraftigare stormar och steril odlingsjord är inget som riktigt bör väcka stolthet.

Bland annat Martin Lönnebo har påtalat hur människan i vår tid kraftigt utvecklat maskinerna och vetenskaperna. Men inte vår mänskliga mognad, ansvar och visdom. I antropocen där makten att förändra jorden finns. Där finns även den, i mognad och ansvarskänsla, lilla människan. Då bör antropocen snarast fylla oss med skräck.

Att växa till att bli större människor i form av eget ansvar – lokalt och globalt. Kanske finns ett skört hopp i detta. För oss som lever i människans tidsålder.

Veganska matmuffins

Veganska matmuffins. Bild på vegansk muffins.

I ett tidigare inlägg nämnde jag att jag blev inspirerad att baka bröd, som blir en hel maträtt, genom boken Dagligbrödet av Tomas Einarsson. Detta kommer jag att återkomma till fler gånger, men redan nu vill jag dela ett recept på veganska matmuffins. De blev riktigt goda tycker jag och passar perfekt att ta med på utflykt eller till lunch på jobbet. I min butik har jag ingen möjlighet att värma mat och dessa fungerar lika bra kalla.

2,5 dl torkade bondbönor (blir ungefär 6 dl kokta)
4 dl vetemjöl
3 dl krossade tomater
1 dl olivolja
2 tsk bikarbonat
1 tsk vinäger (jag tog äppelcider)
2 tsk salt
2 tsk oregano
15 oliver (jag blandade svarta och gröna)

Lägg bondbönorna i blöt minst en timme. Koka dem sedan mjuka ca 30 minuter. Låt svalna.

Blanda de torra ingredienserna och halvera oliverna. Vispa ihop allt utom oliverna med elvisp så att det blir en någorlunda slät smet. Mycket av bondbönorna mosas sönder, men det gör ingenting om några är hela. Rör ned oliverna i smeten. Häll upp i muffinsformar ca 2 msk i varje. Grädda i 175° ca 20 minuter.

Ät och njut!

Viktigt på riktigt

Viktigt på riktigt. Bild på boken Viktigt på riktigt av Therése Lindgren.

I höstas kom Naturskyddsföreningens nya årsbok, Viktigt på riktigt. Boken är skriven av Therése Lindgren. Även om namnet klingade bekant kan jag uppriktigt säga att det inte var någon jag kände till. Men med över en miljon prenumeranter på Youtube finns det en hel del andra som har koll på henne.

Denna uppenbart välkända videobloggare och influencer har alltså skrivit en årsbok för Naturskyddsföreningen om sin egen hållbarhetsresa. Inte utan viss skepsis började jag läsa Viktigt på riktigt. Min fördomsprofil för influencers inom mode och skönhet är trots allt inte helt smickrande. Dessbättre var läsningen en positiv överraskning.

Viktigt på riktigt har ett ganska klassiskt upplägg när det handlar om hållbarhet. Boken delas in i fyra huvudteman. Boende, mat, konsumtion och resor. Therése Lindgren beskriver, utifrån ett personligt perspektiv, hur hon arbetat med dessa delar. Bland annat hur hon, på grund av psykisk ohälsa, haft svårt att åka kollektivt (men även att flyga) och att hon sedan flera år varit vegan utifrån ett djurrättsperspektiv. Hur de delar på redskap vid sommarstugan och om att som bloggare sluta samarbeta med fast fashion-företag.

Det personliga tilltalet är sannolikt en orsak till framgångarna som influencer. Och detta fungerar väl även här. Troligen ännu mer för dem som redan ”känner” författaren genom hennes videoblogg. Inflätat i Therése tankar och reflekterande text finns mer faktainriktade avsnitt från Naturskyddsföreningen. Dessa ger ökad tyngd och bra fördjupning.

För oss som länge varit miljöengagerade blir det förvisso få nyheter i boken. Men påminnelser och nya infallsvinklar på frågorna är nog så värdefulla. Själv fastnade jag extra för ett avsnitt om spillover-effekten. Hur exempelvis byte till LED-lampor kan påverka oss. Åtgärden har en bra effekt men är försumbart liten i relation till vad vi behöver göra. Intressant är att lampbytet kan starta en positiv spiral av allt fler och större förändringar. Det blir då en positiv spillover-effekt. Vanligare är dessvärre det motsatta. Efter bytet till LED-lampor känner du dig som en miljöhjälte och nöjer dig med denna lilla förändring – eller tycker dig i värsta fall förtjäna en klimattung flygbiljett eller ny teknikpryl. Då blir det istället en negativ spillover-effekt.

Viktigt på riktigt blir just en påminnelse om vad som är viktigt. Att vi alla har ett ansvar. Även om alla inte kan göra allt kan vi alla göra mycket mera. Vetskapen om detta behöver landa hos många fler. Och inom omställningen behöver många röster höras om många vägar till ett liv inom planetens gränser. Jag hoppas Therése Lindgrens bok blir läst och väcker inspiration till förändring hos många.