Om naturens rättigheter

Naturens rättigheter

Då jag först hörde om naturens rättigheter var jag skeptiskt avvaktande. Hur kan djur eller skogar ges rättigheter, i juridisk mening, och avkrävas skyldigheter likt människor? Men på senare tid har dessa frågor lyfts upp allt oftare. Kanske kan detta rent utav vara en av de vägar vi behöver gå för att möta vår tids hot mot klimatet och den biologiska mångfalden?

Att ge naturen rättigheter kan ses som en bro mellan ursprungsfolk, med dess nära relation till sin omgivande miljö, och vår västerländska civilisation med bland annat en väl utbyggd juridisk tradition. På Nya Zeeland löstes en mer än hundraårig konflikt mellan maorifolket och landets nybyggare genom att floden Whanganui i mars 2017 fick juridiska rättigheter. Liksom för många andra ursprungsfolk är tanken på att äga mark, ett stycke natur, något orimligt för maorifolket. Floden, de länge kämpat för att skydda, ser de som en del av sig själva. Del av folket. Väsensskilt från det västerländska sättet att se floden och deras omgivningar som resurser att nyttja för egen vinning. 

Exemplet från Nya Zeeland är inte heller unikt. Runt om i världen har flertal domstolar gett naturområden status som juridiska subjekt. Floder i Colombia, Indien och Bangladesh. Regnskog i Colombia och vattenområde i USA. 

Upplägget på Nya Zeeland blev att floden fick mänskliga representanter som kan föra dess talan. En från maorierna och en från staten. Men ingen äger floden utan den äger sig själv. 

Det finns förstås många frågetecken kring hur naturens rättigheter rent praktiskt ska hanteras då naturområden får samma lagliga status som en mänsklig individ eller ett företag. Men detta behöver inte betyda att frågorna inte går att lösa. En del kommer säkerligen utkristalliseras i samband med kommande lagliga prövningar. En av de spännande aspekterna är hur detta nya synsätt på naturen får hela vår människocentrerade, antropocentriska, världsbild att gunga. Detta och många andra intressanta perspektiv kring naturens rättigheter går det att fördjupa sig i genom tidningens Biodiverse senaste temanummer om just detta. 

I en nyligen publicerad debattartikel skriver representanter från Naturens rättigheter i Sverige, Sigtunastiftelsen, Lodyn med flera om naturens rättigheter. De beskriver hur vårt moderna sätt att se på naturen ger upphov till en koloniserande kultur. Även om vi strävar efter att bruka naturresurser hänsynsfullt och mera effektivt blir det ändå skevt. Eftersom perspektivet är att människans behov ses som överordnade.

Kanske kan rapporten från IPBES bli den väckarklocka vi behöver för att skifta perspektiv. Av världens 8 miljoner arter hotas nu 1 miljon av utrotning. Fler än någonsin tidigare i mänsklighetens historia.

Att vårt nuvarande samhällssystem skadar naturen vet vi. Kliver vi ner från den distanserande tron vi byggt åt oss själva påminns vi om vårt beroende av de små och stora ekosystem vi är en del av. Naturen med dess sjöar, skogar och berg omger oss och har rätt att existera liksom vi. Varken mer eller mindre. 

Vågar vi tänka i de banorna blir det också mycket svårare att skada vår omgivande natur med de livsval vi gör. Om naturen får juridiska rättigheter kan det även underlätta skydd av områden där nuvarande lagar inte räcker till. Ett exempel på detta är sjön Vättern. Vattentäkt för en kvarts miljon människor och samtidigt skjutbana för militärens stridsflygplan. Under 2019 kommer föreningen Lodyn tillsammans med Nätverket Naturens rättigheter i Sverige att påbörja arbetet med att försöka ge Vättern rättigheter på liknande sätt som floden Whanganui på Nya Zeeland.

Det ska bli mycket intressant att följa detta arbete och den fortsatta diskussionen om naturens rättigheter. Men lika intressant är att själv, redan nu, allt mer pröva tanken. Att du finns här med samma rättigheter som jordens övriga arter och ekosystem. 

Att odla rotsaker

Att odla rotsaker

Nu gör vi ett litet uppehåll i glimtarna från vår studiecirkel och skriver om att odla rotsaker. På vår kolonilott har vi sått morötter och satt potatis. När jorden blivit något mer uppvärmd är det dags att så rödbetor. 

Två sorter finns alltid med bland våra frösådder. Det är moroten Rothild och rödbetan Bolivar. Dessa trivs hos oss och har alltid varit pålitliga, kraftigt växande, hållbara och goda. Sedan provar vi ofta ett par andra sorter. Moroten Atomic Red fick en mycket vacker färg och var välsmakande, men betydligt mer känslig och gav inte så riklig skörd som vår vanliga morot. Den gula Yellowstone trivdes bättre, så den har vi även i år. Det är roligt med olika färger.

Vi kommer också att så en gammal sorts rödbeta som heter Bull’s Blood. Den valde vi när vi trodde att vi skulle hinna få tillstånd för att anlägga rabatt på Dahlströmska i vår. I räkenskaper i hospitalets arkiv står att de köpte in fröer till ”plattrunda rödbetor”. Polkabetor har vi haft något tidigare år. Dessa är framför allt dekorativa i sallad. Den här säsongen provar vi gulbetan Detroit Golden.

Att odla rotsaker som morötter och rödbetor är inte svårt. En bra början är att se till att jorden är lucker. Är det för hårt förgrenar sig morötterna, blir korta, eller svåra att dra upp. Vi gräver väldigt lite i jorden, men försöker fylla på med växtmaterial, kompost och Bokashi så att maskarna gör jobbet. Före sådd krattar vi igenom jorden så att man känner att det är luckert och så att fröerna inte försvinner bland pinnar och torra löv vi tidigare täckt med. När skotten börjar komma upp är det viktigt att gallra. Det man rensar bort går bra att blanda i sallad.

Av Bolivar gör jag alltid inlagda rödbetor. En del sparas till jul då de bildar bas till den godaste rödbetssalladen. 

Potatis har vi fått sådan cirkulation på att vi har sättpotatis från förra säsongens skörd. Vissa år har det blivit frukter med fröer på plantorna och när vi sått dessa har det blivit knölar som går bra att använda som sättpotatis året därpå. Det fungerar att förvara dem i en papperspåse i kylen. Vi brukar ta fram sättpotatisen (ex. i en äggkartong) och lägga knölarna ljust ett par veckor innan vi tänkt sätta dem så att groddarna tar fart. Sedan gräver vi ned dem ca 10-15 cm djupt.

Med potatis är det viktigt att kupa dem när blasten kommit upp en bit ovan jord. Du gör detta för att potatisen som växer i jorden inte ska komma upp ovan jordytan. Gör den det blir den grön och utvecklar ett gift. Förutom kupning med jord brukar vi även använda täckodling. Det sägs att potatis lätt drabbas av potatisbladmögel, men detta har vi sluppit. Här kan du läsa om hur man ser de första tecknen och hur det ska hanteras om du har mindre tur. Potatisbladmögel kan spridas till tomatplantor så ett råd brukar vara att inte odla dessa i närheten av varandra.

Det finns förstås också många andra fina rotsaker som kan vara intressanta att odla. Vi har t ex odlat palsternacka och persiljerot. Med båda dessa var dilemmat närmast att ta hand om all skörd. Morötter och rödbetor är ändå favoriterna i köket. Svartrot har vi provat, men den blev väldigt svår att få upp ur jorden och gick nästan alltid av. Väldigt lucker jord behövs om man vill odla det. Kålrot har vi provat, men lyckades bara få en enda knöl. Oklart vad vi gjorde för fel. Vad som vore väldigt gott, men som vi inte prövat är rotselleri. Vi har fått känslan att den är mer svårodlad. Det är roligt att pröva sig fram och se vad som funkar bäst där man själv odlar och vad man har mest glädje av i matlagningen. Värt att tänka på är att blasten är ätbar på både morot och rödbeta – dock inte på potatis.

Transporter inom planetens gränser

Transporter inom planetens gränser

Förra veckan skrev vi om första träffen med vår studiecirkel, Lev inom planetens gränser. Då handlade det om bostaden. På nästa träff gick vi över till den del där de flesta deltagarna hade sina största koldioxidutsläpp. Transporter. Här finns många vanor som satt sig djupt men också en vilja att pröva alternativ och stora möjligheter att göra stor skillnad genom ändrade livsval.

I Sverige kommer omkring en tredjedel av våra totala utsläpp från inrikes transporter. Här står vägtrafiken för 94%. Men skulle däremot även internationella flyg räknas in blir bilden en annan. År 2014 uppskattade Naturvårdsverket att dessa gav lika stora utsläpp som all bilkörning i Sverige.

Bland transporter sticker alltså flyget ut. Något vi tagit upp i tidigare inlägg om flygets miljöpåverkan. Själva flyger vi numera inte alls. Sofia har aldrig gjort det (delvis för att resor inte varit så lockande i sig). Peter flög senast 2012 genom sitt dåvarande arbete. Resan var mellan Norrköping och Visby. Att helt sluta flyga upplever många som svårt men ett steg kan vara ett inledande uppehåll under ett år. I samband med kursen var vi flera som planerade för detta genom att anmäla oss till Flygfritt 2020.

Ibland behöver vi helt enkelt inse att vissa privilegier, likt överflöd på fossil energi, behöver väljas bort. Men i samtalen kring flyget lyftes också många alternativ fram. Även om tåget inte kan ta dig överallt så finns det mängder av möjligheter att resa långt med tåg. Mycket håller dessutom på att underlätta för tågresande, inte minst i Europa. Många smidiga hjälpmedel i resandet med tåg kom också upp på vår kurs. Några förslag: Appen Rail planer. Bokning direkt genom Deutsche Bahn. Bra hjälp i bokningen kan ges genom centralens resebutik i Kalmar. Ett par ytterligare bokningssidor för buss och tåg i Europa är: loco2.com, oebb.at och trainline.eu Även svenska Tågbokningen.se är ett tips. För mer generell inspiration och tips inför tågresan finns Facebookgruppen ”Tågsemester” och reseguiden The Man in Seat Sixty-One .

I vardagen handlar annars transporter oftast om bilens vara eller inte vara. Den sista bil vi ägt stals då vi bodde i Göteborg för mer än tio år sedan. Trots en del krångel i stunden upplevde jag det främst som en befrielse. Bilen skulle inte passerat kommande besiktning och min egen mekningskompetens var/är ytterst begränsad. Istället kom jag att värdesätta kollektivtrafiken allt mer. Liksom en av kursdeltagarna uttryckte det, kan väntan faktiskt vara skön ibland. Och det kan vara på buss och tåg du får som mest gjort. Eller så blir det i alla fall en värdefull bonustid. Upp- och nedvarvning i samband med arbetspendling kanske. 

Att ersätta vissa bilresor med cykel eller kanske elcykel är möjligt oftare än en kan tro. Här i Vadstena är det redan idag ganska många som cykelpendlar till Motala, drygt 1,5 mil bort. Ännu fler tros det bli när det blir cykelväg hela sträckan. Att påverka beslutsfattare till förenkling av miljökloka transporter, genom bland annat cykelvägar och bra kollektivtrafik, är ett viktigt arbete. Parallellt med de individuella förändringar som går att genomföra redan nu.

Sedan är det ibland allt för svårt att välja bort bilen. Då är det istället viktigt att försöka välja ett bränsle som gör så liten skada som möjligt. I samma artikel länkar vi även till Naturskyddsföreningens artikel om olika bilars miljöpåverkan. 

Transporter är ibland en svår nöt att knäcka. När vi tidigare idag, med avkopplande utsikt över Vättern, talade om detta kom två saker upp. Dels vikten av att inse att vår motivation till att t ex åka onödigt mycket bil, ofta är kopplat till vår egen bekvämlighet. Det andra är vikten av att våga pröva alternativen. Då du väl prövat kollektivtrafiken eller cykeln till jobbet vet du att det fungerar. Tröskeln till en varaktig transportförändring blir framöver lägre.