Naomi Klein – Det här förändrar allt

Det här förändrar allt

Om du är intresserad av miljöfrågor har du under året som gått säkert hört talas om Naomi Kleins senaste bok, Det här förändrar allt. Den kom på engelska 2014 och i svensk översättning hösten 2015. Efter att länge ha varit nyfiken läste jag Det här förändrar allt i somras och såg då också hennes dokumentärfilm med samma titel. Både boken och filmen kan varmt rekommenderas och i denna veckas inlägg ges några reflektioner om dem.

Naomi Klein är en kanadensisk författare och journalist. Mest känd är hon kanske för boken No Logo som handlar om reklam och hur den påverkar oss. I Det här förändrar allt gräver hon på sätt och vis ännu djupare, vilket bokens underrubrik låter oss förstå; kapitalismen kontra klimatet. Klimatet ställs alltså mot kapitalismen och om det första ska räddas behöver den senare överges. Genom boken (och filmen) görs många rysliga nedslag runt om i världen. Även om jag läst och hört mycket om våra pågående miljökatastrofer förvånas jag ändå över hur illa det är ställt.

Cynismen och korruptionen kommer till uttryck när det kalkyleras med klimatförändringar som något positivt ifall de försvagar andra nationer och bedöms stärka den egna. Eller när en miljöorganisation som samlade in pengar för att skydda djur i ett reservat sedan tillåter (för organisationen lukrativ) oljeborrning i detta område. Och gång på gång visas hur fossilindustrin går hand i hand med kapitalismen i det taktfasta marscherandet mot undergången.

Samtidigt utmålas boken genom baksidestexten som en hoppfull klimatbibel. För mig är detta ett synnerligen skört hopp. Naomi Klein själv finner sitt hopp i de talrika gräsrotsrörelser som växer allt mer. Det finns onekligen en stor kraft i detta motstånd emot gas- och oljeledningar, gruvbrytning med mera. Själv ser jag tyvärr för lite av denna aktivism för att förlita mig på den. Samtidigt påminner jag mig om det hoppfulla i Johan Rockströms sommarprat. Han beskrev då bland annat ett slags tröskeleffekt gällande engagemang. För att nå stora förändringar – inom rökning, slaveri eller åtgärder för att mildra klimatförändringarna – behövs ingen majoritet av befolkningen. Det räcker med 15-18% som är övertygade och ändrar perspektiv. Då tippar samhället, marknaden och potentiellt sätt hela världen.

När Naomi Klein söker historiska exempel på omvälvande förändringar i nivå med att lämna det kapitalistiska systemet och vårt fossilberoende samhälle är det slaveriets avskaffande hon tar upp. Detta var i sanning ingen enkel sak att avskaffa. Inte minst eftersom försäljning av människor var navet som all handel i dåtidens västvärld kretsade kring. 1860 stod slavarna för 16% av hushållens samlade tillgångar i hela USA. Översatt till dagens penningvärde skulle detta vara omkring 10 biljoner dollar. En summa som är i nivå med värdet av de fossila reserver som måste lämnas i marken om vi ska ha en chans att undvika global uppvärmning över 2 grader. Arbetet med att förbjuda slaveriet handlade mycket om att förändra de djupt rotade värderingar som gjorde människohandeln möjlig. I detta finns mycket att inspireras av också i miljöarbetet.

En av rötterna till dagens syn på naturen som återkommande nämns i Det här förändrar allt är filosofen Francis Bacon. Hans idéer om att behärska naturen, genom att lära känna den och ingripa i dess förlopp, är påtagligt levande än idag. Klein analyserar bland annat (och pulveriserar argumenten för) en klimatmanipulering med ökade utsläpp för att skymma solen och mildra planetens uppvärmning. Istället för att verkligen göra vad vi kan för att minska våra utsläpp diskuteras av en grupp vetenskapsmän en lösning på miljöförstöring – som innebär ökad miljöförstöring.

Som kontrast till detta behärskande sätt att se på naturen beskrivs ett mera rimligt förhållningssätt som präglar många ursprungsfolk. För dem är platsens betydelse grundläggande och dess traditionella samlevnad med naturen ger inte bara försörjning utan hela folkets identitet. Kraften blir då också stor när just ursprungsfolk går in i miljökampen för att skydda den natur, de inte vill behärska, utan under framtida generationer leva i. Klein beskriver här med fascination hur nya allianser bildas mellan bland annat Amerikas ursprungsbefolkning och övriga som bor där exempelvis olje- och gasledningar planeras. Grupper som tidigare stod långt ifrån varandra lyckas enade förhindra riskfyllda projekt från fossilindustrin.

Under läsningen av Det här förändrar allt dyker en strof från musikern Tomas Andersson Wij upp. ”Det finns dom som inte ångrar något / Är det dumhet eller brist på fantasi”. I arbetet med att mildra våra pågående klimatförändringar behövs både visdom och kreativitet. Naomi Kleins bok förmedlar inte bara detta utan också ett skört hopp. Mer än så går knappast att begära.

Visioner om hållbarhet

visioner-om-hållbarhetNågot som ibland sägs angående hur man motiverar fler att engagera sig för miljön och klimatet är att vi behöver beskriva vad vi skulle vilja se mer av och inte bara vad vi vill bort från. Det behövs visioner om hållbarhet. Gärna i form av personliga berättelser, goda exempel och kreativa uttryck.

Själva har vi så sent som i somras börjat drömma om ett litet hus med en trädgård som skulle vara öppen vissa tider, erbjuda inspiration och visa miljökloka lösningar för odling och boende. Det skulle ligga på bekvämt cykelavstånd från Vadstena centrum, både för att vi själva ska slippa ha bil och för att det inte ska bli ett bilutflyktsmål. Inspirationen kom från Leva Kungslador på Gotland och en variant skulle vara ett hus från dem som är 33 kvm stort. Ett alternativ skulle vara att hitta ett litet torp att renovera. I båda fallen skulle vi drastiskt minska antalet ägodelar för att få plats på en mindre yta, vilket faktiskt bara känns som en spännande utmaning. På taket skulle vi ha solpaneler och leta fram miljöbra lösningar även för andra saker som toalett och avlopp. Trädgården skulle gärna kunna vara lika stor som en normal villaträdgård för att visa hur pass självförsörjande man kan bli på en sådan. En liten plats att sitta och fika på vill vi ha, men annars bara vindlande gångar och odlingar. Fruktträd, bärbuskar, grönsaker, kanske någon sorts nötter, örter, gröngödsling… Någon blomma här och där men allra mest ätbart. I något slags lucka i väggen skulle vi sälja Peters ekologiska surdegsbröd, mitt åkerbrukshantverk och kanske överskott från odlingarna. En stor fördel skulle vara att då kunna visa konkreta lösningar och inte bara beskriva visioner om hållbarhet i ord. Men jag tror också att det inspirerar en del redan nu när vi bara börjat berätta om det som en personlig dröm om framtiden.

När tanken tidigare har dykt upp om att beskriva visioner om hållbarhet, eller hur jag skulle önska att samhället såg ut, har jag tyckt att det känts väldigt svårt att göra på ett bra sätt. Detta trots att jag har lätt för att fantisera och skriva. Med den här personliga drömmen blev det genast lättare. Genom den kan jag beskriva hur vi själva skulle vilja leva och att det ingår i en större samhällsförändring blir en undertext som inte behöver kännas så pådyvlande.

Men även den större berättelsen behövs. Ett gott exempel på sådana visioner om hållbarhet berättas det om i detta Ted Talk om Costa Rica. Efter ett blodigt inbördeskrig på 1940-talet avskaffade landet sitt militärväsende och är fortfarande utan armé. Pengarna har satsats på social och miljömässig hållbarhet och all elektricitet i landet kommer idag från förnyelsebara källor. Nu riktas sökarljuset på transporterna som fortfarande drivs av fossil energi och man satsar på att bli världens första koldioxidneutrala nation. Även stora drömmar, eller om man ska kalla det väldigt visionära visioner, kan vara genomförbara i verkligheten.

Annars kan det absolut vara frustrerande att gång på gång bli nedtagen på jorden. Peter är engagerad i lokalpolitiken och när han berättar om det undrar jag ofta hur han orkar fortsätta komma med ambitiösa förslag när de under processens gång ofta skalas ned till något som mest påminner om den gamla historien där det ”bidde en tumme”. Men om man hade börjat med en tumme hade det kanske inte blivit något alls. Jag kan också bli frustrerad över att allt liksom måste vara så optimistiskt för att gå hem och att så många värjer sig mot sanningen så fort den är obekväm. Men även jag kan behöva se vad jag brinner för och inte bara vad jag kämpar mot. Visioner handlar i hög grad om att peka ut en riktning. Man måste inte tro att det är realistiskt att komma hela vägen fram, men att beskriva hur det ideala tillståndet skulle vara kan motivera en att röra sig åt det hållet så mycket det går.

För en tid sedan skapade jag den textila bilden ovan som hör ihop med dikten här under. Sådana konstnärliga uttryck kan ibland ta sig förbi barriärer där man fastnar i argumentation eller detaljer. Fundera gärna över hur det skulle vara om du finge önska. Beskriv dina visioner om hållbarhet på ditt personliga sätt. Det är säkert olika tilltal som ”träffar” olika personer. Ju fler som får syn på en hållbar vision som berör dem, desto fler kan förhoppningsvis börja röra sig i en rimligare riktning än nu.

Om jag finge önska
skulle det planteras träd
i gräsöknarna.
Kanske Mispel, Gråpäron och Körsbär.
Om jag finge önska
skulle det cyklas på gatorna
och promeneras.
Kanske dansas någon gång
när andan faller på.
Vi skulle odla våra täppor,
byta och dela.
Vi skulle inte längta bort,
eller fylla våra tomrum med pengar.
Om jag finge önska
skulle vi ta första spadtaget nu.
Innan det aldrig mer
blir vinter.