Vinterså spenat

vinterså spenatUnder flera år har vi mer eller mindre misslyckats med vår spenatodling. Spenaten har ofta kommit upp fint – men sedan allt för fort gått i blom och blivit angripen av skadedjur. Med inspiration från den trevliga odlingspodden Två odlare emellan (avsnitt 8) prövade vi i år att så spenaten redan den 2e mars. Att på detta sätt vinterså spenat visade sig vara en framgångsfaktor. Spenaten kom upp så fort solljuset tillät och vi kunde skörda rekordtidig spenat.

Detta år hoppade vi över att så spenaten när det vanligen rekommenderas; när jorden reder sig (alltså när jorden inte fastnar så mycket på spaden). För oss har detta varit någon gång i april/maj. Efter den första sådden i början av mars lät vi vinterså spenat en gång till, ett par veckor in i mars, för att sprida ut skördetiden (och riskerna). Denna tidigt sådda spenat gav friska blad att skörda under större delen av sommaren. Framåt augusti gick den slutligen i blom. Efter detta passade det bra att så nya spenatomgångar med frön från vår vintersådda spenat. Och även nu, i mitten av november, har jag kunnat fortsätta skörda krispiga blad från spenaten som såddes i månadsskiftet augusti/september. Jag vet inte hur mycket av frost bladen på denna tåliga vitaminbomb tål men de tillfällen med minusgrader vi haft än så länge verkar inte stört den speciellt mycket.

Genom att vinterså spenat går det alltså att undvika vad den tåliga spenaten har svårt för. Ljuset under långa sommardagar. Själva tycker vi numera det verkar fungera bäst att så spenaten i princip alla tider på året utom när det brukar rekommenderas. Dels riktigt tidigt på året samt i slutet av sommaren/början av hösten. Eftersom spenatens frö tål att frysas ner bör det även kunna sås under senhösten/början av vintern. Fröet överlever i jorden och ruttnar inte (likt exempelvis för tidigt satta bönor). Spenatfröet känner sedan på sig när förhållandena är optimala. Ljuset väcker det tidigt på våren efter att det legat i dvala under vintern.

Detta har vi alltså inte prövat ännu men troligen prövar jag under de närmaste veckorna att peta ner någon rad spenat i jorden, på friland. Sedan blir det nog för säkerhets skull även ytterligare en rad i februari/mars ungefär. Pröva gärna själv att vinterså spenat. För säkrare skörd och arbetsbesparing senare på säsongen när det är fullt upp med andra odlingsprojekt. Lycka till!

Att lära av far

Lära av far

Min far hade mörkbrunt hår innan det blev grått och har mörkbruna ögon. Jag är en blond blekfis. Men inuti är vi väldigt lika och jag har nog alltid varit pappas flicka. Det är inte svårt att hitta sådant som är värt att lära av far. Liksom den text jag skrev om att lära av mor handlar den här inte om vad man kan lära av fäder i allmänheten utan snarare vad jag har lärt av min far. Använd den gärna som inspiration för att se vad du kan lära av din far eller hitta andra förebilder, vilka de än är.

Min far har haft stor betydelse för mitt intresse för odling. Han har alltid ägnat mycket tid åt trädgården och är väldigt noga med den. Jag tycker mycket om den lekfullhet han har mitt i noggrannheten. Det finns till exempel några flera meter höga enar i mina föräldrars trädgård som är en del av insynsskyddet kan man säga. Dessa var från början pyttesmå prydnadsenar som kom med en julgrupp. De flesta tror jag kastar sådana när julen är över, men pappa testade att plantera ut dem. Han har också experimenterat med att odla en egen gran. Han har prövat både från kotte och skott och jag tror det är den från skott som kommit en bra bit på väg, fast det nog tar några år innan den funkar som julgran. Den där nyfikenheten vill jag gärna lära av far. Vad händer om man gör så här?

Pappa är mycket förtjust i Gotland och dit åker mina föräldrar, som pensionärer, flera gånger om året. Att resa längre bort eller flyga utomlands har aldrig lockat. Till Gotland åker de alltid båt. Får han komma dit ibland, vara i sin trädgård, spela trumpet och lyssna på orkestermusik då och då är han nöjd. Det är ett slags frivillig enkelhet utan att sätta så mycket ord på det. Han är svår att köpa julklappar till för han önskar inget. Och det är ju bra! I denna tid av konsumtion, där vi i alltfler sammanhang betraktas och betraktar oss som kunder, behövs den förnöjsamheten.

Min far var lantbrevbärare och tycker om att köra bil, framför allt på småvägar. Men han kör inte på slentrian. Är något på gång- eller cykelavstånd så går eller cyklar han. Ska han någon gång till Göteborg eller Stockholm åker han buss eller tåg, för stadstrafik gillar han inte. Varje färdmedel har sin plats liksom.

För pappa är det en ryggmärgsreflex att hjälpa till. Han är den som springer fram när någon ramlat, puttar på när någon slirar i en backe, letar upp den som glömt lyset på, stannar om det hänt en olycka. Han glömmer om han själv har ont i axlarna, eller att han hade andra planer. När farfar blev dement gick pappa dit och spelade schack med honom. Dels för att farfar tyckte om schack när han var ung och dels för att hålla hans tankeverksamhet igång. Pappa är en osjälvisk och lyhörd person som ofta ser hur jag mår innan jag säger det högt. I denna självcentrerade tid är detta något att lära av far.

Pappa växte upp i Skärblacka som även blev min uppväxtort. Flera generationer har levt sina liv där. Han har en speciell känsla för platsen, sjön Glan och skogen. Ibland tror jag att vi tappar någonting vi som flyttar så mycket och inte rotar oss så djupt. Han ser när vattenståndet är lågt, när skogen inte mår bra, för han känner dem. Platsen blir en anhörig som man vill väl. Det som värnar närmiljön är ofta gott även i det större perspektivet.

Från när jag var barn minns jag en gång pappa klippte gräset och formade stora bokstäver med gräsklipparen. Jag minns inte om det var ett namn, eller HEJ, eller så, men minns känslan av fascination. I mitt minne står jag och mamma med några dagbarn på balkongen och ser det, men precis hur det var vet jag inte. Det viktiga var någonting i det där att han använde sin fantasi för att göra något extra för oss barn. Något som kostade ansträngning men inte pengar och som varade en stund, som ett sandslott ungefär. Han byggde fina snöborgar åt mej och min bror minns jag också. Den sortens lekfulla omsorg vill jag gärna lära av far.

Tillsammans byggde vi komposten och redskapslådan till vår kolonilott. Båda är lite speciellt utformade. Jag hade idéer och pappa tänkte ut hur man skulle konstruera det. Det blir alltid noggrant och gediget gjort när han är med. Och så rätt vad det är tillkommer det något extra. Vi hade nämnt att något som kunde användas som ett litet bord vid redskapslådan vore bra. Då går pappa och funderar ett tag och sedan blir det ett bord man drar ut från under sittplatsen (för en sådan har vår redskapslåda) ungefär som ett skärbräde. Perfekt! Att hitta uppfinningsrika lösningar är något att lära av far.

Så här på Fars Dag – ett stort och hjärtinnerligt tack ”gubben far” för att du är den du är!